Håller på att leta efter en annan bil. Snacka om svårt.
Den nya bilen ska vara lagom stor, automatare (så klart), bensinsnål, gärna med större motor, ha AC, krockkudde, tonade rutor, billig skatt och försäkring men det viktigaste är att det måste vara en kombi och rymmas i min budget.
På något sätt börjar jag inse att ekvationen inte riktigt går ihop. Vågskålen är inte riktigt i balans. Antingen måste jag öka på ena sidan eller ta bort på andra. Frågan är vilken sida?
Jag har varit i denna situation förut och då slutade det med att jag köpte en bil av modellen äldre. Inte alls spännande men den har varit bra och startat perfekt i alla väder dessutom har jag inte spenderat en enda krona på reparationer. Bättre kan det väl egentligen inte bli när man gärna lägger sina pengar på andra roligare saker.
Men nu är det dags igen. Jag måste uppgradera mig, framför allt avseende kombikravet. Det är svårt att ha hund och samtidigt vara beroende av mannens bil, speciellt eftersom han är rätt beroende av sin egen bil. Så nu befinner jag mig mitt i vågskålen på nytt. Skulle gärna vilja köpa en BMW eller liknande men inser så klart omöjligheten då den vågskålen med budgeten i är ganska statisk. Drömmen om att äga en tuffare bil har egentligen gått upp i rök långt innan den ens var ett rökmoln.
Nu måste jag försöka hitta en balans med hjälp av den föränderliga vågskålen, fast det är svårt. Det är ungefär som att välja mellan en rask promenad i regnet eller äta paj med vaniljsås i soffan framför Tvn. Vilken vågskål som tenderar väga över mest av pajen eller regnet, är inte svårt att gissa. I de flesta fall skulle jag utan tvekan satsa på pajen, men eftersom hunden står och trampar frenetiskt så är det bara att ta på sig skorna och våga sig ut i regnet.//Filosoftanten
Det har varit ett par omtumlande veckor. Sorgen över min fantastiska mormors bortgång har tagit hårt på krafterna. Hon har funnits med i hela mitt liv och det blir onekligen ett tomrum som är svårt att hantera.
Som ung älskade min mormor att dansa. När jag var liten tjej tillbringade jag många somrar hos henne i Kalmar. Några av höjdpunkterna var midsommardansen nere vid Kalmar Sundsparken. Jag kommer ihåg när hon for runt på dansgolvet och följde sin kavaljer perfekt utan att trampa på tårna en enda gång. Helt tvärtemot vad jag gör. Vid de tillfällen när jag ger mig på pardans vill jag gärna vara med och kontrollera. Oftast slutar det med mindre katastrof eftersom två personer försöker styra åt varsitt håll.
Jag kan lätt dra paralleller mellan att styra i dansen och livet i stora hela. Visst är det bra med kontroll men det får inte bli ett hinder för en själv. Ibland måste man våga släppa taget. Det är så lätt att man försöker lägga sig i saker som man egentligen inte behöver eller att man har svårt att låta andra ta över förandet.
Jag försöker leva efter min pappas motto om alla människors lika värde. Kanske är det dags att lära sig dansa ordentligt också. Go with the flow och låta andra föra både på dansgolvet och livet.
Till min mormor som älskade att dansa.
”Du dansar över en sommaräng, vacker och solbränd i din nya röda klänning.
Du är ung och skrattet bubblar i magen. Han väntar på dig vid backkrönet där prästkragarna alltid blommar.
Era ögon möts i den glädjefyllda dansen som aldrig tar slut. Du är efterlängtad. Hans famn är varm. Du har hittat hem”
Vilken fin augusti-månad vi har haft. Vädret har och är fortfarande helt fantastiskt. Under mina många morgon- och kvällspromenader med hunden har jag har sett när solen tar sig längre och längre upp eller längre och längre ner på himlen. Väldigt vackert.
Har passat på att fotografera, både stort och smått. //Filosoftanten
Vi har blivit med hund igen. En chokladbrun labrador tik på 8 månader. En social, charmig, jätte gosig, snäll, envis, och balanserad (oftast i alla fall) liten tjej. Men precis som alla tonåringar får hon sina spratt.
Hon är en liten smygare och vet nog egentligen ganska väl vad hon får och inte får göra. Men hon chansar. Är soffan ledig lägger hon sig gärna där, fast hon riskerar att bli tagen på bar gärning. Att inspektera om det finns spännande saker på diskbänken, gör hon snabbt och lätt. Jag ser henne genom fönstret, men då är det redan försent. Innan jag hunnit in, är hon färdig med inspektionen.
Plötsligt har hon fått för sig att man faktiskt kan tugga sönder saker som inte är hennes egna. Pandan är nämligen helig och den tuggar man inte onödigt hårt i. När yngsta dottern kommer hem och hittar sitt trätåg i tusen flisor, känns det inte speciellt kul. Som tur är har vilddjuret (hunden alltså) inte gjort sig illa på flisorna. Det tog en stund för mig att komma på hur hon fått fatt i denna prydnad som stod på tredje hyllan i bokhyllan, där de två nedersta skyddas av ett kompostgaller. Tyckte att jag förberett allt för de två timmarna som hon skulle vara ensam. Uppenbarligen hade jag missat en sak, stolen bredvid bokhyllan. Är man en smart hund tar man helt enkelt hjälp av en stol för att komma åt det man vill ha. Inget konstigt alls.
Nu har jag gått igenom och säkrat de rum hon är i med kompostgaller och plockat undan allt som kan vara av intresse. Det är i alla fall vad jag tror. Kanske är vår lilla chokladbit smartare och mer intresserad av otillåtna saker, men jag är garnterat mest envis och ger inte upp i första taget. //Filosoftanten
En region i Södra Italien väl värt ett besök. Många fantastiska platser att uppleva.
Att gå runt bland ruinerna i Pomeiji, vandra längs Vesuvius kraterkant, bada i det kristallklara vattnet utanför Capri, fascineras över alla exklusiva butiker och människor i Capri by, promenera i Sorrentos små gränderna och Amalfi, är väl i de närmaste en drömsemester man kan komma. Givetvis besökte vi Neapel också men det är ingen stad jag fastnade för. Kanske tyvärr. Det finns säkert mycket dolt under den lite skabbiga fasaden, saker som vi helt gått miste om.
Neapel är för mig en stor industristad med en gigantisk hamn där stora fraktfartyg från när och fjärran lägger till för att lossa och lasta. Om jag förstått rätt, passerar nästan alla varor som kommer från Asien hamnen i Neapel innan de lotsas vidare ut i Europa. Även om Neapels gamla stadsdelar är med på Unescos Världsarvslista tror jag till och med att vi missade att se det på riktigt. Vi åkte mycket metro mellan vårt boende och de olika utflykterna vi gjorde. Trots att stationer och tåg var slitna, väl nerklottrade och oftast överfulla så funkade kommunikationen väldigt bra. Kanske beror det på att metron i Neapel är Italiens äldsta.
Neapolitanarna, trots att de kör som galningar, är ändå på något sätt ganska hänsynsfulla i trafiken. De kommunicerar med sina tutor och stannar för gående vi övergångsställe. Positiv överraskning.
Förflytta sig från Neapels hetsiga tempo och komma till Pompeiji var verkligen som att landa i en helt annan värld. Staden begravdes efter Vesuvius utbrott den 24 augusti 79 f.kr. Att så mycket skulle finnas kvar och vara så intakt hade jag aldrig trott. Det som verkligen fascinerar är hur en stad för så länge sedan hade ett så väl fungerade samhälle. Saker som vi tar för givet fanns redan då. Övergångsställe, avloppsledningar, stuprör, snabbmats kök, bad och tvätterier. Tyvärr lyckades vi inte ta oss igenom hela området på grund av värme och lite dålig planering så vi missade en del. Men känslan av att få gå runt bland hus och gatorna som funnits så länge är speciell. Trots att staden varit begravd av tonvis med aska i flera hundra år, finns mycket kvar av byggnaderna att titta på.
Vesuvius hade sitt senaste utbrott 1944 och man kan tydligt se lavan som runnit längs med bergskammen. Man vet att vulkanen kommer att ha fler utbrott, men inte när. Den informationen är något som verkligen biter sig in i hjärnan när man tittar ner i kratern.
När vi anländer till hotellet i Sorrento är det ett behagligt lugn som infinner sig. Rummet luktar lite sunkigt men tillhörande pool väger upp. Här är precis sådär turistigt som man förväntar sig. Små trånga gränder med massor butiker som trängs vid en stor gata med mer välkända märken. Äntligen dags för lite shopping.
Är vi nu i Kampanien, once in a liftime, var ett besök på Capri ett måste. En ö känd för lyx och celebriteter. Det är en fantastik vacker ö med exklusiva butiker och en fantastisk utsikt, men där är jätte dyrt. 3 små glassar och en flaska vatten kostade 39 euro. Kul att ha varit där men jag åker förmodligen bara hit igen om min ekonomiska situation förändras drastiskt. Båtturen som vi gjorde runt Capri för att få bada och njuta av solen och vinden i håret var helt fantastiskt och värd varenda spenderad euro. Instruktionen vi fick var att inte simma för nära klipporna. Med vågornas hjälp kunde de nämligen vara dödligt vassa. Båtresan var nog semesterns utflyktsmässiga höjdpunkt för hela familjen.
Vår resa var lyckligtvis inte slut här. Efter en vinglande busstur med irriterad busschaufför och överfull buss kom vi alla till slut (efter oplanerat stopp utanför Praiano) fram till kuststaden Amalfi. Jag är glad att bussarna i Italien stannar var som helst och släpper av och på passagerare, annars hade halva familjen bidragat till att bussen skulle saneras och chauffören hade med största sannolikhet blivit ännu mer irriterad. Vi bestämde direkt att resan från Amalfi, några dagar senare, inte skulle ske med buss. Jag är tacksam att det fanns andra alternativ och att vi inte var tvungna att köra bil själva för att komma vidare.
Domen i Amalfi är nog den största sevärdheten. Annars är det mest mysiga gränder med restauranger och butiker. Havet på ena sidan och klipporna på andra. Jag har velat åka till Amalfi-kusten länge och nu äntligen har jag varit där och upplevt med egna ögon. Det är en fascinerande plats i Italien och jag förstår varför alla pratar om denna kuststräcka som en av världens vackraste.
Att resa runt och leva compact living, dvs bo i ETT rum med EN toalett, kan vara lite påfrestande. Det är trångt och definitivt inte stora möjligheter för egentid. Över lag hanterade vi alla detta på ett fantastisk bra sätt. Men det vara ganska skönt att vid hemkomsten kunna låsa in sig på toaletten och få duscha i lugn och ro. Jag kan förstå varför barnen längtade hem till sin egna rum ibland. En av kvällarna kom vi in i en intressant ålders diskussion, eller kanske inte… Kan lugnt konstatera att vi nog, enligt tjejerna, hade våra glansdagar för ca 10 år sedan. Åtminstone i jämförelse med våra 10 år yngre vänner. Har fortfarande inte riktigt bestämt mig hur jag ska hantera detta.
Vid ruinerna i Herculaneum slutar vår resa, nästan i alla fall. Nästa mål är shopping på Kastrup. En längtan som yngsta familjemedlemmen haft under hela resan. Någon ny resa är inte planerad, än. Var någonstans fann Jack Sparrow ungdomens källa?//Filosoftanten
Semestern är slut för denna gång och det kändes nästan som en katastrof hade inträffat när väckarklockan ringde i morse. Jag ville verkligen inte åka till kontoret i detta underbara sommarväder. Svårt att inse att saker och ting är på väg att bli som vanligt, igen.
Eftersom vi har en inneboende hund hos oss gick det inte att ligga och dra sig. Tack och lov för det, nog bättre att komma igång så fort som möjligt. Efter morgonpromenaden och en kall dusch kändes det betydligt bättre inför dagens utmaningar. Dessutom måste jag väl inse att efter två härliga veckor i Italien så är det väl dags att börja jobba igen.
Fyra personer, ett rum, en toalett, tre stora bagar (överfulla), fyra mindre ryggsäckar, packa upp, packa ner, överfulla icke luftkonditionerade tåg och bussar, slingriga vägar, backigt, varmt, feber, åksjuka, solbränna, svettigt och alldeles fantastiskt härligt. En semester där vi har upplevet jätte mycket. Hela familjen har verkligen umgåtts och gjort massor saker tillsammans. Vi har haft tid att prata med varandra. Flera av de middagar vi ätit kvällstid, har fått ta tid. Lång tid ibland. Vilket lyxliv och vilken möjlighet att faktiskt lyssna. Bara det är värt hela resan.
Varför sitter vi aldrig ner och äter två timmar tillsammans en helt vanlig måndag på hemmaplan? Vi har av någon anledning fått för oss att tiden inte finns, men det är ju faktiskt vi själva som bestämmer. Att diskutera, lyssna på allas åsikter och funderingar måste jag bli bättre på här hemma också. Ännu ett mål med min nya livsstil, medveten andning och närvaro. Precis nu mitt i livet. //Filosoftanten
Det är minsann inte så lätt att inse vad som är bäst för en själv och vad man kan göra för att kropp och själ ska må bra. Det är så lätt att bara låta allting rulla på utan att stanna och känna efter åt vilket håll man är väg. Har man otur kan det faktiskt gå riktigt illa om man inte i tid inser att man är på väg åt fel håll.
När semestern planeras har familjen en hyfsad plan på vart vi ska och vissa delmål är utstakade. Det är självklart att lämna plats åt reflektion och spontanitet. Vi vill ge oss tid att njuta av utsikten över havet, promenaden på klipporna, glassen i den lilla baren på stranden, doften av blommorna, de vackra byggnaderna, den goda maten. Men i vardagen är det ofta, tyvärr, precis tvärt om. Då ska vi hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Detta resulterar i att jag glömmer andas.
Vi alla (eller de flesta) borde tränas i att stanna upp och andas. Titta oss omkring för att fånga de ögonblick som är just nu, precis som våra små barn faktiskt gör. Vi ska inte mana på när de plötsligt stannar upp för att undersöka något som de precis upptäckt. Upptäck tillsammans istället.
Jag har jätte svårt för att vara i nuet och göra en sak i taget. Jag vill helt enkelt lite för mycket och det straffar sig ibland. Det är en hiskelig tur att semestern snart är här. För det är precis vad jag behöver.
Jag har insett att det är dags för en förändring i mitt liv. Och det är lika bra att börja innan jag har glömt vad jag insett därför att jag springer för fort och inte andas.
Det finns så klart många vägar till ett ökat välbefinnande, det gäller ”bara” att bestämma vilken väg som passar en själv bäst. Jag har läst några böcker som kan var till hjälp i min förändringsprocess. 2 böcker om Mindfullness och en bok av Deepak Chopras, ”Livets sju andliga lagar”. Någonstans i dessa böcker inser jag att vi lever här och vi lever nu. Det som är gjort kan jag inte göra något åt och det som kommer upp på agendan imorgon vet jag inget om. Stress är något som vi skapar genom inställningen till det som ska göras. Således så har jag en stor tilltro till att reducera min stressnivå genom att ändra mitt sätt att tänka.
Problemet med mig är att när jag väl bestämt mig för något, vill jag se resultat snabbt. Att känslan av stress bara ska rinna av som vatten när man duschar, vore så klart fantastiskt. Men att förändra en tankebana eller ett sätt att vara sker inte på en eftermiddag. Det tar tid återbygga det som rivits ner.
Det viktiga är nu att inte stressa på min ”förnyelseprocess” som jag uppenbarligen bestämt mig för att påbörja. Jag måste låta mina nya tankar blir ordentligt implementerade i vardagen, oavsett om jag är på jobbet eller hemma. Nu ska jag börja andas in min omgivning med en stor medvetenhet och närvaro. //Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
