Sommaren är onekligen här. Ofattbart, sanslöst, fantastiskt, skrämmande, vackert, soligt, skönt och snart semester.
Det har varit och är mycket som händer. Studenter, kalas, skolavslutning, midsommar och konfirmation. Och jag vill bara stanna upp och fortsätta njuta ett tag till. Vill liksom inte att det ska ta slut.
Slut på terminen blir det för tjejerna imorgon, som nu tar paus från skolan. Nian och sexan. Vad hände? Jag kan inte riktigt förlika mig med att jag har en tjej som i höst ska börja gymnasiet och en som börjar högstadiet. En helt ny värld. Spännande och utmanande, både för mig och min döttrar (och för mannen förstås).
Vid denna tid på året är det alltid så många minnen som väcks till liv. Minnen från när jag själv hade sommar lov och hur det varit under tjejernas alla skolår. När sången ”Den blomstertid nu kommer” börja sjungas på skolavslutningen, är det omöjligt att tränga tillbaka den tår som smyger sig upp i ögonvrån. Rösten darrar och det är svårt att sjunga med. Det är så stämningsfullt och jag blir alltid lika hjärtnupen.
Sommaren som nu börjar ska tas tillvara på alla tänkbara sätt. Vädret som vi haft sista veckan får gärna stanna kvar. Med kvällar som är sådär härligt ljumma och sköna, kan man trots arbete på dagarna njuta av mysiga grillstunder med familj och vänner.
Det här ska bli en sommar med många härliga nya minnen som jag kan ta med mig.//Filosoftanten
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hästar. Dessa fyrbenta varelser med stora näsborrar som både rör sig och låter så där otäckt mycket. Hovarna som trampar frustrerande och hårt i marken och jag får en känsla av att de alltid är lite arga och frustrerade.
Jag har ett tydligt minne från när jag var runt 11 år. Jag hade följt med mina dåvarande kompisar till stallet. På något sätt hade jag lyckats samla mod och cyklat dit. Det var trots allt ganska spännande med hästar och jag imponerades över dessa tjejers styrka och självsäkerhet. Eftersom jag redan då var otroligt skeptisk, höll jag mig lite på lagom avstånd. Plötsligt hör jag att det är väldigt turbulent på gårdsplanen. Ganska så omgående inser jag att det hänt något som kanske inte är så där jätte bra. I alla fall inte just den dagen då jag är på besök. Stallets största häst (den var STOR) hade slitit sig loss och sprang runt helt vild på gårdsplanen. Rent instinktivt började jag springa bort från gårdsplanen och ut på grusvägen. Plötsligt går det upp för mig att jag inte är ensam. Den STORA hästen följde efter i full galopp. Min rädsla blev med ens bekräftad. Jag trodde i princip att den skulle äta upp mig.
Drygt 30 år senare är jag fortfarande skeptisk. Fast jag har aldrig hört talas om någon människa som blivit uppäten av en häst. Det är ju mer sannolikt att det är tvärtom.
Trots stora näsborrar och stampande hovar måste jag dock säga att de är otroligt vackra och stiliga djur. Ett ridande ekipage över en sommaräng eller längs en strandkant ser fantastiskt häftigt ut. Och visst har det någon gång sedan jag var 11, väckts en tanke om att jag skulle vilja lära mig rida.
Idag för elva år sedan lämnade min älskade Pappa oss. Just då var det som att hela världen rasade och ett stort svart hål öppnade sig. Allt kändes så tomt. Jag trodde aldrig att livet skulle bli som ”vanligt” igen. Men på något sätt har jag lärt mig att hantera sorgen och nu minns jag honom med glädje och stolthet. Han var och är min idol.
En av hans viktigaste värderingar var alla människors lika värde. Han bemötte alla i sin omgivning med ett leende och stor respekt. Det beundrar jag och jag försöker att följa i hans fotspår.
Han finns i mina tankar varje dag. Det är skönt att få tänka på honom och låtsas att han finns där någonstans och har koll på oss.
Denna dikt skrev jag till honom och den betyder fortfarande jätte mycket för mig.
———-
Hur kan fågeln sjunga när tiden stannat?
Hur kan solen värma så skönt?
Hur kan månen lysa så klart?
Hur skall vi kunna le igen?
Själen finns i fågelsången, i solens varma strålar, i månens klara sken.
Måste tjata lite om det här med fotografering och att med kamerans hjälp hitta små motiv som är värda att föreviga. Det är så roligt!
Söndagen började med en jätte fin konfirmationsgudtjänst i Hököpinge Kyrka. Mellankusinen har nu också blivit stor och valt att bekräfta sitt dop genom att konfirmeras. Jag tror konfirmation är bra. Att fundera och diskuterar kring människors olikheter och allas lika värde är nyttigt. Men också få en möjlighet att skapa sin egna bild av tro och hitta det som är viktigt för en själv.
Gudtjänsten bjöd på fin musik och avlappnad stämning. Solen sken från en klarblå himmel och de vita körsbärsblommorna kunde skymtas genom kyrkans fönster. Så otroligt vackert.
Efter kyrkan och den trevliga middagen som intogs ute, bestämde jag mig för att gå på upptäcktsfärd i värdparets, dvs min brors och svägerskas trädgård . Vet i och för sig inte om man kan kalla det för trädgård. Skulle snarare vilja kalla det för parkliknande miljö. Man kan lätt spela brännboll utan risk att bollen hamnar utanför tomtgränsen (även om jag träffar snett, behöver jag inte gå in på granntomten och be om lov att få leta efter bollen).
Jag hittade en hel del guldkorn under min lilla promenad. Dammen innehåller både karpar och en hel del grodor. Karpar hörs inte mycket men grodorna kan låta rätt rejält. Fast man vänjer sig nog, precis som med Tuppens galande.
Har haft en helt fantastisk dag med släkt, vänner, god mat, fantastiskt väder och bra fotomöjligheter. En bättre söndag kan man väl knappast ha. Önskar dock att den påträngande förkylningen som sakta men säkert smygit efter, hade valt att gå på upptäcksfärd någon helt annanstans. //Filosoftanten
Det där med konst är verkligen inte så lätt. Det som är vackert och tydligt för mig är fult och otydligt för någon annan. Smaken varierar i det oändliga.
Ordet konst förknippas kanske ofta med tavlor av olika slag, men det finns så otroligt mycket annat som också är konst. Oavsett typen av konst så är det väldigt roligt att titta, förundras, förvånas och faktiskt ibland chockas.
Bilden är en liten del av Giorgio Vasaris, ”The Last Judgment”. Den kan beskådas i Basilica di Santa Maria del Fiore (Katedralen i Florens).
Jag funderar på varför vissa konstnärer och dess konstverk blir så berömda och värda ofantligt mycket pengar.
Vid mitt besök på ett av de stora konstmuseerna i Florens fick jag uppleva både känd och (för mig) okänd konst. Det mesta från renässansen (1300-1600 talet).
Ett av verken som Leonardo Da Vinci målat heter Annunciation och anses vara en av Leonardos tidigaste verk. Den visar då ärkeängeln Gabriel berättar för Jungfru Maria att Gud hade valt henne som mor till Jesus Kristus. Detta mästerverk är så fascinerande. Detaljerna i tavlan är otroliga. Tittar man noga kan man urskilja saker som borde vara omöjliga att måla. Om jag fattat rätt så blev tavlan komplett mellan 1472-1475.
Det finns fler konstverk med samma namn och liknande motiv, målade vid ungefär samma tid, men dessa är inte alls lika kända och definitivt inte lika detaljerade och mystiska. I detta fall är det ganska lätt, även för mig, att förstå varför Da Vincis tavla är så betydande för den tidseran.
Konstig och svår att förstå är den nedstämda konst som E. Munch (1863-1944) har skapat. Det finns ingen detaljrikedom, färgsättning eller mystik som fångar min uppmärksamhet. Det hans verk säger mig är att skaparen var en otroligt ensam och vilsen själ, vars liv präglades av demoner som han inte kunde bli kvitt. Verket ”den sjuka flickan” speglar dock hans storasyster som dog i tuberkulos endast 15 år gammal. Så sorgligt.
Men vad som gör just hans verk så omtalade och erkända, är inte min sak att bedöma. Men det måste finnas många konstnärer vars verk förmedlar samma tragiska människoöde, men dessa bryr sig ingen om.
Att bli en stor och känd konstnär kräver nog inte alltid bara talang. Det gäller att det som skapas är rätt just då. Att också ”rätt” människor ser och gör beskrivningar och tolkningar som skapar mystik och trend. Kanske måste också konstnären redan ha lämnat sin plats på jorden.
Jag har nyligen införskaffat en tavla med ett motiv som säger allt. Den kan ändra sig utifrån hur jag är och vilka tankar jag har, just i den stunden jag tittar. Den har något speciellt som fångar och som triggar min fantasi och nyfikenhet. Det är riktig konst i mina ögon.
Konst behöver dock inte vara en inramad tavla på väggen. Det kan lika gärna vara ett fotografi, en skulptur eller en byggnad. Konstigare än så behöver det inte vara. //Filosoftanten
Nu måste man väl ändå kunna sägen att våren har kommit. ÄNTLIGEN. Det känns som att det varit kallt alldeles för länge.
Det är härligt att se livet runt livet runt omkring vakna upp. Grannarna håller på för fullt i sina trädgårdar, fåglarna kvittrar, barnen på granngatan kör runt med sin dockvagn och bina surrar i luften. Det är verkligen ett gott tecken.
Väntan har varit lång och kall, Men tittar men på temperaturen, skiljer det nog inte jätte mycket från tidigare år.
I april månad 2012 var medeltemperaturen 6-8 grader och 2011 8-10 grader. År 2013 är med största sannolikhet inte så långt därifrån. Det var alltså lika kallt förra året. Vi är bara duktiga på att förtränga det som vi anser, inte är eller har varit så bra.
Ibland är det bra att kunna förtränga saker. Det får oss att må bra och njuta för stunden. Jag lyckades förtränga en hel del ”måste göra saker” i helgen. Att bara ligga på vår gamla antika träsoffa i solskenet var exakt vad jag behövde. Både själsligt och kroppsligt. Som bonus fick jag lite extra piffiga röda kinder. Det är nästan så att man ser lite pigg ut.
Det är dock inte bara jag som fått en liten uppfräschning. Vår trädgård har också fått sig ett litet ansiktslyft i helgen. Det är definitivt inte min förtjänst eftersom jag legat på soffan, men mannen i huset (som jag intalar mig gillar trädgårdsarbete) har räfsat och gjort jätte fint. Det är fortfarande massor med saker kvar som skall göras, men nu är det i alla fall påbörjat.
När det är dags att fortsätta med trädgårdsarbetet vet jag inte. För min del kommer det förmodligen beror på vädret och graden av förträningsförmåga. //Filosoftanten
Är nyss hemkommen efter en fantastisk resa till Florens tillsammans med mannen och goda vänner. Resan har på alla sätt varit perfekt. Alla fyra resenärer har varit synkade i sömn, mat, dryck, vilja att promenera eller att pausa på en mysig Piazza. Batterierna är fulladdade med energi och alla nya intryck och upplevelser ska förhoppningsvis tillföra ny inspiration till vardagen.
Det är verkligen en lyx att få flanera runt och uppleva stadens historia. Florens fångar mig med sin mystik och det finns så många detaljer i allt. De trånga gränderna tar aldrig slut och vid varje gatkorsning finns det något nytt att uppleva. Det är andra gången jag åker till Florens men första gången som jag upplever staden på riktigt. När jag kommer fram till Piazza del Duomo blir jag lika fascinerad som första gången jag var där. En Katedral som på utsidan är så otroligt magnifik. Detaljrikedomen på fasaden är så fantastisk att det inte ens går att föreställa sig detta i den vildaste fantasin. De tagna fotona kan inte alls förmedla i närheten av sanningen. Alla guldsmedsaffärer på Ponte Vecchio är fyllda med glittrande föremål och stilen varierar i det oändliga. För mig är det inte affärerna som intresserar utan känslan av att stå på en bro som är från medeltiden, visserligen ombyggd 1345.
Vill man inte tillbringa tid inomhus på de oräkneliga Museum som finns, kan man bara i egen takt flanera runt i staden och förundras av den konst som är tillgänglig för alla. Det finns otroligt mycket se. För mig kändes det dock viktigt att denna gång få titta på konstverk av Michelangelo, Da Vinci, Botticelli, Rubens, Tiziano och Lippi, inne på Uffizi Gallery. Vi hade tur och fick biljetter utan alltför lång väntan. Det var en upplevelse och det tar ett litet tag att ta in allt och förstå vad det egentligen är som jag sett.
Florens är inte bara konst, gammalt och vackert . Där finns också typiska turiststråk med marknader och en del turistfällor. Gatorna för lyxshopping är fulla av flanerande människor och visst borde det väl vara ok att gå in och titta, även för oss vanliga människor? Att bemötas av nonchalans och bli uttittad som en mindre värd varelse, är inte speciellt roligt. I en av affärerna utspelade sig scenen från filmen Pretty Women, på riktigt. Jag kan visst förstå att det är många nyfikna som bara vill titta. Det kan så klart vara irriterande för de som arbetar, men det finns olika sätt att agera på. Tilläggas ska att både jag och min väninna var ganska väl klädda vid tillfället och skulle faktiskt kunna ha varit spekulanter.
Vi tillbringade lite tid på San Lorenzo marknaden och jag förundras över hur de olika stånden samarbetar. De som arbetar där har en bra ansiktskännedom (skulle också kunna beror på att både jag och min kompis är 1,80 m vilket inte är så vanligt i Italien) och hälsar igenkännande efter någon dag. Själv har jag lite svårt att pruta men min shoppingpartner är desto bättre. Vi fyndade och jag känner mig helt nöjd.
För att få uppleva det riktiga Toscana åkte vi med på en guidad vinprovningstur. Väl ute på landsbygden kommer jag ihåg hur fantastiskt det verkligen är. Vackert och rogivande. Att insupa grönskan, ljuset och tystnaden gör att man vill stanna kvar. Möjligheten att få testa olika vinsorter, skinkor, korvar och olivoljor är otroligt spännande och förbättrar på den redan positiva känslan över landskapet. Höjdpunkten var Castello Monteriggioni. En helt fantastisk liten by.
Tiden på resande fot går fort. Väl hemma kan jag redan konstatera att:
– x antal hundra bilder ska sorteras.
– större resväska så att vinet kan packas ordentligt, vilket besparar oro på hemresan.
– koppla upp mig på trådlöst närverk så jag ser exakt vilken typ av väska dottern önskar sig.
– jag definitivt måste läsa fler språkkurser i Italienska och göra läxorna bättre.
– jag redan hoppas på fler weekendresor med samma sällskap.
– jag definitivt kommer åka till Toscana igen.
//Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
