Jag är den där mamman/kvinnan/frun/reumatikern som vill orka och hinna med hur mycket som helst. Men ibland säger det helt enkelt stopp. Kroppen ger ifrån sig tydliga signaler. Tror faktiskt att de flesta känner igen sig. Signalerna är givetvis olika och kan yttra sig precis hur som helst. För min del är de inte alls allvarligt men jag kan tydligt känna klumpen i halsen, trycket över bröstet och värmesvallning. Då vet jag att det är dags att tagga ner. Djupandning och att tänka igenom vad som måste och inte måste göras. Jag måste fråga mig själv vad som är viktigt just nu och vilken förändring som krävs för att det ska bli bättre.

Det är givetvis svårt att säga nej till roliga saker men även ett sådant beslut måste man tyvärr ta ibland. Det är inte bara det jobbiga och tråkiga som ska prioriteras bort. Tiden till återhämtning måste tas från samtliga aktiviteter och arbetsuppgifter. Det bli viktigare och viktigare att planera in andrum i kalendern. Tid som bara är avsett för att slappna av och faktiskt ge sig själv tillåtelse att inte göra någonting. Svårt men nödvändigt.

Har också funderat på vikten av att faktiskt prata om det. Jag tror att många kvinnor, och män så klart, går runt och känner likadant men det är pinsamt att säga något. Vad ska andra tycka? Att man är psykiskt instabil, inte kan sköta sitt jobb, strul hemma, ja det finns mycket som andra kan tycka.  Mycket av stressen som vi människor känner skulle säkert minska om vi alla vågade vara lite mer öppna och prata om det som är jobbigt. Då behöver vi inte upprätthålla en fasad utan kan vara den där vanliga kvinnan (mannen) som just nu bara behöver lite andrum och tid för att återhämtning.

Jag kan mycket väl förstå de människor som sägs gå in i väggen. När hela livet blir för svårt att hantera. Tror däremot inte att man kan säga att det bara är på grund av ”det ena” eller bara på grund av ”det andra”. Jag tror många gånger det är för att man har svårt att prioritera vad som är bäst för en själv. Givetvis ska man tänka på familj/kollegor/vänner också, men någonstans måste vi också lyssna på oss själva. Jag har turen att leva i en relation där vi delar på det mesta och har ett jobb som jag trivs med. Alla har tyvärr inte den förmånen vilket så klart gör det mer komplicerat.

En sak är säker, det är bara jag själv som kan förändra min situation. Är jag stressad och känner att mitt liv går i 290 och att jag hela tiden hänger efter, är det bara jag och ingen annan som kan förändra det. Jag måste bestämma mig för vad jag vill och vad jag behöver. Jag har en verktygslåda med mina egna verktyg. Verktyg som kan hjälpa mig att förändra mitt beteende, ingen annans. Innerst inne vet jag exakt hur de skall användas men ibland är det ändå svårt att få rätt på dem. Det krävs övning och det är otroligt viktigt att rätt verktyg används vid rätt tillfälle.

Hammaren: Göra min omgivning uppmärksam på att även jag (som är superkvinna) känner mig stressad av livet ibland.

Vattenpass: Balansera upp aktiviteter (exempelvis träning och hundpromenader) så att det hamnar i rimliga proportioner till varandra.

Hörselskydd: Sova mer än 5-6 timmar per natt.

Fogsvans: Kapa bort det som inte enbart är mitt ansvar. Det finns fler som jag kan dela med.

Bågfil: Formatera aktiviteterna och arbetsuppgifterna så att de blir anpassade till mig och mina behov.

Skruvmejsel: Se till att olika delar ur vardagen skruvas ihop rätt och tillräckligt fast.

Finns många fler bra verktyg men detta är en bra början och för mig alldeles tillräckligt. Som med all typ av renovering, det gäller att börja i tid! // Filosoftanten