Han kommer smygande, närmar sig tyst. Det är inte bara för ett kort intensivt besök.  Hans huvudsakliga mål är att  tränga sig in och ta över sin värdinna. Han gör det sakta och helt obemärkt i början.

Ingenting av det han gör är uppenbart. Han är mycket försiktigt. Sakta bit för bit förändras hans värdinnas beteende. Självklara saker blir svårare för henne att klara av.

Att hitta till stormarknaden där hon varit 1000 gånger går plötsligt inte. Rädslan och ångesten tränger sig på. Men det är lätt att bortförklara med att jag tycker inte om att köra bil längre. Vilket inte alls är konstigt när man närmar sig sjuttio år. Värdinnan blir mer och mer isolerad. Att åka tåg är bara inte att tänka på. Inkräktaren har förstört det också. Fortfarande är ingenting glasklart för oss runtomkring. Vi vill nog inte se. Hon är sjuttio år och rädd för att åka tåg. Inte så konstigt med så mycket som kan hända på vägen. När hon tillslut inte klarar av att gå till affären utan grannes sällskap går det inte blunda längre. Eller när hon försvinner djupt in i sig själv trots att alla är där för att fira hennes födelsedag. Går det inte heller att blunda. Inkräktaren som varit så försiktig har blivit mer och mer kaxig och kräver sin plats.

Att försöka få värdinnans husläkare förstå att något är galet, går inte. Han hävdar att det är normalt när man är i hennes ålder. Men vi vet att han har fel. Han måste ha fel. Inkräktaren har tagit sig in och nu kommer han aldrig att lämna sin värdinna ifred. Aldrig.

När de sena telefonsamtalen börjar komma om saker som försvunnit och om alla tårar som trillat inne hos grannfrun, då känns det tröstlöst. Skuggorna som funnits där någonstans är nu nära och det går inte väja för dem längre. Värdinnas flytt ner till oss var ett måste. Men att inkräktaren inte skulle följa med var bara en önskedröm.

Han som smugit sig på sakta är nu alldeles inpå och inuti. Vårdslöst och helt utan hänsyn. Han irriterar mig. Han gör mig ledsen. Han gör mig sårbar. Han gör mig förbannad. Vad har han för rätt att komma in i vårt liv och förstöra och förgöra?  Allt det som funnits mellan mig och värdinnan kommer han att tugga sönder, sakta och målmedvetet. Jag har rätt att vara sårbar, ledsen, irriterad och förbannad. Det har vi alla. Vi får bara inte låta det förgöra oss själva. Måhända inkräktaren vunnit över min mamma, men han ska minsann inte vinna över mig. //Filosoftanten