Jag försöker verkligen att inte tänka på att jag har en kronisk ledsjukdom. Utan mina mediciner vet jag att vardagen skulle varit annorlunda. Visst är det jobbigt med sprutor och tabletter men med dem kan jag vara precis som vanligt. Ja, nästan i alla fall.

Jag tänker oftast på mig själv som ickesjuk. Finns faktiskt ingen anledning till att jag skulle tänka annorlunda. Smärtan är en del av vardagen och finns alltid där i bakgrunden. Jag är van. Helt ärligt så kan jag faktiskt inte minnas hur det känns att inte har ont någonstans.

När den dagliga smärtan är lite mer intensiv än vanligt blir vardagen kämpigare. Dessa dagar är det svårare att tänka sig frisk. Att resa sig ur sängen och köra till jobbet blir ett litet projekt. Just nu är jag inne i en sån period. Jag vet att gnäll inte gör det bättre och framför allt vet jag att det kunde varit mycket värre . Det är speciellt lätt att inse det när jag träffar andra reumatiker som har det betydligt svårare och har mer ont än vad jag har.  Att gnälla känns då väldigt obefogat. Men ibland är det faktiskt lite skönt att få gnälla och känna självömkan. Att bara vara sådär liten och ynklig. Det händer faktiskt inte så ofta.

Efter 17 års sjukdom har jag fortfarande svårt att visa min smärta öppet (ja, förutom med detta inlägget då förstås…). De som känner mig väl ser och vet när det är extra jobbigt. Jag är fortfarande rädd för människors tolkning av kroniskt sjuka. Men reumatismen är inte den jag är. Den är bara en del av mig. Eftersom jag själv ser mig som ickesjuk vill jag att andra ska göra det också.

Så nu har jag fått gnälla av mig . Jag hoppas att det snart blir lite bättre. Om inte, kan jag inte göra så mycket åt det. Att vänja sig är enda alternativet. Fast jag skulle också kunna vänja mig vid en solig strand, en bra bok och en Strawberry Daiquri. //Filosoftanten