Ringmärkning av fåglar har gjorts i Sverige sedan början på 1900-talet. Statistiken säger att ca 11 000  000 fåglar har blivit märkta. 145 000 av dessa har hittats på nytt av privata personer eller via fågelstationer.  Fågeln fångas ofta med hjälp av ett finmaskigt nät och märks med en liten ring av metall eller plast. Ringen sätts oftast runt tarsen (Tarsometatarsus,  dvs mellanfotsbenet).  Vid vissa tillfällen behövs mer detaljerad information om fågelns rörelser. Då använder man en radiosändare som fästs i vingen. Fågeln kan sedan följas via en dator.  Varje dag, dygnet runt.

Detta är onekligen ganska intressant. Vi människor blir ju också ringmärkta. Förhoppningsvis bara en gång i livet, om allt går väl. Det händer att det blir fler gånger, men då byts den gamla ringen ut mot en ny.

I samband med fångsttillfället av fågeln noteras vissa standarduppgifter:

År, Datum, Klockslag, Plats

Individens ögonfärg, ålder, Kön, längd, vikt- och fettklass

Vinglängd (dvs avstånden mellan vingknoge och spetsen på den längsta vingpennan)

Ibland tittar man också på näbblängd och ruggning (dvs byte av fjäderdräkt)

Förundersökningen inför den mänskliga ringmärkningen baseras på ungefär samma kriterier som för fåglar. De stora skillnaderna är själva fångstögonblicket (eftersom man sällan använder finmaskigt nät) samt att ringmärkningen ofta sker en liten tid efter den första bedömningen och inte i direkt anslutning till infångandet. Ringen är också med stor sannolikhet diamantprydd och mycket dyrare (detta ämne ska jag avhandla en annan gång).

Tack och lov så blir vi människor inte försedda med radiosändare i samband med ringmärkningen. Tänk om någon annan skulle kunna följa dina rörelser, varje dag dygnet runt. Nej, då är det är betydligt bättre med frivillig incheckning via mobilen. Detta är numer väldigt vanligt förekommande hos många människor. Ibland önskar jag dock att viss incheckning skulle utebli. Vissa saker är faktiskt bättre att inte veta. //Filosoftanten

Det finns flera olika typer av inspiratörer. Kompisar, chefer, kursledare, kollegor och familjemedlemmar. Miljöer kan också inspirera oss till att förändra eller få oss att driva saker framåt.

Att gå en kurs eller lyssna på en föreläsning som intresserar, är otroligt inspirerande på många sätt. Har man riktigt tur kanske man finner något som det går att bygga vidare på. Något som kan förändras eller behöver utvecklas.

Hemma hos oss finns det mycket tankar och funderingar kring olika saker som skall genomföras. Vissa på kort sikt och andra på lite längre. Det planeras och struktureras för att tajmingen ska fungera. Allt kan så klart inte ske på en gång. Rom byggdes inte på en dag.

Har nyligen deltagit i en föreläsning om färg och harmoni i hemmet. Kursledaren var väldigt inspirerande och satte igång tankar och funderingar kring vad som kan göras hemma. Givetvis finns en hel del. Men var drar man gränsen? I flera av dagens inredningstidningar visas hem som är väldigt strikt inredda. Snyggt absolut, men väldigt opersonligt. En kombination av lite strikt, mycket gammalt och lite röra är nog bäst för oss. Önskar dock att jag vore lite mer strikt när det gäller ordning och reda. Att inte samla på sig så mycket och rensa oftare. Tänk alla de saker som packats ner på ett ställe, flyttats och packats upp på nästa. Saker man fått och som måste följa med dit man är på väg. Dessa minnesväckande små prylar som är så svåra att göra sig av med. De kan ju trots allt komma tillfällen då de kan behövas.

Hösten vi har framför oss med alla vackra färger, levande ljus och brasan på kvällen kommer att ge mig inspiration till att fortsätta förändra. För att skapa mer luft och harmoni hemma har jag lovat mig själv att rensa ut det som inte behövs . Har också fått möjlighet att gå en kurs genom jobbet. Det jag tar med mig därifrån kommer förhoppningsvis ge verktyg för genomförande av förändringar, även på jobb. Lite ny inspiration till att genomföra projekt som har förmåga att dra ut på tiden.

Måste dock vara försiktig så jag inte i farten, rensar och ändrar för mycket på hemmaplan. Vill ju gärna att min underbara familj ska trivas också. Risken är ju annars att rensningen får betydligt större konsekvenser än jag tänkt och då är det inte lika inspirerande längre. //Filosoftanten

Det finns många olika anledningar till att träna. Alla har vi egna motiveringar för att nå våra mål. Ibland behövs bra morötter för att vi ska komma igång.

Tyvärr finns det även andra, mer negativa sorter av morötter. Dessa som gör att vi inte går och tränar. Tyvärr är dessa ofta många fler.
Generellt är nog kvinnor experter på att underprioritera och underskatta sig själva. Våra morötter för att slippa träning (eller annan prioritering) är att vi ofta sätter familjen och andra före oss själva. Innan var jag ”tvungen” att vara hemma och styra upp.  Vem skulle annars hålla reda på familjens alla aktiviteter och planera allt i minsta detalj. Tyvärr så glömde jag ofta att informera de andra familjemedlemmarna. Jag hade ofta dåligt samvete och gick runt med en känsla av att vara otillräcklig. Inte speciellt smart. Hur ska ansvaret kunna fördelas på alla i familjen om inte jag delar med mig? Nej, man gör sig själv en björntjänst genom att försöka bli oumbärliga hemma.

Jag har blivit mycket mer noga med att få egen tid. I snart ett år har jag tränat regelbundet. Inte sedan mitten på 90-talet har jag utsatt min kropp för så mycket fysisk aktivitet. Den har verkligen fått ett uppvaknande och jag har upptäckt muskler som jag inte trodde fanns (på grund av många tillfällen med extrem träningsvärk). Nu känns det fantastiskt att ha kommit så här långt. Har äntligen insett att varken jag själv, barnen eller mannen tjänar på att det bara är en som fixar och planerar. Nej, det är bättre att släppa in hela familjen i vardagsplaneringen. De kvällar jag ägnar mig åt träning kommer barnen att få sin kvällsmat och tvätten blir tvättad i alla fall. Maten kommer förmodligen inte att smaka likadant men den är garanterat supergod och den nytvättade vita tröjan är, förhoppningsvis, fortfarande vit. Har man riktig tur så är även de största dammråttorna borta.

Om jag inte prioriterat mig själv hade jag aldrig varit där jag är idag. Varken mentalt eller fysiskt.  Jag är en gladare mamma och fru därför att jag får möjlighet att andas egen luft och hämta ny inspiration.

Mina morötter för att inte träna är faktiskt borta. Däremot behåller jag givetvis min känsla av oumbärlighet genom fortsatt styrning över familjens stryktvätt (egentligen är nog de flesta kläder som behöver strykas, ändå mina). //Filosoftanten

I juli varje år arrangerar man i den spanska staden Pamplona, tjurrusning. Detta är en spansk tradition som förmodligen går tillbaka till 1700-talet. Arrangemanget verkar helt galet och jag kan inte förstå varför man utsätter sig för skador genom att frivilligt springa framför en grupp galna tjurar. Konstigt nog så är det ”bara” 14 personer som avlidit i Pamplona till följd av tjurrusning sedan 1910. Många fler har dock blivit skadade på ett eller annat sätt.

Rusningen i morgontrafiken är av en helt annan art. Här i Skåne är det betydligt mindre trafik än i många andra städer, så jag borde inte klaga. Men jag är förvånad att människor på väg till jobbet är så stressade och har så lite tålamod att de utsätter både sig själv och andra medtrafikanter för fara. Förare som kör för fort, tränger sig emellan bilar som redan ligger för nära på motorvägen. Det resulterar i panikbromsningar och plötsligt är det tvärstopp. Vid vägarbete fungerar knappt blixtlåsprincipen…

Vad bra det skulle vara om fler av oss samåkte. Betydligt mindre bilar på vägen. Trafiken skulle flyta på och risken för tvärstopp minskar. Dessutom är det mycket mer miljövänligt.

Tyvärr är det inte så enkelt. Det skall hämtas och/eller lämnas barn som sedan skall skjutsas till sina respektive aktiviteter. Maten måste handlas och lagas. Helst skall den också vara färdig, innan barnen måste lägga sig. Vi befinner oss i den vardagliga stressen med tider som hela tiden skall passas. Bilen blir för de flesta av oss, ett verktyg för att slippa vara beroende av någon annan. Vi måste kunna ta oss vart vill och när vi vill. Därför samåker vi inte.

Möjligtvis samåker vi med väninnan till shoppingcentret när det är REA. Dels för smakråd men också för svårigheten att få parkeringsplats. Rusningen efter det bästa klädfyndet är förhoppningsvis helt ofarligt (såvida man inte får en galge i ögat).  I väntan att få komma fram till kassan och betala, märker man att tålamodet är bättre än i rusningstrafiken. Förmodligen beror det på tillfredsställelsen att ha ”tjänat” en slant på dagens shoppingrunda. //Filosoftanten