Så länge lilla mamma är glad måste jag också försöka vara det. Men det är svårt. Tankarna som kretsar i huvudet är fortfarande mycket ilska och sorg. Acceptansen finns fortfarande inte riktigt, och frågan är om den någonsin kommer att göra det.

Även om Mr Alzheimers nu tagit ett ännu hårdare grepp om mamma, känns hon lite mer avslappnad och lugn. Rädslan och ångesten i ögonen har ersatts av något annat. Kanske känns blicken mer frånvarande. En frånvaro som är priset av sjukdomens tuffa framfart men som samtidigt gjort att den ständiga oron och ångesten blivit mindre. För mamma är det så klart någon form av befrielse, men för oss anhöriga är det ännu ett bevis på det som är oåterkalleligt.

Idag var det två veckor sedan jag träffade henne, och det kändes verkligen som att det var på tiden. Samtidigt, från ett egoistiskt perspektiv, har lite fysisk distans varit välbehövligt. Jag insåg dock idag att uppehållet gör det svårare för mamma att koppla ihop vem man egentligen är. En påtaglighet som gör väldigt väldigt ont, även om den egentligen inte är ny.

Den brutala verklighet och de upplevelser som vi anhöriga har är väsensskild från mammas. Att hitta gemensamma nämnare att mötas i är jätte svårt, vilket gör kommunikationen så svår. Mitt förhållningssätt till förändringen är kanske mer balanserad idag. Jag försöker verkligen hitta det positiva i det som är just nu. Jag tar en dag i taget och försöker låta bli att fokusera på dåtid och framtid. Dåtiden kan vi inte ändra och om framtiden vet vi absolut ingenting.//Filosoftanten

#alzheimerssuger #varjeminutärvärdefull