Natten den 23 december sitter man och funderar på vad som eventuellt blivit missat att göra eller köpa inför kommande julafton. Detta året, faktiskt ingenting. Jo föreresten, mannen skulle ha en kap för klinkerplattor (något måste man ju göra när man har en extra dag ledigt…)
Alla julklappar var fixade och eftersom vi hade förmånen att fira jul hos svärföräldrarna utan att bidra med något ätbart, kändes allt under kontroll. En mycket ovanlig känsla.

Julafton passarade, juldagen och annandagen likaså och plötsligt är den hett efterlängtade julen över och man undrar vad som hände.
Det känns lika snopet som året innan och året innan dess. Jag hänger inte med.

Ännu mindre hänger jag med på att det snart är nyårsafton och dags att fira in ett nytt år. Att det dessutom är dags att sätta upp nya mål för 2012 känns totalt overkligt. Jag har ju inte ens lyckats leva upp till allt som jag ville med 2011 (eller 2010 för den delen).
Jag undrar allvarligt om någonting är galet med tiden. Den går så jäkla fort. Känns som att jorden snurrar fortare runt solen än för 20 år sedan.  Men så enkelt är det inte. Jordens fart runt solen är konstant. I en hastighet på 30 km/s roterar jorden runt solen på 365,25 dygn, och så har det varit i flera miljoner år.

Det är lika bra att hålla hårt i hatten. 30 km/s är ganska fort och det går inte att stanna eller ens sänka farten. Plötsligt är det dags för jul igen. Förhoppningsvis har vi hunnit med att njuta av en massa små vardagliga upplevelser mitt emellan alla måsten och det tidspressade schemat.

Listan med målen för 2011 kommer kanske att uppdateras med en eller två nya mål, bara för känslans skull. Men några nyårslöften (som att inte äta godis eller liknande) kommer jag inte utmana mig med. Möjligtvis ett enda, fler pauser i vardagen. //Filosoftanten

Varje december besöks ett antal julbord. För många är det en stor händelse och spänningen att få testa ännu en sillsort är stor. För mig är maten inget speciellt eftersom jag ändå föredra julbordet som serveras hemma på julafton. Det är outstanding bäst. Däremot är sällskapet alltid jätte trevligt.
Vissa av julborden förläggs tidigt på eftermiddagen för att kunna locka fler besökare. Ofta brukar dessa eftermiddagsarrangemang inkluderar en del aktiviteter för barnen också. Det är superbra att barnen blir lite underhållna av tomtebesök, julsånger och dans kring granen. Mina barn är numer stora och är därför inte jätte intresserade av att dansa kring granen, men engagerar sig gärna i de mindre barnen som tillhör vårt sällskap. Detta är jätte bra för då kan vi fortsätta prata med de föräldrar som har små barn och som annars skulle behöva genomföra rituell grandans. Får de äldre barnen dessutom en godispåse som belöning, är det nog värt besväret.
Det ser onekligen ganska underligt ut när vi vuxna människor ”drar” små förvånade och i många fall chockade barn runt i ringen. Deras små ben och armar hänger liksom inte riktigt med. De danssugna föräldrarna sjunger för full hals och försöker verkligen engagerar sina barn till att delta i dansen. I vissa fall lyckas det bättre och i andra fall så slutar det med att barnen gråter förtvivlat och vill därifrån.

Jag själv satt och funderade på denna rituella grandans och försökte klura ut varifrån traditionen kommer och varför vi vuxna är så angelägna att överföra den till våra barn. Något syfte måste ju finnas.
Julgranen kommer från Tyskland i början på 1400- 1500-talet. I mitten på 1700-talet dök de allra första klädda granarna upp i Sverige men det var inte förrän på 1800-talet som den började bli vanlig i de svenska hemmen. När jag försöker hitta fakta om dans kring granen (har provat fler sökalternativ) hittar jag faktiskt ingenting konkret. Ord som skulle kunna ge någon hint är: Heligt träd, cirkeldans, gå i varandras fotspår, inga hierarkier, känsla och musik. Hittar inget specifikt om traditioner.
Dansen är inget som vår familj brinner för men den färdigklädda granen är en mysig tradition att hålla fast vid och föra vidare. Det är verkligen något som alla har glädje av, åtminstone trodde jag det.

Enligt nyheterna stjäls tydligen var femte julgran direkt ifrån skogen. Verkligen ingen rolig situation för skogsägarna som förlorar både ekonomiskt och att skogen blir utglesad . För mig låter det helt galet. Varför ge sig ut i skogen och riskera att bryta benet eller bli påkommen för att sedan komma hem med en jätte sned gran som saknar grenar eftersom det förmodligen varit kolmörkt då den höggs ned.
Nej, det är mycket bättre med en platsgran. Varje jul får mannen klättra upp på vinden, leta efter rätt låda (bland hundra andra) och samtidigt försöka att inte snubbla på de gamla leksakerna som ”tillfälligt” förvaras där uppe. Han behöver aldrig riskera att bli påkommen och bonusen är den perfekta granen. Lagom hög, lagom bred och lagom tät.// Filosoftanten

Skrev i tidigare inlägg att man måste kunna kompromissa. Jag tycker det är en bra egenskap för att se andra lösningar än det man tänkt från början. Kan man Kompromissa blir man kanske inte lika besviken när ens förväntningarna inte blir helt uppfyllda.

Vid denna tid på året är det många barn och vuxna som har höga förväntningar på den ”perfekta” julen. Allt måste vara klappat och klart till den STORA dagen, julafton.

Jag funderar så klart på vad den ”perfekta” julen är. Är det de hembakade lussebullarna, pepparkakorna med glasyr, det nystädade och julpyntade hemmet, granen och alla dyra stora paket, hembakade julbrödet, att helt komplikationsfritt komma överens om var julen skall firas och de fridfulla barnen som aldrig bråkar…osv.?

Jag läser tidningar, bloggar och ser på TV där julpyssel och julmat in i minsta detalj beskrivs. Barn och föräldrar som lyckligt står och bakar, rullar köttbullar och slår in paket. Bilden som förmedlas är att man helst ska göra allt tillsammans, eller i alla fall så mycket som möjligt, för att få den absolut ultimata och ”perfekta” julstämningen hemma. Jag undrar onekligen hur andra familjer gör för att lyckas med detta utan att det blir diskussion om både det ena och andra. Tiden fram till jul är väldigt begränsad och man måste ju faktiskt jobba också, inte bara julpyssla.

Min familj är inte ens nära den förmedlade bilden av den ”perfekta” julen. Vi hinner helt enkelt inte med och jag måste därför övertyga mig själv att inte ha dåligt samvete.

Det är faktiskt helt ok att köpa färdiga nybakade supergoda lussekatter på byns bageri istället för att baka själv. Eller varför inte köpa färdiga köttbullar. Det går också att sätta fram adventsstaken i fönstret utan att först putsa fönstret. Jag vet, har själv gjort det och staken lyser ändå.
Även vår familj kommer att fira jul. Familjens julklappar kommer att ligga under granen på julaftonsmorgon. Vi har kompromissat på vägen dit, men förväntningarna kommer ändå att uppfyllas. //Filsoftanten

Visst är det fantastiskt hur vår kropp fungerar. Dessa ständiga processer som pågår dygnet runt år ut och år in.

När vi sover går kroppen ner på lågvarv. Hjärtat pumpar långsammare, man andas lugnare (såvida man inte har problem med snarkningar), musklerna är avslappnade och samlar energi inför kommande dag. De flesta av kroppens processer går således i slowmotion.

Det finns en process jag är ytterst tacksam för att den inte tappar sin effekt när man sover. Den som gör att man vaknar då man behöver gå på toaletten. Jag kommer ihåg när man var 4-5 år och drömmen att man redan var på toaletten inte riktigt stämde överrens med verkligheten…

Efter ett större vätskeintag på kvällen av framför allt kaffe och vatten (ja, sprit också) är det stor risk att man vaknar mitt i natten av (eller i alla fall blir hyfsat medveten om) att behöva lätta på trycket. Oftast är det väldigt jobbigt att gå upp just då. Sannolikheten att gå in i dörrkarmen eller snubbla över något är mycket stor. På 1-2 sekunder kan man gå från att vara halvt medvetslös till att bli helt klarvaken. Det gör jä—gt ont att sparka lilltån i sängaveln. En riktig nära döden upplevelse. Risken att väcka den lugnt sovande mannen som är omedveten om situationen, är  just då väldigt stor.

Efter den nattliga och plötsligt intensiva nära döden upplevelsen och vistelsen i ett överljust badrum med en spegelbild som skulle väcka vem som helst, är det väldigt skönt att få krypa ner i sängen igen. Trots smärta och total vakenhet är jag glad att kroppen sagt ifrån och känslan av att få sova 3 timmar till är underbar.

Förhoppningsvis sover mannen fortfarande lugnt och frågan ”vad jag gör uppe”, uteblir. //Filosoftanten