Foto

Tid

Lämna en kommentar

Har man egentligen alldeles för lite av. Det är ju så mycket man vill hinna med. Hela livet går ut på att tiden ska fördelas på rätt saker. Mycket tid går ju åt till sådant man måste göra. Det går ju inte låta bli att tvätta och städa hemma, för hur skulle det då se ute. Jobba måste man också för att få allt att gå runt. Förhoppningsvis har man ett jobb som stimulerar och inspirerar, vilket underlättar betdligt.

När man tittar i backspegeln är det ibland svårt att säga när saker och ting skedde och var någonstans det skedde. Därför är jag så otroligt tacksam för mitt fotointresse. Innan digitalkamerans tid så framkallades mina bilder och sorterades in i album. Till och med alla negativ är snyggt sorterade i årsvis och vissa finns till och med säkerhetsförvarade i bankfack. Med digitalkamerans inträde i familjen blev allt så mycket lättare. Jag har ett oändligt (nästan i alla fal) antal mappar i datorn där allt är års- och händelse sorterat. Man kan gå tillbaka och bli påmind om hur saker och ting var just där och då. Flera tusen bilder finns och extra nöjd känner jag mig efter att säkerhetskopieringen är genomförd. Efter en hårddiskkrasch förra året försvann 15 % av mina bilder. Övriga bilder var kopierade. Tack och lov! Min älskade man hade fixat detta med hjälp av en extern hårddsik. Gissa om jag är tacksam. Så klart retar jag mig på det som försvann, men det kunde varit betydligt värre. Nu är jag mycket mer aktiv när det gäller sparandet av mina bilder. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara om allt plötsligt vore raderat.

Att hitta de där små detaljerna som bara händer exakt nu och fånga ögonblick som inte kommer tillbaka, är fantastiskt.  Så mycket saker man gjort med barnen, platser man varit på, årstider som skiftar färg och blommor som slår ut och sen vissnar ner. Livet som pågår runt om oss hela tiden.

Kan man dessutom få åka på en fotosession med en likasinnad och fotogalen väninna som också i olika vinklar försöker få fram det där speciella ögonblicket. Då känner man att prioritering av tiden är helt rätt. Att vi båda säkert sett ganska roliga ut när vi böjda och halvt upp och ner fotograferat både det ena och andra, får vi bjuda på. //Filosoftanten

RA

Flytta in

Lämna en kommentar

För att utveckla mitt bloggande har jag flyttat in på denna portal istället. Lite mer möjligheter och snyggare design. Således blir det mer motiverande för mig att fortsätta skriva.

Har nämligen hamnat i total bloggkoma, om man nu kan kalla det så. Vet inte åt vilket håll det ska gå. Ibland blir mitt skrivande kanske lite negativt, men så är ju också livet ibland. Allt är inte glamoröst och perfekt . Alla människor är inte genuint snälla och ärliga. Jag erkänner, inte ens jag är perfekt. Vill att det jag skriver ska komma från hjärtat och väcka tankar och funderingar. Gärna med lite igenkännande faktorer, men vad mer?

När jag läser och jämför med andras bloggar så inser jag raskt att det inte finns ett uns till tema. Det är lite hit och lite dit. Men vad vill jag egentligen skriva om?

Mode är inte mitt stora intresse. Inte så att jag går runt naken i livet, men att hitta det där extra snygga och coola grejerna har jag alltid haft lite svårt med. Jag gillar mat och recept är alltid intressant. Kan dock inte själv följa ett recept utan gör alltid egna varianter. Vilket min familj kan ha lite åsikter om ibland. Träna gör jag gärna. Det är dock svårt att skriva och förmedla träningstips som glad amatör. Har haft funderingar på att mer öppet blogga om att vara en heltidsarbetande mamma och fru som samtidigt lever med den kroniska sjukdomen Reumatoid Atrit.  Den finns där som en ständig gäst som aldrig vill cykla hem. Denna gäst är dock definitivt objuden. Ibland mer krävande och ibland bara finns den där som ett sällskap. Är ganska säker på att de flesta upplever eller ha upplevt detta på ett eller annat sätt.

Har själv varit hos vänner där jag haft så trevligt att jag inte vill cykla hem. Kul för mig men kanske inte så kul för det ganska trötta värdparet. På så sätt kan jag ju förstå min ständige gäst som uppenbarligen trivs ganska bra och tydligen har valt att flytta in för gott. Så länge vi cyklar i samma tempo kan jag gilla läget och hälsa gästen välkommen hem. Vilket så klart innebär att gästen numer är officiellt permanent inneboende.

Egentligen vill jag inte välja inriktning på min blogg. Måste nog trots allt fortsätta att skriva om allt möjligt konstigt som dyker upp i mitt huvud. Tänker inte heller jämföra min blogg med andras. Detta är ju trots allt min alldeles egna blogg och jag får göra som jag vill och vad som känns bra just nu. Vem vet, kanske bloggen tar en annan riktning i framtiden. //Filosoftanten

Resa

Äkta

Lämna en kommentar

Har under semestern varit i underbara Italien. Vi har bland annat vandrat på “Via dell’Amore”. En mycket suggestiv promenadväg från Riomaggiore till Manarola. Otroligt vackert. Ljudet av vågor som slår mot klipporna och man kan riktigt känna den aura som platsen utstrålar. Här har förmodligen många unga och gamla par, med havet och klipporna som vittne, lovat att älska varandra i nöd och lust. Det var till och med så att jag själv kände mig nyförälskad.

Jag gillar verkligen Italien. Växlande landskap, god mat och faktiskt väldigt mångkulturellt. Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att åka dit igen.

En sak som jag märkte är att oavsett kultur, ålder och ekonomi så har de flesta kvinnor, damer, tjejer och tanter i Italien extremt fina och dyra handväskor. Då menar jag verkligen märkesväskor från de absolut dyraste modehusen i Italien. De flesta Italienska kvinnorna är väldigt enkla men förmodligen prioriterar de just sin handväska väldigt högt och avstår därför förmodligen en del annat.

För mig är märket inte viktigt. Det är känslan och väskan ska vara snygg och praktisk. För några månader sedan hittade jag exakt en sådan handväska som jag verkligen ville ha. Jag hade tur som kunde införskaffa denna i Italien. Den är absolut inte superexklusiv utan egentligen en väldigt vanlig väska dock i äkta skinn. Känner mig nöjd med min investering. Men vad är det egentligen äkta märkesväskor, ja kläder och annat också för den delen, gör med oss kvinnor (och så klart män)? Varför är det ibland så extremt viktigt vilket märke det är? Jag kan förstå att man betalar dyrt om det är en sak man verkligen gått och längtat och suktat efter. Kanske har man sparat extra mycket i några månader för att ha råd. Då kan man faktiskt känna sig nöjd, trots att det svidit rejält i plånboken. Men för vissa människor stannar det inte där. Plötsligt måste allt de äger vara beklätt med exklusiva märken. Risken att tappa bort sig själv mitt i alla ”måste ha” lyxprylar är nog ganska stor. Bara för att man äger kläder, väskor och skor med fina äkta märke betyder ju inte det att man som person är äkta. Den äktheten måste man trots allt bevisa på annat sätt.

Med risk för att låta extremt prosaisk så kommer jag fortsättningsvis hålla mig till min nyinköpta ganska enkla skinnväska. Med en känsla av lyx och med pengar kvar i plånboken vet jag instinktivt att jag gjort rätt val denna gång också. Och nästa gång när jag åker till i Italien måste jag ta med äkta svenskt knäckebröd. // Filosoftanten

Allmänt

Läckage

Lämna en kommentar

Så var det färdigt. Konfirmationen som fungerade alldeles galant på alla sätt och vis och jag känner mig stolt och avslappnad. De enda man kan tycka borde varit bättre är vädret. Detta eviga regnande och regnande. Så trist men vi klarade oss från att bli blöta tack vare ett stort tält i trädgården som absolut inte läckte. Perfekt.

Läckte gjorde det däremot när vi var på tältsemester för ett par somrar sedan. Det regnade ofantliga mängder under hela dygnet. Våra luftmadrasser borde seglat iväg ut i havet. Under campingnatten kunde jag känna hur dropparna liksom hängde på insidan om tältduken och det var bara en fråga om tid när impregneringen skulle ge vika helt och hållet. Efter väldigt få timmars sömn var jag ganska irriterad och väldigt kissnödig. När det väl ljusnat var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut. Ålandes ur sovsäcken, krypandes och trixandes genom den minimala tältöppningen hittade jag till slut mina gympaskor som stod fint uppställda utanför. Ganska snabbt upptäckte jag att min ena fot inte passade i skon längre. Det kändes ovanligt trångt och väldigt klistrigt. Istället för att fortsätta pressa ner blöt fot i blöt sko böjde jag mig ner. Det var just då jag väckte de andra personerna i tältet. Förmodligen också vårt ressällskap som sov i den varma torra husbilen parkerad alldeles intill. En vårtig padda med stora röda ögon tittade yrvaket på mig och i det ögonblicket var jag väldigt glad att jag inte försökt pressa ner foten i skon, trots motstånd.

Efter denna tältepisod som inte bara bestod av paddor och regn utan också av åska, fästingbett, sniglar och grodor bestämde jag mig för att aldrig mera tälta. Kan gärna följa med resesällskapet i lyxhusbilen på semester vid annat tillfälle men då lämnar jag definitivt tältet och sovsäcken hemma.

Numer tältar jag bara väldigt tillfälligt. Jag sträcker mig således till icke läckande partytält. Givetvis kan det bli blött både på insidan och utsidan där också men det är under helt andra och betydligt mer kontrollerande former. Skulle vätskemängden uppifrån vara okontrollerad kan man lätt ta sig in till baren inomhus. Behåller jag dessutom skorna på är det ingen risk att jag hamnar i klistriga ofrivilliga möten och jag kan lätt hålla balansen drickandes en god drink. Kanske jag till och med kan tänka mig att prova en flytande GRÖN GRODA beståendes av Gin, Mindori, Tonic, citron och is. //Filosoftanten

Allmänt

Stick

Lämna en kommentar

Nu under sommaren är det ju väldigt vanligt med olika typer av stick. Alla små flygande och även vissa markkrypande djur som har för vana att bitas kan vara jobbiga. Ibland kan det faktiskt göra riktigt ont. Till och med ett litet oansenligt myggbett som hamnat på rätt ställe, eller snarare fel ställe, kan vara fruktansvärt irriterande och smärtsamt.  Man kan verkligen önska att alla jobbiga småskryp skulle sticka iväg någon annanstans. Helst till en annan planet eller något.

Efter förra veckans besök hos klinisk bettfysiolog på tandhögskolan har ordet stick en helt annan innebörd. Många kortisonsprutor har jag fått under de senaste 10 åren. De flesta gånger har själva sticket varit ganska smärtlöst. Efteråt har det så klart spänt och ömmat rejält i den injicerade leden, men det har ändå varit absolut uthärdligt. Senaste sticket i käken var också smärtlöst. Nästan löjligt för jag trodde att det skulle kännas mer i denna lilla leden precis vid örat.  Till och med ett möte med en pissmyra känns mer. Efter några timmar däremot… Jag kunde knappt gapa, äta eller skratta… Ja det var jobbigt. Tack och lov kunde jag prata. Vilket säkert några hade tyckt va skönt, om jag inte kunnat.

Sticka iväg någonstans vore skönt just nu. Är så trött och min allra högsta önskan är att få ligga ner och inte göra någonting. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Det är en massa saker som måste hinnas med. Eller måste och måste. Tror faktiskt att man sätter kraven lite för högt. Måste nog prioritera om lite. En dag i hängmattan (fast jag har ju ingen) med en bra bok (har jag) och ligga och lyssna på fåglar som kvittrar och andra surrande flygfä låter inte alls dumt. Vill bara inte få en geting i halsen när jag sipprar på min goda dricka, så de kan hålla sig undan.
Istället för boken skulle jag faktiskt kunna ta med mitt lilla stickprojekt ut i hängmattan (som jag fortfarande inte har). Gäller bara att vara medveten om att precis som en geting, kan även en garnsticka orsaka problem. Men händer det kan jag i alla fall ropa på hjälp utan problem.

För säkerhets skull håller jag mig nog till dricka och bok inne i uterummet. Till hösten när alla små stickande och bitande djur gått i ide för att vila upp sig till nästa vår, kan jag krypa upp i soffhörnet och byta boken mot mitt lilla stickprojekt. Jag vet att stickning är tantvarning, men den bjuder jag på. Bara jag får fortsätta att sippra på min kaffe latte. //Filosoftanten

Hund

Lån

Lämna en kommentar

Alla har vi väl lånat böcker på biblioteket eller av bästa kompisen och glömt lämna tillbaka. Jag vet att jag har ett par böcker hemma som inte är mina, dock inga statligt lånade (tror jag inte i alla fall). På något sätt är det oftast inte så pinsamt om man skulle råka glömma lämna tillbaka till kompisen. Har man däremot lånat pengar av någon är det jätte viktigt att så snart som möjligt betala tillbaka. Glömmer man, kan det faktiskt bli väldigt pinsamt.

Det finns mycket man kan låna. Att ha 2-4 veckors öppet köp på kläder och möbler är ju också ett sätt om man nu vågar använda och lämna tillbaka. Har faktiskt hört att det är vanligare än man tror. Otroligt egentligen. Skulle inte vilja köpa en ”ny” säng som sedan visar sig varit på öppet köp hemma hos någon annan. Hmm vem vet vad den sängen varit med om…
Många äldre pratar också om att ens barn bara är ett lån. Vilket jag har svårt att förstå men det stämmer nog ganska väl. Barnen kommer så småningom att flytta hemifrån och bilda sina egna familjer. Barnen finns faktiskt bara i ens närhet en kort period i livet. Det gäller så klart att göra den perioden så bra man kan med de förutsättningarna man har.

Vi har ”lånat” något helt annat. En 1-årig labrador som ska bo hos oss i två månader. En fantastisk upplevelse för hela familjen.
Bara på 4 veckor har allt blivit så annorlunda hemma. Inte bara fler hår på golvet, repor i parketten, kortare sovmornar (han är extremt morgonpigg så det vill säga inga längre) och tider att passa.
Det har framför allt blivit harmoni i familjen! Ett slags lugn som jag inte tror infunnit sig tidigare. En liten, dock inte så liten, varelse som knyter alla samman och skapar ett gemensamt intresse. Nu pratas det rastning, matning, bajsning, kissning och det planeras och struktureras för att vår lille vän inte ska behöva vara ensam. Under denna månad som gått har allt löst sig förvånansvärt smidigt. Alla vill hjälpa till. Inte så konstigt. Detta lilla projekt är ju betydligt mysigare att utveckla tillsammans än att gemensamt städa huset.

Nu är han tyvärr bara tillfälligt inneboende, vilket känns tungt. Hur jag än vrider och vänder så finns det inget sätt att helt enkelt glömma lämna tillbaks honom. Han kan ju inte som en lånad bok,  bara gömmas i bokhyllan. Halva tiden har gått och om en månad måste han därför tillbaka sitt riktiga hem.
Saknaden efter den här tassande lille varelsen kommer så klart att bli jätte stor för alla i familjen. Men vi har vetat förutsättningarna och vi har lärt oss otroligt mycket. När han är hemma igen kommer han förhoppningsvis att kunna tränas till att bli en ledarhund. Coolt. Coolt att vi har fått vara delaktiga och att vi har kunnat tillföra varandra så mycket.

Vi hoppas så klart att han ska klara alla tester och bli en del av samhället. En ledarhund som hjälper en icke seende människa rätt i vardagen.
Skulle han av någon anledning inte klara proven är han mer än varmt välkommen tillbaka till oss! Vi har blivit fast i honom och i labradoren som ras. Tror faktiskt att familjen kommit till insikt. Om vi någon gång ska köpa en helt egen hund får det bli en ”sån”.
Den insikten har jag min bästa vän att tacka för. Utan henne hade vi aldrig anmält oss som fodervärdar för eventuella blivande ledarhundar. //Filosoftanten

Allmänt

Flyt

Lämna en kommentar

…har jag inte i mitt bloggande. Det går trögt, riktigt trögt. Hade sagt till mig själv att en till två gånger i månaden skall jag uppdatera min blogg. Hmm, det har inte gått speciellt bra.
Något annat som däremot flytit på är våren. Dessutom i rasande fart. Vi är mitt i juni och snart är det midsommar. Denna härliga sommarhögtid där alla är så glada och lyckliga, så som folk bara är innan det är dags att gå på semester. Jag längtar så klart också till semestern. Samtidigt så vill jag ju inte att sommaren ska ta slut. Väldigt kluvet.
Förra sommaren tillbringade vi på hemmaplan. Och jag tror nog att vi fick en eller kanske 2 dagar på stranden. Det känns trist och jag hoppas innerligt att de veckor vi har framför oss nu blir lite mer strandvänligare.
Inte för att jag älskar att flyta runt i 19 gradigt vatten i en urblekt bikini, med vita (dock förhoppningsvis hyfsat nyrakade) ben och sand överallt (därför att man smörjt sig med solskydd 50). Men för tjejernas skull vore det ju härligt med några soliga stranddagar. Dessutom är det ju den enda chansen man har att få lite mindre vita ben.

Om man nu inte gillar att bada är det trots allt väldigt avkopplande att bara ligga på stranden och läsa en bok, speciellt eftersom barnen klarar sig själva.
Förberedelserna innan man kommer iväg till stranden är ett kapitel för sig. Ibland känns  det som ett super projekt innan allt är packat och klart. Jag syftar framför allt på picknicken som alla i familjen förväntar sig att jag ska fixa. Det går ju ”inte” med vanliga torra ostmackor. Bara turen till mataffären tar därför en halv dag.
Jag tror de flesta av oss någon gång har råkat ut för att när man väl parkerat sig på den enda lilla lediga sandplätt som finns kvar på stranden, då går solen i moln.
Någonstans har jag min drömbild av hur en perfekt dag på stranden ska vara. Lagom mycket sol, lagom mycket vind, lagom mycket folk, lagom mycket skrikande barn och definitivt inga picknickförberedelser. Gärna trevligt sällskap med badkamrater i samma ålder som mina tjejer. Ja de är stora, men ändå.
Nä, denna semester ska jag bara flyta runt. Inga stora förväntningar eller krav.
Är det stranden som gäller blir det inga förberedelser. De flesta stränder har väl trots allt ett Cafe där man kan köpa något ätbart. Om inte annat så finns det väl i alla fall glass och kaffe.
Det enda jag kan tänka mig att förbereda inför nästa eventuella strandbesök är en liten kylbag. Innehållet skall då enbart vara flytande och väldigt kallt, helst med lite bubblor i. //Filosoftant

filosofier och tankar kring livet i största allmänhet