Tänkvärt

Före och efter

Lämna en kommentar

Det där med före och efter är ganska tydligt och vanligt förekommande tidsbegrepp. Det kan vara före och efter en anställningsintervju eller före och efter en resa. Men framför allt tänker jag på det när det är något viktigt jag ska göra eller har gjort. I de situationer där jag sedan går och väntar på ett svar, antingen i brevlådan eller via ett telefonsamtal känns före och efter extra distinkt.

De flesta kvinnor över 40 kan säkert känna igen och förstå vad jag menar om jag säger mammografi. Det är ett typiskt sådant tillfälle där man verkligen har en känsla av före och efter. Vid den senaste kontrollen var jag lite mer nervös än vad jag var första gången jag gjorde undersökningen. Denna gång hade jag nämligen känt en liten ytligt knuta i ena bröstet. Mitt sunda förnuft säger att knutan inte är farlig utan med stor sannolikhet en inflammerad talgkörtel eller liknande. Men oron finns där ändå för man vet ju aldrig när saker och ting plötsligt kan ändras.

När jag sitter och väntar på min tur funderar jag på vilka tankar som rör sig i de andra väntande kvinnors huvud. Kanske någon av dem redan instinktivt vet vilket svar de ska få. Det är mycket känslor som passerar förbi. För tänk om det denna gång är min tur att få det där svaret som ingen vill ha.

De kvinnor som jag mött i samband med mina undersökningar har varit otroligt trevliga. Jag tror faktiskt att de som jobbar med detta känner en viss ödmjukhet till livet som många av oss andra inte gör. De förstår vad det handlar om.

Jag har nära vänner som fått besked som de definitivt inte vill ha. Hela deras liv har i ett enda ögonblick förändrats. Tiden före och tiden efter är milslång från varandra.

När mina bröst pressas ihop kan jag inte heller denna gång riktigt fatta hur platta de kan bli. Första gången jag gjorde mammografi var jag underligt nog inte alls orolig över vad svaret skulle bli. Mina tankar var mer fokuserade på om brösten verkligen skulle återfå sitt normala utseende efteråt. Det verkade just då som en total omöjlighet. Denna gång var det tvärt om. Allt de sexiga och kvinnliga med brösten var som bortblåst och det kändes alldeles oviktigt om brösten skulle förbli totalt tillplattade eller inte, bara resultatet blir bra.

Tack och lov hade jag tur. Jag fick det svar som jag ville och mitt liv före och efter mammografin förändras inte. Mina bröst fick tillbaka sin ursprungliga form även denna gång och jag känner mig oerhört tacksam och ödmjuk för att just jag klarat mig. //Filosoftanten

Allmänt, Tänkvärt

Verktyg

Lämna en kommentar

Jag är den där mamman/kvinnan/frun/reumatikern som vill orka och hinna med hur mycket som helst. Men ibland säger det helt enkelt stopp. Kroppen ger ifrån sig tydliga signaler. Tror faktiskt att de flesta känner igen sig. Signalerna är givetvis olika och kan yttra sig precis hur som helst. För min del är de inte alls allvarligt men jag kan tydligt känna klumpen i halsen, trycket över bröstet och värmesvallning. Då vet jag att det är dags att tagga ner. Djupandning och att tänka igenom vad som måste och inte måste göras. Jag måste fråga mig själv vad som är viktigt just nu och vilken förändring som krävs för att det ska bli bättre.

Det är givetvis svårt att säga nej till roliga saker men även ett sådant beslut måste man tyvärr ta ibland. Det är inte bara det jobbiga och tråkiga som ska prioriteras bort. Tiden till återhämtning måste tas från samtliga aktiviteter och arbetsuppgifter. Det bli viktigare och viktigare att planera in andrum i kalendern. Tid som bara är avsett för att slappna av och faktiskt ge sig själv tillåtelse att inte göra någonting. Svårt men nödvändigt.

Har också funderat på vikten av att faktiskt prata om det. Jag tror att många kvinnor, och män så klart, går runt och känner likadant men det är pinsamt att säga något. Vad ska andra tycka? Att man är psykiskt instabil, inte kan sköta sitt jobb, strul hemma, ja det finns mycket som andra kan tycka.  Mycket av stressen som vi människor känner skulle säkert minska om vi alla vågade vara lite mer öppna och prata om det som är jobbigt. Då behöver vi inte upprätthålla en fasad utan kan vara den där vanliga kvinnan (mannen) som just nu bara behöver lite andrum och tid för att återhämtning.

Jag kan mycket väl förstå de människor som sägs gå in i väggen. När hela livet blir för svårt att hantera. Tror däremot inte att man kan säga att det bara är på grund av ”det ena” eller bara på grund av ”det andra”. Jag tror många gånger det är för att man har svårt att prioritera vad som är bäst för en själv. Givetvis ska man tänka på familj/kollegor/vänner också, men någonstans måste vi också lyssna på oss själva. Jag har turen att leva i en relation där vi delar på det mesta och har ett jobb som jag trivs med. Alla har tyvärr inte den förmånen vilket så klart gör det mer komplicerat.

En sak är säker, det är bara jag själv som kan förändra min situation. Är jag stressad och känner att mitt liv går i 290 och att jag hela tiden hänger efter, är det bara jag och ingen annan som kan förändra det. Jag måste bestämma mig för vad jag vill och vad jag behöver. Jag har en verktygslåda med mina egna verktyg. Verktyg som kan hjälpa mig att förändra mitt beteende, ingen annans. Innerst inne vet jag exakt hur de skall användas men ibland är det ändå svårt att få rätt på dem. Det krävs övning och det är otroligt viktigt att rätt verktyg används vid rätt tillfälle.

Hammaren: Göra min omgivning uppmärksam på att även jag (som är superkvinna) känner mig stressad av livet ibland.

Vattenpass: Balansera upp aktiviteter (exempelvis träning och hundpromenader) så att det hamnar i rimliga proportioner till varandra.

Hörselskydd: Sova mer än 5-6 timmar per natt.

Fogsvans: Kapa bort det som inte enbart är mitt ansvar. Det finns fler som jag kan dela med.

Bågfil: Formatera aktiviteterna och arbetsuppgifterna så att de blir anpassade till mig och mina behov.

Skruvmejsel: Se till att olika delar ur vardagen skruvas ihop rätt och tillräckligt fast.

Finns många fler bra verktyg men detta är en bra början och för mig alldeles tillräckligt. Som med all typ av renovering, det gäller att börja i tid! // Filosoftanten

Allmänt

Möss(a)

Lämna en kommentar

Jodå vi alla visste att det bor, numer bodde, en liten mus i köksskåpet. Tydliga tecken i form av små små bruna (dock inte ätbara) risgryn har hittats. Denna lilla inflyttning har inte varit jätte populär och det känns trots allt ganska ofräscht när man ska ta fram kaffepaketet.

I morse hittade vi den före detta gillrade musfällan. Den var tom.  Vi försökte följa spåren (inte bara de bruna risgrynen). Den lilla musen är uppenbarligen allvarligt skadad men vi kan inte hitta den. Den är borta.

Borta är däremot inte min inspiration till att sticka mössor. Nu börjar jag lära mig. Jag har stickat några stycken och den senaste blev faktiskt riktigt fin. Nytt garnnystan är införskaffat samt mönster så det är bara att sätta igång. Det är absolut inte så att jag stickar avancerat utan det skall vara enkelt. Att förstå en komplicerad stickbeskrivning är för mig hopplöst. Jag kan helt enkelt inte lära mig detta.

”När mönstret har stickats 2 ggr på   höjden (arb mäter ca 16 cm), fortsätter man med diag A-2. När A-2 är   färdigstickat är det 25 m på st. Nästa v stickas så här: 1 rm, 2 rm tills, *   1 rm, lyft 1 m som om den skulle stickas rät, 1 rm, drag den lyfta m över, 2   rm tills *, upprepa *-* 3 ggr till (det är nu 2 m kvar på v), 1 rm, lyft 1 m   som om den skulle stickas rät, 1 rm (= första m på nästa v), drag den lyfta m   över = 15 m”.

Men jag har insett att jag inte måste lära mig. Det är faktiskt helt ok att ibland välja det som är lite enkelt. Hade jag valt en alltför svår stickbeskrivning skulle det ta för lång tid och till slut bli väldigt tråkigt.

Kanske den lilla musen i köksskåpet borde tänkt likadant. Den har verkligen fått erfara hur det kan gå om man väljer den svåra vägen. Istället för att försöka få loss korvbiten i musfällan kunde den ju valt knäckebrödet och de söta flingor i skåpet intill. Så mycket enklare.

Den svåra vägen blev en tråkig erfarenhet för musen och extra saneringsarbete för mig. Detta hade så lätt kunnat undvikas om bara musen valt den lätta vägen.

Således borde det ju vara självklart att alltid välja den enklaste vägen. Eller inte?  Ibland måste man väl ändå utmana sig och testa sina kunskaper, annars skulle man ju aldrig utvecklas eller lära sig nytt. Lite utmaningar och klurigheter i livet vill man väl trots allt ändå ha, oavsett om man är mus eller människa. Hade nu musen klarat att lossa korven så hade den vetat precis hur den skulle göra nästa gång. Så istället för torra flingor hade den fått korv varje dag. Jag får således sluta med enkla stickningar och nästa gång göra en mössa med musmotiv.// Filosoftanten

Allmänt

Nyfiken

Lämna en kommentar

Efter ett antal livliga diskussioner på jobbet kunde jag inte bli annat än nyfiken på den väldigt omtalade boken, Fifty shades of Grey. Jag var ju helt enkelt tvungen att läsa denna erotiska berättelse om ett ungt par som träffas och utvecklar en väldigt speciell relation.

Undrar egentligen vad det är som gör att denna bok har blivit så omåttligt populär? Visst blev jag röd om kinderna emellanåt, men jag är inte speciellt imponerad.

Jag tror inte att det är de heta beskrivande sexscenerna i boken som får oss kvinnor att fortsätta läsa. Vi vill veta om Anastasia (kvinnliga huvudpersonen) lyckas rädda Christian (manliga huvudpersonen) från det mörka gråa som tynger honom. Kommer han att öppna sig och berätta för henne (och oss läsare) om sina traumatiska upplevelser från barndomen? De sexscener som beskrivs i boken är väldigt heta och utförligt beskrivna, men det som sker är definitivt inte på lika villkor. Kan därför inte hjälpa att jag blir lite illa berörd eftersom Anastasia inte är mentalt förberedd på det som relationen med Christan innebär, total sexuell underkastelse. Ja visst får hon orgasmer (massor) och fysisk tillfredställelse. Och vill hon, kan hon få allt hon pekar på. Men bara om hon ställer upp på hans krav! I samband med att Anastasias oskuld försvann, försvann också jämställdheten i deras nyvunna relation. Sorgligt och osexigt.

Jag valde att läsa boken på engelska, vilket jag är tacksam för. Tror att den svenska översättningen hade blivit för ”porrig” för mig. Dessutom var det ju ett ypperligt sätt att öva upp min engelska läshastighet.

Om jag förstår det hela rätt är Fifty shades of Grey den första av tre som getts ut. Huruvida jag kommer fortsätta vet jag inte. Just nu är jag ganska nöjd och faktiskt inte alls nyfiken. Jag har fått veta tillräckligt mycket om Anastasias orgasmer, läpp-bitande och ögonrullningar. Skulle jag läsa fortsättningen är det enbart för att få veta om den manlige huvudrollsinnehavaren är kapabel till ett förhållande på lika villkor.

Många som inte läst boken undrar kanske om den är värd att läsa för att ge den egna relationen en liten kick. Det är så klart väldigt olika. Jag tror knappast att min man märkt någon skillnad på före och efter. //Filosoftanten

Hund

I väntans tider

Lämna en kommentar

Å nej, det är inte så att jag går runt med en bulle i ugnen och väntar. Den tiden är liksom förbi. Vi går och väntar på någon annan, med fyra ben, som ska flytta in. Bara tillfälligt, men det är helt ok. Alla i familjen vet förutsättningarna. Vi har ju haft möjlighet att få passa ”små” labradorer som i väntan på träning är inneboende hos utvalda fodervärdar. Nu är det snart dags igen, och det är spännande.

Förra gången vi hade en hund hos oss, var i våras/somras. Det är fantastiskt att få gå ut en lång promenad i soluppgången. Hur trött man än är när klockan ringer är det ändå ganska enkelt att stiga upp. Det är ljust och förhoppningsvis ganska varmt. Dessutom är det omöjligt att ignorera ögonen som tittar väldigt intensivt och den frentiskt viftande svansen.

Jag kan komma ihåg de dagar när solen gick upp över blommande rapsfält. Så vackert . Denna gång lär det bli ganska annorlunda. Hösten är här och det är väldigt mycket mörkare, kallare och definitivt blötare ute. Både på morgonen och på kvällen. Nu gäller det att planera för bra kläder och skor så att man kan ge sig ut i höstrusket. Det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder (sägs det). Det som kommer att trigga mig till tidig uppstigning och promenad blir således svansen och ögonen.

Nu går hela familjen och väntar på besked på när han ska komma till oss. Förhoppningsvis blir det i slutet på oktober.

Snart är det också dags för jul…igen. Jag har tyvärr de senaste åren tappat lite av julinspirationen. Att julpynta hemma är inte så jätte viktigt. Inte som det var när barnen var små. Då skulle allt vara på plats lagom till Tomten kom på besök. Det som jag däremot tycker är mysigt och värt att vänta på, är dagen när barnen intar köket och bakar massor med pepparkakor. Doften som sprider sig i huset påminner om när jag själv var liten och det bättrar så klart på julstämningen betydligt.

Denna jul kommer med stor sannolikhet att bli annorlunda. Med en ”liten” vovve i huset blir det lite annat att fokusera på, inte bara julklappar och julmat. Jag väntar nu med spänning på att få träffa vår blivande inneboende samt på julstämningen som förhoppningsvis kommer, innan det är för sent.// Filosoftanten

RA

Balansgång

Lämna en kommentar

Ibland är det svårt att veta hur mycket eller hur lite man ska berätta om olika saker, eller till vem. Eftersom flera av oss har förmågan att förstora och även förvränga saker bör man nog ibland tänka sig för en extra gång. Det klassiska uttrycket ”att göra en höna av en fjäder” stämmer väldigt väl.

Jag har själv haft ångest för hur mycket jag ska berätta gällande min reumatism. Vem kan få veta och hur mycket. Jag vill ju inte att någon ska få en förutfattad mening om hur jag är eller snarare hur jag inte är. Tänk om jag måste byta jobb. Vill en arbetsgivare verkligen ha en ”sån” som mig? Den personen vet ju inte hur jag är som människa. Beslut grundas ofta på fakta. Och just om kronisk ledgångsreumatism finns det mycket fakta och prognoser som inte alltid är så positiva. Jag kan så klart förstå de personer som ska göra ett val om vem som ska anställas, det kan inte vara lätt. Tyvärr är det nog så att många arbetsgivare väljer bort oss med kroniska diagnoser för att det är enklast. De vet inte att många av oss är otroligt tåliga och inte har mer sjukfrånvaro än någon annan. Det kan man ju bara bevisa efter att man fått jobbet.

Ska man då informera om sin situation på anställningsintervjun? För mig beror det på hur öppen diskussionen är. Jag skulle aldrig ljuga om jag fick en fråga men jag skulle aldrig heller presentera mig som ” jag är och jag har reumatism”. När jag började min anställning på den arbetsplatsen där jag jobbar idag, föll det sig helt naturligt att berätta. Det kändes faktiskt extra skönt att gå in med alla korten på bordet . Annars kan ju risken vara att man får en olustighetskänsla av att ha mörkat något. Givetvis är det upp till var och en. Viktigt är en bra balansgång och en känsla för att inte komplicera saker mer än nödvändigt.

För mycket information kan bli tokigt och för lite kan bli ännu tokigare. Klassiska svenska uttrycket lagom är alltså väldigt passande. Men balansgången är jätte svår. Extra försiktig måste man definitivt vara när man hör eller om man berättar något. Det behöver inte vara stort, hemligt eller sensationellt från början men kan lätt bli under tiden det cirkulerar runt.

Saker man hör på stan och vem som sagt vad,  ska man nog i många fall ta väldigt fjäderlätt på. De flesta hönor som flyger runt har från början med stor sannolikhet varit som Hönan Agda är i slutet på visan, fjäderlösa och nakna. //Filosoftanten

Foto

Äntligen Höst

Lämna en kommentar

Fördelen med hösten är att man får kura in sig utan att ha dåligt samvete. Äntligen är det tillåtet att tända brasan och massor med värmeljus. Tror vi har ljusstakar överallt. Till och med i tvättstugan kan jag tända små ljus. Speciellt nu när det är nyrenoverat och fint känns det extra mysigt när man sorterar och viker tvätt.

Jag har insett att jag är en ganska typisk höstmänniska. Framför allt när det gäller kläder. Att äntligen få klä sig i svarta byxor, stövlar och en top, det är verkligen jag. Det är klart att jag älskar sommaren och allt vad det innebär. Det är bara så mycket svårare att veta vad man ska ha på sig. Man känner sig aldrig tillräckligt bekväm eller tillräckligt solbränd för alla de fina sommarkläder som det finns att välja på.

Hur naturen byter skepnad på hösten är något helt annat. Att fotografera denna speciella årstid är så spännande. Färger, ljus och vatten kan bli riktigt häftigt. Nu är ju inte jag någon proffsforograf och jag är inte duktig på att redigera mina bilder. Att hitta ett motiv är däremot ganska lätt. Sen gäller det bara att ha lite tur att  fånga vattendroppen precis innan den faller till marken.

För mig är hösten absolut välkommen. Med ett lager värmeljus och ett fulladdat kamerabatter så riskera jag inte att gå minste om höstmyset och mina stunder med kameran.  //Filosoftanten

filosofier och tankar kring livet i största allmänhet