För andra gången har jag varit i Indien på besök. Resan har inte varit på grund av semester utan på grund av jobbet. Vilket innebär att tiden för egna aktiviteter är obefintlig. Likväl får jag visuellt uppleva så mycket att det knappt går att ta in. Under hela tiden jag är där känns det som jag lever i ett parallellt universum. Allt är så annorlunda. Allt. Har man inte varit i Indien är det förmodligen omöjligt att förstå. 

Jag vet att det finns många vackra platser i Indien och att det är ett alldeles fantastiskt land på många sätt, men inte just här. Eller, jag kan i alla fall inte se det. Hur gärna jag än skulle vilja. Vi tillbringar vår tid i utkanten av Delhi. I en förort där det finns många inhemska industrier, men också utländska. Eftersom tiden är knapp är det på resorna till och från jobbet som jag får alla visuella intryck. Och för att vara ärlig blir jag helt uppgiven av det jag ser. På jobbet och hotellet är det som jag förväntar mig, rent och snyggt. Därför blir skillnaderna så uppenbara. För att inte tala om vilka extrema kontraster det är mot här hemma. För tre år sedan då jag var i Indien senast, upplevde jag det inte lika jobbigt. Kanske ville jag inte se, eller så har det blivit värre. Jag kan inte minnas att det var så mycket sopor, och så många barn som satt och lekte i dem. Jag kan inte heller minnas att det fanns så många uteliggare. I högarna med sopor går kor, grisar och hundar och letar rester. Det eldas allt möjligt bråte och tjock rök stiger upp mot himmeln. Jag vill inte ens tänka på vad röken innehåller för farligheter. Svårast att förstå är dock att så många människor tvingas bo och leva mitt i allt detta. Men på något sätt verkar det som att de faktiskt inte bryr sig. Fast å andra sidan vet de inget annat. Växer man upp i en så pass tuff miljö gäller det att lära sig överleva och vara väldigt egoistiskt. Man måste nog blunda för det som är uppenbart. Sopor och annat avfall. Om sopbergen fortsätter växa måste det ju till slut dränka allt. Inget försvinner ju av sig själv. Enligt mig är det ett myndighetsproblem som behöver en akut lösning. Och givetvis en attitydförändring, men den lär med största sannolikhet inte komma av sig själv. Efter två dagars intensivt jobb, långa flygresor (varför kan inte jag sova på flygplan?) och alla intryck är jag helt slut i huvudet. När vi åker mot flygplatsen i Delhi, börjar jag få ordentlig hemlängtan. Eftersom vi är i god tid stannar vi till på ett ”lyxhotell” i närheten av flygplatsen för att äta. När jag stiger in i entrén är det verkligen som att stiga in i ett helt annat universum. Det är så överdådigt och jag slås av dåligt samvete när jag sitter med vinglaset i baren (som egentligen bara smakar kork, vilket just då känns helt oväsentligt). Men jag känner mig också extremt tacksam. Tacksam för att jag har det så bra och tacksam för att jag fått ännu ett nytt perspektiv på livet. Jag är också otroligt tacksam för att jag fått göra resan tillsammans med två Indien-erfarna resenärer och för deras trevliga sällskap. Jag har mer att berätta men det få komma senare. Just nu är jag glad att vi utfört vårt uppdrag precis som det var tänkt. Och för att vara hemma igen.//Filosoftanten