Nuförtiden har jag ett stort behov av att få komma ut i naturen. Att få några timmar där hjärnan får chans att sluta tänka. Sluta spekulera. Och sluta engagera sig. Det är så mycket som händer runtomkring och kanske inte så konstigt att hjärnan blir lite trött emellanåt. Därför har vi, tack och lov, blivit så mycket bättre på att hitta små guldkorn i vardagen.

Igår tog vi en tur till Fulltofta Naturreservat. Så fin miljö att vandra runt i. Och så klart en fantastisk fika efteråt. Hembakat när det är som bäst.

Under promenaden genom skogen passerade vi en gammal stenkista från 1200 f.kr. Eller B.C (Before Christ) som det så fint heter på engelska. Då säger J att begreppet B.C har fått ett ny innebörd gällande tidsålder, ”Before Covid-19”. Och det är ju helt sant. Ibland känns det som att livet har satts på paus. Jag tittar bakåt på hur det var innan, och samtidigt går jag och väntar på nästa tidsålder, ”After Covid-19” (A.C). Men varför jämför jag överhuvudtaget före och efter? Det skapar mest osäkerhet. Det är ju inget nytt att saker händer och att världen förändras. Det sker hela tiden. Men just Covid-19 påverkar plötsligt oss alla. Ingen kan säga, ”vilken tur att det inte händer mig”.

Vi som lever i ett välfärdssamhälle tar ofta väldigt mycket för givet. Vi reflekterar sällan över varför vi inte skulle kunna göra det. När vi plötsligt få erfara hur världen förändras över en natt, blir det ganska glasklart att det är just det vi inte kan. Och kanske just därför kommer allt som händer just nu, ändå föra något positivt med sig. Att vi helt enkelt ökar vår förmåga att reflektera över nuet. Att vi inte längre tar någon eller något för givet. Att vi börjar se världen idag med nya ögon. Att vi börjar se guldkorn i vardagen och faktiskt ta vara på dem. Att vi ser vad som egentligen är viktigast.

Att reflektera över B.C eller A.C är således inget jag behöver fokusera på just nu. Däremot måste jag fortsätta reflektera och försöka göra det allra bästa av nuet .//Filosoftanten