Sjukt länge sedan jag skrev på min blogg, så kanske dags nu.

Rent generellt tycker jag inte att det ska vara acceptabelt att ”hänga ut” personer på nätet. Det kan skada oskyldiga och självklart måste samhället hjälpa till att skydda. Det kan tyckas enkelt. Men hur och var drar man gränsen för när det verkligen är förtal det handlar om? I vissa fall skulle jag säga att det är det hårfint.

Ca 90 % av anmälda sexuella övergrepp som män begår mot kvinnor, blir aldrig lösta. Ärenden läggs ned i ”brist” på bevis. Det är extremt svårt för kvinnorna att få upprättelse för det grova våld som de faktiskt blivit utsatta för. Ord står mot ord. Flertalet av de utsatta kvinnorna berättar eller anmäler inte överhuvudtaget. De vågar och orkar inte. Det är snart 2020 och tyvärr signalerar rättssamhället fortfarande att kvinnorna faktiskt får skylla sig själva. Jag fattar att allt är extremt komplext och att man inte får riskera att oskyldiga döms. Men när jag läser om grova överfall som läggs ned i brist på bevis, trots att det finns både DNA från sperma och andra fysiska bevis, undrar jag vad som mer behövs? Och hur tusan ska det kunna bli rättvist om kvinnan som vågar berätta sanningen, riskerar att bli åtalad för förtal?

I det exakta ögonblicket när en man använder våld mot en kvinna eller tvinga henne att ofrivilligt begå en sexuell handling, kränker han henne på alla sätt som är möjliga. I samma ögonblick är han medveten om sin handling och vilka fel han begår (eller borde i alla fall vara det). I samma ögonblick skulle han slutat. När han väljer att fortsätta, är det för sent. Då får han också ta konsekvenserna. Precis som hon blivit tvingad att ta de konsekvenser han orsakat henne i och med det exakta ögonblicket.

Statistik visar att mer än 6000 sexuella övergrepp anmäls varje år (ändå bara en bråkdel som anmäls). Detta bara i Sverige. Det finns således många hemska ögonblick som aldrig blir bortglömda. Ögonblick som etsar sig fast i näthinnan hos de kvinnor som blivit utsatta. Lika många ögonblick finns det där mannen kunde valt att sluta, men inte gjorde det.

Gränsen mellan att berätta sanningen till att förtala någon är hårfin. Hur mycket får man egentligen öppet berätta om övergreppen utan risken att förtala? Det som är förtal för den ena parten är sanningen hos den andra, och vice versa. Huvudtesen måste vara att berättelser som handlar om grova övergrepp har skett på riktigt. De är inte fejkade för att få uppmärksamhet och för att kränka någon annan. Jag vill i alla fall inte tro att kvinnor gör något sådant. Det skulle vara ett extremt svek mot den oskyldiga mannen, rättssamhället och framför allt mot alla kvinnor som verkligen drabbats.

När en kvinna som utsatts för övergrepp väljer att berätta sanningen, blir åtalad och dömd för förtal, stängs det i samma ögonblick en dörr mot kvinnors rättssäkerhet. Gränsen som idag redan är hårfin, raderas. Vi riskerar att alla berättelser, oavsett hur offentliga de är, blir förtal som kan anmälas. Det är bara de faktiska förövarna som vill att kvinnorna ska sluta berätta sanningen, ingen annan. Således är det extremt viktigt att skilja på vad som är vad. Precis som man skiljer på äpple och päron. //Filosoftanten