Nu är det snart dags. Om sexton dagar ger sig Agnes iväg mot sitt nya hem och sin nya familj. Så spännande och utmanande för henne. Jag är så klart jätte glad för hennes skull och tycker hon är så modig. För mig själv är det väldigt mycket ångest. Känslan av att familjen kommer splittras känns jätte jobbig och bara när jag skriver om det så fylls mina ögon med tårar. Det är verkligen tur att båda tjejerna inte flyttar samtidigt.

Agnes har ju varit iväg ett halvår tidigare och det borde därför inte kännas så annorlunda nu. Men det är faktiskt stor skillnad. Förra gången visste jag ju att hon skulle flytta hem igen för att gå de sista 1,5 året på gymnasiet. Familjen skulle återförenas och vara precis som vanligt. Nu blir det kanske inte så när året som au pair är slut. Med stor sannolikhet kommer hon kanske välja att plugga vidare eller jobba långt hemifrån. Jag var lika gammal som Agnes är nu när jag flyttade till Malmö för att börja plugga på högskolan. Rent krasst är sannolikheten väldigt stor att Agnes inte kommer att flytta hem igen utan skaffa eget boende när hon är klar i Frankrike. Givetvis är det precis så det ska vara. De älskade barnen ska flytta hemifrån och klara sig på egen hand. Vore ju konstigt annars. Men även om det är självklart så är det jätte jobbigt känslomässigt. Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket. Att inte kunna prata med henne varje dag eller kramas känns skit jobbigt. Jag kommer till och med att sakna hennes väskor som har en otrolig förmåga att ligga överallt i huset och hennes rum som ganska ofta ser ut som ett mindre kaos.

Givetvis kommer jag att vänja mig vid att hon inte bor hemma. Men just nu har jag ångest över att tiden och framför allt att denna sommaren gått så fort och att det nu är dags för avresa. Jag har ångest över att jag inte alltid tagit bättre tillvara på tiden. Jag har ångest över alla de gånger när jag varit arg och skällt. Jag har ångest över att jag kanske inte har gjort tillräckligt. Framför allt har jag har ångest över att något ska hända henne. Lika stark som kärleken är till barnen är ångesten och oron. Inget av det minskar med att barnen blir äldre. Tvärtom. Och just nu är det väldigt uppenbart.//Filosoftanten