När Jonas kom hem igår och bestämt säger att jag måste sätta mig, tror jag att han vunnit på triss eller något. Just då kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att det handlade om Agnes som var i Italien på skidresa. 

Bilden tagen av Agnes själv och lånad från Instagram. 

Smart som hon är har hon ringt till pappa och berättat vad som hänt. Hon vet att jag hade fått fullständig flipp i telefonen. I fredags trillade hon så illa i backen att hon var tvungen att åka ambulanshelikopter till närmaste sjukhus. I ganska hög fart har hon åkt omkull och slagit i huvudet. Från att hon hoppade av liften och ett antal timmar efteråt har hon total minnesförlust. Det är fortfarande ett svart hål. Hon är också mörbultad och blåslagen, vilket inte är så konstigt. 

Kylan och rädslan som tränger in i kroppen eftersom jag bara uppfattat vissa ord; huvud, ambulanshelikopter, sjukhus, minnesförlust, är så hemsk. När det efter ett litet tag går upp för mig att hon mår förhållandevis bra och att Jonas faktiskt har pratat med henne, kan jag andas igen och lättnaden sprider sig. Det är dock ändå inte förrän jag skypat med henne på lördagskvällen som jag pustar ut på riktigt. Trots allt är hon vid gott mod. Sviterna kommer så klart sitta i ett tag men jag är så tacksam att det inte gick värre. Hon har haft änglavakt. 

När den här typen av olyckor sker är man tacksam att sjukhuspersonalen har stor erfarenhet av skidolyckor. Om jag förstått rätt har de kört hela henne genom en scanner för att utesluta inre skador. Det känns skönt. 

Att fysiskt inte kunna vara på plats för att skapa sig en egen uppfattning om situationen, är skitjobbig. Och att inte få krama om henne. Tanken på att resa ner var inte långt borta. Men jag vet att hon har en fantastisk familj och bra vänner som tar hand om henne. Jag behöver egentligen inte oroa mig. Men om hon vill att jag ska komma, då kommer jag. //Filosoftanten