Helt ärligt är jag sjukt trött på allt som har med Mr Alzheimers att göra. Att på nära håll se hur han bryter ned och förgör är förfärligt. Jag går bredvid som en skugga, helt maktlös och kan bara se på när han succesivt tar bort mammas själ. Snart är det bara ett tunt skal kvar. Det är minsann inte konstigt att mitt hjärta känns som en sten i bröstet. Givetvis är det inte bara jag som känner. Vi är många, fast vi uttrycker och visar det på olika sätt.

När sjukdomen kommit till ett viss stadium finns ingen återvändo. Egentligen har det så klart aldrig funnits det, men det är så lätt att förneka. Och det har jag gjort många gånger. Men sedan en tid tillbaka har vi alla insett att situationen är ohållbar. Det finns i princip ingen verklighet i mammas värld längre. Hon lever vid sidan om oss andra. Jag förstår att det är svårt för dem som inte träffat mamma på länge att förstå vad som är vad. Det går inte, om man inte vet sanningen.

Vi har idag fått erbjudande om särskilt boende. Det känns så svårt att behöva ta det steget, men det kommer också bli en oerhörd lättnad. Äntligen slipper hon känna sig så extremt ensam. Det kommer finnas människor omkring henne dygnet runt. Jag borde pusta ut. Ändå sitter jag här med en klump i halsen och tårfyllda ögonen. Det känns som jag behöver hjälp att andas. Det var ju inte så här det skulle bli. Men vi har hamnat i en återvändsgränd och det finns inga alternativa vägar tillbaka. Och jag avskyr det. Jag avskyr att behöva tala om för mamma att hon måste flytta. I hennes värld klarar hon ju allt. Det kommer bli svårt för henne att förstå. Det är svårt för mig att förstå.

Nu gäller det trots allt att försöka se verkligheten som den är. Jag och  Mr Alzheimers är inte vänner men mamma är min mamma. Förhoppningsvis kommer molnen att skingras och lämna en stjärnklar himmel efter sig. Och förhoppningsvis kommer även jag att kunna pusta ut till slut och slippa stentyngden i hjärtat. Bara steget är taget.//Filosoftanten