Berörd

Som så många andra har jag påverkats av Aviciis bortgång. Trots att han var en kille som levde i för mig, en helt annan värld, känner jag en sorg som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Aviici, en musikproducent och DJ som slog igenom och fick oerhörda framgångar. Jag har sett hans dokumentär två gånger. Även med facit i hand kommer jag nog aldrig riktigt förstå hur stor han egentligen var. Jag har inte varit där. Visst har jag lyssnat på hans musik, men inte mer än så. Mina tjejer däremot har mer eller mindre vuxit upp med alla hans list-ettor. Han som var med att utveckla EDM (Electric Dance Music) till var den är idag. Och han har hyllats för sin oerhörda talang. Men det är något annat bortom hans musik som gör mig så berörd. Och det är nog det som gör mig sorgsen.

Bakom ikonen Avicii fanns Tim, en helt vanlig svensk kille som älskade musik och datorer. Han hade en drivkraft att skapa något som ingen annan gjort, och han lyckades. När framgångskarusellen väl började snurra gick det bara fortare och fortare. Tims karusell stannade inte. Den saktade knappt ned. Oavsett vilken typ av karusell man sitter i, kommer kroppen att säga stopp till slut. Hur kroppen väljer att göra det beror på hur vi är som personer. Vi är alla olika rustade. Vissa människor har ett skyddande skal som är svårt att ta sönder och som också klarar större påfrestningar. Medan andras skal är lika tunna som ett äggs. När det väl börjat gå sönder är det svårt att få det att hålla ihop. Vilket typ av skal man rustats med beror så klart på olika faktorer. Vi präglas av hur vi växer upp, men det mesta ligger nog i våra gener.

Som jag tolkar dokumentären försökte Tim att dra i nödbromsen flera gånger men ingen i hans team lyssnade. De känns som hela hans entourage bara var intresserade av Avicii och pengarna han omsatte, inte av Tim, personen bakom. I dokumentären finns en scen som utspelar sig efter en sjukhusvistelse. Tim åker bil tillsammans med sin turné ledare. Trots att man tydligt kan förstå den starka smärtan Tim har och hur påverkad han är av smärtstillande mediciner, fortsätter turné ledaren att prata om inplanerade telefonintervjuer och framträdande. Just detta gör mig så illa berörd. Varför kunde de inte bara stoppat karusellen och låta honom få fast mark under fötterna. Det är ganska uppenbart att det skyddande skalet inte bara börjat gå sönder utan att det faktiskt var ordentligt sprucket redan då.

Att spekulera i huruvida det hade blivit om saker gjorts annorlunda gagnar så klart ingen. Familjen sorg blir inte mindre för att man skuldbelägger. Det som dock bör lyftas är frågor kring hur man kan jobba förebyggande för att inte fler unga talanger ska råka ut för samma öde. Med mentorskap kanske man kan hjälpa unga att inte sugas in för snabbt i enorma glamorösa etablissemang. Mentorer som med sin kunskap och erfarenhet kan visa hur man skyddar sig själv och sin integritet och hur man bibehåller glädjen i sitt skapande. Att få hjälp med att fokusera på det man vill och inte det man mer eller mindre tvingas till.

Givetvis vet jag ingenting om den faktiska sanningen och vad som hänt. Det finns alltid olika sidor och perspektiv. Och det är definitivt inte min sak att tycka eller tänka något. Jag har ingen erfarenhet om hur den glamorösa världen funkar, men jag kan nog ganska väl förstå att en glamorös värld oftast bara är det på ytan. Under ytan är det med största sannolikhet något helt annat som utspelar sig. Men en sak vill jag säga, det som hände med Tim ”Avicii” Berling borde inte få hända igen. //Filosoftanten

”Ibland tar livet inte den vägen jag vill, och kanske inte ens den vägen jag valde. Ibland händer saker jag inte kan styra och jag har inte kraften att styra om. Ibland måste jag erkänna mig besegrad, samla ny kraft och resa mig igen. Ibland behöver jag hjälp, ibland klarar jag det själv. Oavsett kommer jag tillbaka. Starkare än nånsin” F

Madrid 2018

Madrid 15

Madrid 6

Madrid är en av Europas största städer, men konstigt nog så hör man inte så mycket om den. Nu när jag varit där kan jag verkligen inte förstå varför. Min teori är att det inte är en typisk semesterstad med sandstränder och strandpromenader. Samt att Madrid generellt inte är en antik stad med historiska byggnader.

img_0565

Helt sant är att Madrid inte har varken strand eller strandpromenad, och inte så många gamla byggnader heller. Likväl grundades Madrid redan på 800-talet av morerna. Staden blev Katalansk i slutet på 1000-talet. Så visst har staden en lång historia bakom sig. Stadens hjärta sägs vara det berömda torget, Plaza Mayor, som Filip II planerat, men han dog 1598 och fick aldrig se det färdigt. Torget invigdes drygt 15 år senare, 1619. Tre år efter att Cervantes avslutat Don Quijote (och dog). Över 450 balkonger blickar ner över torget som idag är fullt av caféer och restauranger. Butikerna under valvbågarna är fortfarande aktiva. Under söndagen när vi var där var det Basar. Framför allt gamla mynt och frimärken bytte ägare. Häftig upplevelse att få se alla dessa äldre herrar diskutera och förhandla. Det kändes så genuint att gå igenom de gamla valvbågarna och bara njut av atmosfären.

Madrid 1

img_0787

Det sägs att på grund av Spaniens konstgalna kungar så har Madrid blivit en av världens mest konstrikaste städer. När Filip den II dog hade han samlat på sig över tusen målningar. Många av dem från stora mästare, Tizian, Weyden, Bosch och Durer. Och det var framför allt därför jag och Eva åkte just till Madrid. Att få möjlighet att uppleva några av dessa fantastiska verk på nära håll.

Prado-museet på promenadstråket, Paseo del Prado, innhåller en av världens mest främsta konstsamlingar. Det byggdes 1875 och innehåller mer än 2 200 tavlor. Efter drygt 4 timmars vandrande har man hunnit med en hel del, men ändå långt ifrån allt. En av konstnärerna som vi absolut inte hade fokus på från början var nog den som vi båda ändå blev mest fascinerad av.  Hieronymus Bosch. Jag hade sjukt svårt att slita mig från hans tavla ”Lustarnas trädgård (ca 1510). Just det motivet, en tryptik, känns modern men ändå inte. Ett riktigt konstigt konstverk. Även verken ”Adam och Eva” som Tiziano (original) och Rubens (kopia) målat är intressanta att titta på. Efter en skön promenad i El Retiro-parken, lite Cava och kaffe var vi redo för ännu ett konstmuseum, Thyssen-Bornemisza. Ett museum som flyttar oss till mer modern konst. Picasso, Dali, Kandinsky,, Chagall, Monet, Renoir men också så klart några gamla klassiker som Caravaggio, Rembrandt och Rubens.

Chagall

Dali

Är man inte intresserad av konst, finns så klart en massa annat att göra. Parken El Retiro är helt fantastisk. Eftersom våren var ovanligt sen även i Madrid, hade inget slagit ut. Kan dock tänka mig hur vackert det måste vara där nu en månad senare.

Madrid 27

Madrid 17

Madrid 20

Madrid 14

Madrid 25

Min upplevelse av Madrid blev verkligen långt över förväntan. Vill man bara åka hit för att shoppa och äta gott är staden perfekt. Det känns som att den aldrig sover. Vi bodde mitt i stan, precis på Puerta del Sol. En otroligt viktig och central plats för Madridborna. Här händer precis allt. Visst är det bra att bo mitt i allt, problemet är bara att det också kan inverka på skönhetssömnen. Men viss uppoffring måste man ju göra.

img_0799

img_0638

Madrid 18

Tack mitt fantastiska resesällskap för alla upplevelser, strapatser, pratstunder, tysta läs och rose’-pauser i solen,  och goda drinkar. Detta måste vi göra igen.//Filosoftanten

#alzheimerssuger

Så länge lilla mamma är glad måste jag också försöka vara det. Men det är svårt. Tankarna som kretsar i huvudet är fortfarande mycket ilska och sorg. Acceptansen finns fortfarande inte riktigt, och frågan är om den någonsin kommer att göra det.

Även om Mr Alzheimers nu tagit ett ännu hårdare grepp om mamma, känns hon lite mer avslappnad och lugn. Rädslan och ångesten i ögonen har ersatts av något annat. Kanske känns blicken mer frånvarande. En frånvaro som är priset av sjukdomens tuffa framfart men som samtidigt gjort att den ständiga oron och ångesten blivit mindre. För mamma är det så klart någon form av befrielse, men för oss anhöriga är det ännu ett bevis på det som är oåterkalleligt.

Idag var det två veckor sedan jag träffade henne, och det kändes verkligen som att det var på tiden. Samtidigt, från ett egoistiskt perspektiv, har lite fysisk distans varit välbehövligt. Jag insåg dock idag att uppehållet gör det svårare för mamma att koppla ihop vem man egentligen är. En påtaglighet som gör väldigt väldigt ont, även om den egentligen inte är ny.

Den brutala verklighet och de upplevelser som vi anhöriga har är väsensskild från mammas. Att hitta gemensamma nämnare att mötas i är jätte svårt, vilket gör kommunikationen så svår. Mitt förhållningssätt till förändringen är kanske mer balanserad idag. Jag försöker verkligen hitta det positiva i det som är just nu. Jag tar en dag i taget och försöker låta bli att fokusera på dåtid och framtid. Dåtiden kan vi inte ändra och om framtiden vet vi absolut ingenting.//Filosoftanten

#alzheimerssuger #varjeminutärvärdefull

Spara eller kasta?

Under ett antal timmar har jag kastats in i mina föräldrars liv på ett sätt som känns inkräktande, sorgligt, glädjefyllt, nostalgiskt och jobbigt. Att sitta och ta beslut om vad som ska sparas respektive kastas är inte helt lätt. Ur ett praktiskt och ekonomiskt perspektiv finns egentligen ingen anledning att behålla något. Men mycket jag hittar väcker minnen och ger mig en inblick i hur mammas och pappas liv varit. Både innan Tobbe och jag föddes men också under hela vår uppväxt fram till idag.

Det finns lönespecifikationer från 70-talet, hyresavtal på deras första lägenhet, kvitton, bankpapper, brev, teckningar, oändligt antal vykort och julkort, foto, markulerade körkort och till och med en sparad hårtuss från pappa när han var ett år. Som sagt en intressant och känslomässig resa tillbaka i tiden.

Trots alla känslor måste jag försöka tänka praktiskt och rationellt. Jag kan inte spara allt bara för sparandets skull. Jag måste således hela tiden fråga mig själv syftet med att spara. Och vad jag ska ha det till. Det är ju trots allt så att jag inte har haft någon aning om vad som fanns. Således har jag heller aldrig saknat det jag nu hittar.

Det finns dock en sak jag blir konfunderad över. I ett av fotoalbumen finns flertal mysiga bilder på Tobbe när han är nyfödd och det står tydligt hur många veckor han är. I samma album finns i slutet ett par sidor som det står, ”lillan 3 veckor”, men inte ett enda foto sitter kvar. Det är lite trist.

Här är jag i mitten på 70-talet.

Det har varit en tuff månad. Inte bara känslomässigt. Utan också på grund av min fotoperation. Tyvärr gör jag lite mer än jag borde. Men nu är vi snart klara. Nu ska vi bara ta hand om det som vi valt att inte kasta. Eller bara och bara. Innan vi fyller på med mer måste vi rensa ut bland de egna ”bra att ha” sakerna. Vilket förmodligen inte är gjort i en handvändning. Men ett är säkert, jag ska vänta till spiken i foten är borta. Och när det är dags ska jag tänka efter noga innan jag lägger något i spara-högen. Det är inte den som har flest saker som vinner.//Filosoftanten

Innanför väggarna


Sista veckan har jag tillbringat en del tid hos mamma på sjukhuset. Det har varit väldigt upp och ner med henne. Vissa stunder är hon hyfsat pigg och vissa stunder helt frånvarande. Hela situationen är overklig. Och så klart jobbig.

Det som också känns väldigt jobbigt är alla ögonblicksbilder och sekvenser jag fått av andra människors liv. Andra människor som också försöker manövrera sin verklighet innanför sjukhusets väggar i en väldigt speciell miljö. Överallt i luften finns känslor av oro och sorg.

De flesta jag möter bär på något. Det är lätt att förstå att jag inte är den enda som just nu tycker att livet är orättvist. Samtidigt får jag också perspektiv på min tillvaro och försöker verkligen sätta rätt saker i rätt samband. Jag möter två kvinnor som samlat ihop sakerna efter sin avlidna anhörig. På avdelningen ser jag den unga tjejen som nyss blivit opererad i huvudet. I hissen ser jag den nedtyngda mamman med sin två små barn. I cafeterian sitter de nyblivna föräldrarna som försöker dricka kaffe, och samtidigt ta hand om sin bebis som har massa slangar kopplade till sin lilla kropp. Men mitt i allt detta finns också glädjen och tacksamheten. Jag måste säga att en del av personalen är så engagerad och sprider sådan positiv energi omkring sig. Helt enkelt underbara människor i en väldigt tuff miljö. Tacksamt för oss anhöriga. Och för patienterna förstås. 

Innanför alla dessa väggar gör sig verkligheten påmind. Här samlas människor i alla åldrar och olika nationaliteter. Alla har vi olika och ibland kanske lika erfarenheter. Allt sker dygnet runt, 365 dagar om året och på alla sjukhus runt om i Sverige. Jag tror vi alla måste vara mer ödmjuka inför det vi har. Att vara rädda om oss själva och varandra.//Filosoftanten 

En sekund


En sekund är allt som behövs för att hela ens tillvaro ska vändas upp och ner. En ynka liten sekund. Och ett telefonsamtal. 

När samtalet från mammas vårdboende kom, insåg jag på en sekund att något hänt. Jag hörde på tjejens röst i andra änden att det var allvarligt. Riktigt allvarligt. Mamma hade trillat och slagit i huvudet och var på väg till Malmö i ambulans. Det var ingen rolig syn som mötte oss när vi slöt upp på akuten. Lilla mamma hade fått en stor subduralblödning (blödning mellan skallbenet och hjärnan). Läget var mycket kritiskt eftersom förskjutning av hjärnan redan börjat ske. I det läget hade jag hunnit tänka många gånger på vad som egentligen skulle vara bäst för mamma. Jag är otroligt tacksam att vi anhöriga aldrig behövde ta ställning. Beslutet att operera togs av neurokirurgen och allt gick så jäkla snabbt. Plötsligt låg hon på operationsbordet i Lund. För oss började en lång väntan. Väntan på att operationen skulle bli klar och framför allt väntan på svar. Vilken framtid väntade för mamma och för oss?

Allt detta hände för tre dagar sedan, men det känns som en hel evighet. Tre dagar som varit fyllda med oro, sorg och ovetande. Jag har nog befunnit mig i någon slags chocktillstånd. Har helt enkelt inte kunnat ta in allt. Eller snarare inte velat ta in det som hänt. Under loppet av några timmar var vi på väg att förlora vår mamma, svärmor, farmor och mormor helt. Kanske inte så konstigt att ens kropp stänger av. 

Tack och lov går det åt rätt håll. Från att mamma ha varit i princip okontaktbar kunde hon idag på eftermiddagen sitta upp och dricka sitt kaffe själv. Det känns overkligt och något jag knappt vågat hoppas på, speciellt med tanke på hennes grundsjukdom. Men ett under har uppenbarligen skett. Idag tre dagar senare kan vi faktiskt andas ut. Hon börjar komma tillbaka. Sakta men säkert. Jag vet därför att hon redan vill ha koll på sin väska och mobiltelefon. Samt att hon gärna äter kexchoklad. Nu hoppas vi att det fortsätter så här, och att hon får igång sin rörlighet i vänster arm och ben ordentligt. Det kan nog bli en bra jul trots allt. //Filosoftanten 

filosofier och tankar kring livet i största allmänhet