Jag måste bara få lägga mig i snacket kring Jerringpriset som delades ut igår. Vilka diskussioner det varit runt om i media och på sociala nätverk idag. Och det är minsann inte bara positiva sådana. 

Jag hejade verkligen på Stenson eftersom jag känner till det han gjort under 2016. Jag känner till det för att jag är intresserad. Hans silver i OS och vinst i British Open är fantastiska och han skulle definitivt varit en värdig vinnare av Jerringpriset. Men även om jag hejade på Henrik skulle jag aldrig ens tänka tanken att Peder inte var värd att vinna. Aldrig.

Jag ska ärligt erkänna att jag i princip inte hade någon aning om vem Peder Fredricsson är. Och jag skäms inte för det. Har aldrig haft intresse av hästar och kommer förmodligen aldrig få det heller. Men bara för att jag är ointresserad av ridsport ger det mig inte rätt att missunna och kritisera honom för sitt pris. Det är minsann inte det minsta sportsligt att högt och ljudligt ifrågasätta vinsten och tycka att han prestation inte är tillräcklig. Fy skäms. 

Det blir ofta ett visst antiklimax under stora evenemang som Idrottsgalan. Fantastiska idrottare som ställs mot varandra och vars prestationer som gjorts under året ska jämföras för att se vad som tingar högst vinst. För mig blir det som att jämföra äppel och apelsiner. Om vi tar exemplet Stenson och Fredricsson. Det finns inga som helst likheter i sporterna överhuvdtaget (möjligtvis gräset som äts och gräset som spelas på). Redskapen, hur sporten ska utövas, kraven, konkurrensen, uppoffringarna och ekonomi är olika. Hur ska man då egentligen kunna säga att den ena prestationen är bättre och mer värd än den andra? En Major är kanske inte större än ett OS-silver? På vilka grunder vilar egentligen bedömningen? Är det hur populär man är som styr? Det skulle vara väldigt intressant att veta. 

Att skala och äta en apelsin kan vara kladdigt, krångligt och tidskrävande. Men Äpplet ska bara sköljas och ätas. Det gör äpplet till en betydligt enklare och mindre tidskrävande prestation, såvida inte den som ska äta äpplet saknar fyra framtänder… Kanske inte så bra metafor. Men ibland tror jag trots allt att det är bättre att jämföra apelsiner med apelsiner och äppel med äppel.

Det finns alltid två sidor vid ett målsnöre. Ibland kan man tycka att målgången borde sett annorlunda ut och att det är orättvist. Sport är sport. Det kommer alltid finns otroligt duktiga idrottsmän och idrottskvinnor som gjort enorma prestationer men som ändå hamnar på fel sida av målsnöret och som aldrig uppmärksammas. //Filosoftanten