Idag för elva år sedan lämnade min älskade Pappa oss. Just då var det som att hela världen rasade och ett stort svart hål öppnade sig. Allt kändes så tomt. Jag trodde aldrig att livet skulle bli som ”vanligt” igen. Men på något sätt har jag lärt mig att hantera sorgen och nu minns jag honom med glädje och stolthet. Han var och är min idol.

En av hans viktigaste värderingar var alla människors lika värde. Han bemötte alla i sin omgivning med ett leende och stor respekt. Det beundrar jag och jag försöker att följa i hans fotspår.

Han finns i mina tankar varje dag. Det är skönt att få tänka på honom och låtsas att han finns där någonstans och har koll på oss.

Denna dikt skrev jag till honom och den betyder fortfarande jätte mycket för mig.

———-

Hur kan fågeln sjunga när tiden stannat?

Hur kan solen värma så skönt?

Hur kan månen lysa så klart?

Hur skall vi kunna le igen?

Själen finns i fågelsången, i solens varma strålar, i månens klara sken.

Därför kommer vi att le igen.

———–

//Filosoftanten