Jag vet ingenting om personlig assistans och vilka regler och krav som gäller. Tack och lov måste jag inte heller kunna det. Däremot är jag väldigt fundersam kring det jag dagligen läser i tidningarna. Föräldrar med handikappade barn som med hjälp av assistans försökt skapa en så normal och dräglig tillvaror som det går, blir helt utlämande till sig själva när rätten till assistans dras in.

Det var någon på TV som sa att man som förälder har fullt ansvar för sitt barn och alla de behov som barnet har. Det stämmer självklart, om barnet är friskt och välmående. Men om barnet har ett handikapp som gör att barnet faktiskt behöver medicinsk vård, då kan man väl ändå inte säga att det bara är föräldrarnas ansvar. Det är tillräckligt svårt att bara vara mamma och pappa. Ska man dessutom vara sjuksköterska och sjukgymnast också blir situationen ohållbar och kvaliteten bristande. Det borde vara uppenbart för våra beslutsfattare.

Jag har förstått av det jag läst att reglerna har ändrats och att försäkringskassan har andra riktlinjer att följa då de fattar beslut. Det är således därför så många blivit av med sin assistans i samband med förnyad ansökan. Men hur kan en regel förändras så mycket att ett barn som ena dagen har rätt till full assistans nästa dag inte har rätt till någon assistans alls?  På en dag blir plötsligt allt föräldrarnas ansvar. Det känns som att det är dags att se över reglerna och hitta rimligare riktlinjer för bedömningarna. Görs inte något kommer vi att se många mammor och pappor till handikappade barn som är helt utbrända. Det måste trots allt vara det allra värsta som kan hända och som riskerar barnens trygghet, rätten till riktig kärlek och rätten till rätt kvalificerad omvårdnad.//Filosoftanten