Att ge sig på utmaningen som golfandet innebär, känns ibland så otroligt ogenomtänkt och helt idiotiskt. Vid mina träningstillfällen, de flesta faktiskt, har jag frågat mig själv varför och hur jag kunde vara så jäkla dum. När bollarna far åt alla andra håll utom rakt fram, är just frågan varför väldigt berättigad.

Efter ett långt uppehåll på grund av vintern och fotoperation har jag inte hållit i en klubba på sex månader. Innan uppehåll har jag dessutom bara spelat i 2,5 månad. Inte så svårt att räkna ut på vilken nivå jag befinner mig. Men jag har kommit igång. Jag försöker komma ihåg allt som August (min golfinstruktör) sagt. Fötterna lagom isär, armarna ska hänga rakt ner, höfterna stilla, vrid på överkroppen, titta på bollen, håll inte för hårt i klubban…instruktionerna tar aldrig slut. Allt är så detaljerat och det är helt omöjligt att göra alla saker rätt samtidigt. I alla fall för mig. Men jag har bestämt mig och jag är jäkligt envis. Det måste gå att få ihop det!

Har de senaste veckorna lagt lite tid på rangen och försökt att utifrån alla detaljer tänka och gå igenom kroppens rörelse. Har till och med tvingat dottern att följa med och filma mig. Det har hjälpt, lite. Visst känns det lite pinsamt att titta på sig själv men det blir väldigt uppenbart vilka rörelser som inte stämmer överens med de instruktioner jag fått (och det var många). Då är det tur att man är envis.

Men plötsligt häromdagen hände något. Jag träffade bollen med järnsjuan och den for iväg spikrakt 75-100 meter. När det händer 20 gånger efter varandra då måste ju något av Augusts instruktioner fastnat. Jag är fullt medveten om att 75 meter inte är långt och att det krävs betydligt mer krut, men det är en början. Till och med en sån bra början att jag lyckades knipa 23 poäng på årets första riktiga 9-hålsrunda. Det var bra för självförtroendet. Jag insåg plötsligt att det kanske finns hopp även för mig att kunna utöva denna detaljrika och fokuskrävande aktivitet.

Känslan blir med största sannolikhet inte så långvarig då just golfandet är ett spel som går upp som en sol och ner som en pannkaka. En sänkning av hcp innebär ju att jag måste prestera ännu bättre. Men jag lever på hoppet och på min envishet. Det ska gå. Plötsligt kommer bollen fara iväg i lång fin båge upp i luften och landa perfekt mitt på fairway framför green. Sen är det ju bara att chippa lite lätt och putta den i hål…//Filosoftanten