Har under de senaste dagarna läst en del inlägg om den tomhet som det blir när barnen växer upp och flyttar hemifrån. Vilka känslor det skapar och hur man kan hantera detta som mamma och pappa. Har även själv berört detta lite grann i något av mina tidigare inlägg.

Det blir bara mer och mer uppenbart att jag som mamma inte är lika behövd och den ”kontrollen” jag gärna vill ha försvinner mer och mer.

På något konstigt sätt blir det en känsla av utanförskap. Att inte längre behöva få veta och att inte vara så självklar längre. När barnen är små är man som mamma och pappa medelpunkten för dem. Under åren när de växer, ändras focus och nya gränser testas. Precis så som det måste vara. Vi vill ju trots allt att barnen ska klara sig på egen hand och lära sig ta ansvar för sina egna handlingar.

Men tiden går lite för fort. Plötsligt befinner jag mig mitt i medelåldern med barn som närmar sig 18. När jag börjar reflektera på mina år som förälder inser jag hur mycket mina tjejer lärt mig och inte bara tvärtom.

Som förälder måste man tidigt puscha sina barn att våga. Jag tror inte att man gör barnen en tjänst genom att curla för mycket och knyta dem för hårt till sig. Jag måste som mamma tvinga mig att släppa taget, hur jobbigt det än må vara. Ibland måste jag till och med vara lite osnäll. Fast mitt hjärta säger att jag borde hämta vid busshållplatsen, eftersom det regnar, kan jag inte alltid göra som de önskar. Det känns så klart inte alls bra att barnen blir blöta och kalla. Eller de gånger jag inte bara stått på mina barns sida utan även ifrågasatt deras eget agerande i en konflfikt. Eller när jag lämnat mina gråtande barn ensamma i sängen en stund, bara för att de ska lära sig somna. Eller alla situationer som jag varit tvingad att stå på mig och vara konsekvent fast jag inget hellre velat än kapitulera inför barnens vilja och envishet. Allt har varit extremt lärorikt.

Helt oventandes har mina tjejer hjälpt mig att utvecklas till den person jag är idag. Och det kommer de fortsätta att göra, fast på ett helt nytt sätt.

Med nästan vuxna barn kan jag nu börja se fram emot den egentid jag och min man kommer få samtidigt som jag fortsätter njuta av mina fantastiska tjejers liv på alldeles egna ben.  Och så länge de vet att mamma och pappa alltid finns där för dem, både nu och i framtiden, kan jag lugnt släppa ”kontrollen” och behöver inte känna mig utanför. Allt är precis så som det ska vara.//Filosoftanten