Jag har nog aldrig tidigare önskat så intensivt som idag, att jag hade förmågan att läsa mammas tankar. Det var något nytt i hennes ögon som jag inte kunde tolka. Och det kändes som hela hon hade förändrats sedan jag var där sist. Vilket egentligen inte är konstigt och inte heller oväntat.

Vi sitter i uterummet på Lilla Mammas boende och dricker kaffe och jag försöker prata med henne om olika saker. Jag vet att hennes respons inte alls är kopplad till det jag försöker prata om men för mig är det väl ett försök till att normalisera något som inte alls känns normalt. Mitt i kaffedrickandet börjar mammas näsa rinna och kinden under höger öga bli alldeles våt. Jag tittar henne i ögon och frågar om hon är ledsen. Men så fort jag ställt frågan inser jag hur fel den är och att den för alltid kommer bli obesvarad. Men även om svaret aldrig kommer betyder ju inte det att hon inte kände sig ledsen. Eller känner sig ledsen. Vi blir båda helt tysta och tittar varandra in i ögonen. Det känns som var och en på sitt sätt försöker förstå vad den andre vill ha sagt. Och vi är förmodligen lika förvirrade båda två för vi pratar helt enkelt inte samma språk längre. När jag lägger handen på mammas kind och stryker henne i pannan, blinkar hon och tittar ner i sin kaffekopp som står framför henne på bordet.

Innan jag cyklar hem pratar jag med en av sköterskorna. Jag vill veta om de tror att mamma kan ha ont, kanske då främst i huvudet med tanke på hennes huvudskada för några år sedan. De hade redan också tänkt på detta och mamma får värktabletter regelbundet. Det känns skönt att de har koll. Mamma och vi har haft tur. Sköterskan pratar avslappnat med mamma och mamma verkar plötsligt tänka efter och lyssna på vad sköterskan säger. Och mamma skrattar. De känns som de har en 2-vägskommunikation, något som jag och mamma tyvärr aldrig riktigt lyckas med längre. Men jag har nått någon form av acceptans, även om sorgen finns där hela tiden. Kanske är det också så med mamma. En omedveten insikt och en djup sorg över förlusten av sig själv. Att inte vara här och att inte kunna prata med oss. Med mig.

Hade jag kunnat läsa mammas tankar hade jag inte behövt gå runt och fundera på hur hon egentligen mår. Jag hade vetat vad jag skulle säga. Hur jag skulle kommunicera. Och jag hade kanske också kunnat förstå hennes egna inre kamp//Filosoftanten