Nu har vi levt i spåret av Covid-19 under mer än ett år. En overklig verklighet som påverkar oss alla på ett eller annat sätt. Under året har många ord skrivits och sagts om pandemin. Det har varit dödsrapporteringar, gnäll och smutskastning om vartannat. I medias ögon har nästan inget varit tillräckligt bra. Gjorts tillräckligt fort eller inte hanterats överhuvudtaget. Nivåerna har stundtals varit så låga att till och med etablerade forskare har lagt ner sin forskning på grund personliga påhopp. Vilket är skrämmande. För är det något vi behöver är det väletablerad forskning som grundas på fakta, kunskap och erfarenhet. Med bra forskning är samhället bättre rustat för de svårigheter och utmaningar som inte minst covid-19 innebär. Både i nutid och framför allt i framtiden. Och nu är det väl dags att vi börja titta framåt? Hur kommer det se ut på andra sidan av pandemin? Hur gör vi för att vara rustade för de nya krav som ställs på mig som individ och på samhället? Är det någon som överhuvudtaget pratar om framtidstro och nya möjligheter?

Mina tjejer har tagit studenten och fortsatt ut i jobb och vidare studier, men jag hör från annat håll att många skolungdomar mår dåligt. Det har tappat sin motivation och framtidstro. Jag tror vi är många som kan relatera till hur det känns när motivationen och energin sinar. Men som vuxna har vi nog lite fler verktyg för att kunna hantera detta till skillnad från våra ungdomar. Att tillbringa halva sin gymnasieutbildning ensam på sitt rum, utan fysisk interaktion med lärare och kompisar kan få vem som helst i psykisk obalans. Om inte samhället tar tag i detta och börja jobba med att stärka ungdomars självkänsla, motivation och ingjuta hopp, kommer vi få stora problem framöver. Det är trots allt dem som ska ta över stafettpinnen så småningom.

Vi har ett klimat i Sverige just nu där vi hellre skäller och gnäller än berömmer och coachar, vilket på sikt skadar tilltron till varandra och gör oss uppgivna. Just nu skulle jag önska att dem i Sveriges högsta ledning börjar samarbeta och tillsammans pratar ihop sig om framtiden. De behöver prata öppet och positivt om strategier och planer för hur samhället kan och ska börja återgå till det nya normala. De behöver berätta att det finns en plan för att stärka upp de områden där pandemins eftersläpningar kommer slå hårt, förmodligen bland annat, i skolan och vården. Vi vet att pandemin har kostat, och det kommer fortsätta att kosta ofantliga summor för att bygga upp Sverige igen. Men genom att planera framåt och vara proaktiv kan kostnaderna förhoppningsvis begränsas.

Vi är många som blivit oerhört luttrade och vana att röra oss i digitala miljöer, och hitta nya vägar att kommunicera och samarbeta. Således tänker jag att det måste vara samma sak för våra folkvalda. Det är dags att de börjar kommunicera och visa handlingskraft. De behöver kommunicera att det finns ett liv utan pandemins begränsningar. Coacha oss att göra det lilla extra som krävs och att vi snart når målet om alla hjälper till. Jag vet att det finns människor som levt på som vanligt och det finns vi som levt med stor försiktighet. Oavsett vilket val vi gjort behöver alla få höra att vi är på väg framåt. Inte minst våra ungdomar som är Sveriges nyckel till fortsatt framgång//Filosoftanten

Under 2020 har det registrerats drygt 5 800 vårdtillfällen (vtf) inom intensivvård i relation till Covid-19. Det innebär således inte per automatik att det är drygt 5 800 patienter, utan det kan vara samma patient som kräver vård vid upprepande tillfällen. Tittar man på samma sätt, men i relation till vanlig säsongsinfluensa, handlar det om runt 400 vtf på ett år. Det är en extremt stor skillnad, och kan inte bara relateras till hur detaljerad rapporteringen är eller inte är.

Om jag tittar på registrerade vårdtillfällen, som inte är relaterat till Covid 19, registrerades förra året nästan 43 000 tillfällen i Sverige. Och 2019 drygt 45 000. Och 2015 drygt 46 000. Spontant tänker jag då att jag lägger ihop de angiva siffrorna för 2020 för att få en ungefärlig siffra på totala antalet vtf oavsett orsak. Det blir således ungefär 49 000. Runt 4000 mer än normalåret (om man kan tänka så?). Rent teoretiskt hade vi då under 2020 ungefär 6-10 % fler vtf inom intensivvård än under ett normalår. Låter egentligen inte jätte mycket, men skillnaden slår uppenbarligen extremt hårt på vår svenska sjukvård som idag går på knäna. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet för personalen som sliter dag och natt för att få allt att gå ihop. TACK! Och jag håller tummarna att det håller.

Men jag har lite svårt att förstå hur en ökning av vårdtillfällen på 6-10 % (det handlar fortfarande inte om antal patienter), kan få ett helt system att nästan kollapsa. Hur fasen kan beslutsfattarna accepterar att det blir så extremt sårbart? Detta är ju så klart inget som hänt under en natt, utan precis som med äldrevården har det skett över lång tid. Man kan ju inte annat än att hoppas att denna pandemin blir ett rejält uppvaknade och att man börjar ta fram stategier för att kunna vända på skeppet. För trots allt så kommer framtiden INTE att innebära färre vårdtillfällen, snarare tvärtom.

Jag kollade lite siffror på antalet avlidna i relation till olika dödsorsaker. 2018 avlider ca 22 000 i cancer; 30 000 i olika hjärt- och kärlsjukdomar; 7 000 i lungrelaterade sjukdomar och drygt 1200 i självmord (!). Men inget vi direkt pratar om, för det är så det är. Men jag vill poängtera att medianåldern på de som avlider i cancer är 76 år och de med Covid-19 är 84 år. Och de som begår självmord, är betydligt yngre. Jag menar absolut inte att föringa någon som har gått bort i pandemins fortspår. Det är jätte sorgligt och jätte hemskt. Men jag har bara svårt att förstå denna maniska rapportering av antalet döda. Jag saknar perspektivet. Jag fattar att det Sverige går igenom nu är extraordinärt och det påverkar oss alla. Men jag tror faktiskt inte att någon mår bättre av att få dödssiffror tryckta upp i ansiktet varje dag. Och det betyder inte att jag blundar för verkligheten. Tvärtom.

Jag förstår att man vill sätta pandemins effekter i relation till något konkret. Men varför då inte prata om vår överbelastade sjukvård, och om de som kommer drabbas av allvarliga komplikationer på grund av försenade diagnoser. Om de företag som blöder och går i konkurs och som trasar sönder familjers ekonomier. Eller alla vars psykiska ohälsa ökar på grund av stress och oro, vilket på sikt ökar risken för självmord. Dessa konsekvenser är viktiga för mig. Om vi blundar och vägrar se dem, kommer vi inte heller att hitta lösningarna.

Vår sjukvård är överbelastad. Likaså Kommunerna. Vårt system har inga marginaler för extraordinära händelser. Men den belastning vi ser på sjukvården nu, speglar nog rätt väl hur det kommer bli i framtiden. Befolkningen ökar, vi lever längre och i pandemins fotspår kommer det vara en hel del att ta igen. Uppskjutna behandlingar, ökad psykisk ohälsa och skolungdomar som tappat motivationen. Allt kommer kräva resurser! Det är dags för våra politiker att börja planera för framtiden. Det är dags att fokusera på det som är viktigt, istället för att sitta i sandlådan och kasta grus och skylla på varandra.//Filosoftanten

*siffrorna har jag tolkat från SIR och Socialstyrelsen.

Ett annorlunda 2020 har snart passerat förbi, det är tur man inte drabbats av total klaustrofobi.

När Corona knackade på i början av året, kliade vi oss först lite lätt i håret.

Inte kunde ju detta lilla virus vara så farligt, bara vi tvättar händerna och tar det varligt.

Men tänk så annolunda allting blev, en hel värld i chock och alldeles skev.

Stängda gränser och överfulla sjukhus, känns som Corona är värre än tyfus.

Toapapper bunkrades i varje hus, men anledningen är för mig fortfarande diffus.

2020 är året då många jobbat hemma, och vid skrivbordet jag suttit som en fågelskrämma.

Dressad i myskläder och fullt fokus på uppdraget, har jag saknat mina kollegorna i arbetslaget.

Teams och Zoom i alla ära, men gillar bättre att sitta nära.

För att hålla kontakt med alla vännerna i vårt liv, är mess och telefon måhända ett bra alternativ.

Men jag längtar och längtar tills vi kan ses IRL, och umgås som vanligt en vanlig kväll.

Ja, året har passerat i avståndets tecken, men nu är det dags att koka den årliga knäcken.

De sista pepparkakorna ska bakas och fint glaseras, och julklapparna ska under granen placeras.

Året 2020 kommer vi alltid att komma ihåg, men nu är det dags för en ny prolog.

Med önskan om ett Corona-säkrare 2021, kommer här ett litet litet jul-porträtt.

God Jul och Gott Nytt År. Tack för att ni läser! Vi ses snart!//Filosoftanten

…strålande jul, glans över vita skogar…?

Corona hit och Corona dit. Hur det har hanterats. Hur det inte har hanterats. Eller hur det borde hanterats. Alla vet bäst och alla andra fattar ingenting. Och det värsta av allt är att folk verkar tror att det är EN person som ensamt sitter och bestämmer hela Sveriges Corona-strategi och hur det ska hanteras. Det är så korkat så klockorna stannar.

Sverige har tydligen misslyckats totalt i sin Coronahantering. Kungen håller tal, media skriker och jag ska ärligt säga att jag inte förstår. Vad är det exakt vi misslyckats med och vad jämför vi egentligen mot? Hur skulle det sett ut om vi gjort annorlunda? Och vad exakt är annorlunda? Kan vi jämföra andra länders agerande rakt av och säga att de har gjort rätt och vi har gjort fel? Är det verkligen rättvist att bara titta på antalet döda och inte jämföra andra konsekvenser som pandemin orsakar? Titta på Frankrike, Spanien och Italien där de haft både lockdown och munskydd. Deras smittspridning har knappast varit mindre. Och Danmark ökar nu. Norge verkar vara föredömligt och går starkt ut och kritiserar Sverige för sin hantering. Och när någon säger att vi redan misslyckats, varför ska jag då fortsätta följa rekommendationerna? Är det inte redan för sent?

Att Sverige misslyckats med hanteringen av äldrevården är uppenbart. Bristerna har blivit tydliggjorda och det framgår också i Coronakommissionens delrapport. Äldrevården hade inte de resurserna som var nödvändiga, varken personal- eller materialmässigt. De var inte förberedda. Men det är ju inget som är direkt på grund av pandemin. Snarare en konsekvens av regeringens långtgående nedprioritering av en otroligt viktig verksamhet, vården av våra äldre. Vi borde således skilja på äpplen och päron. Det stora misslyckande är att samhället över tid inte har värnat om våra äldre. Inte att den övergripande coronahanteringen är ett misslyckande. För det kan vi väl inte bedöma förrän allt är över?

Att många boende inom äldrevården har avlidit handlar väl också om att många är multisjuka och redan väldigt dåliga. Flertalet skulle ha svårt att klara en vanlig förkylning eller utbrott av maginfluensa. Således gör personalen allt de kan för att dessa äldre ska få ett värdigt slut när det är dags. Man sätter helt enkelt inte in artilleriet av medicinska åtgärder när de ändå inte tillför någon nytta. Jag tycker man borde lyfta detta och faktiskt också låta det få ta plats i debatten. Vi är generellt dåliga på att våga diskutera värdighet och döden.

När det gäller antalet avlidna som inte vårdats på äldreboende, så har jag tyvärr inte koll på siffrorna. Men jag vet att många som tidigare varit friska har drabbas extremt hårt av Corona, och att jag gör allt jag kan för att inte bli en av dem. Det som jag inte riktigt kan få ur mitt huvud är; om hanteringen varit annorlunda hade antalet döda verkligen blivit mycket mindre? Många människor verkar i alla fall ha den uppfattningen. Vilket kan tyckas lite märkligt. Ingen kan ju idag veta vad resultatet av annorlunda skulle vara. Hade någon vetat det hade vi väl inte befunnit oss där vi är idag.

Jag skulle gärna vilja se jämförelser på den generella folkhälsan, det mentala måendet och hur ekonomin ser ut i andra europeiska länder. Inte bara raka jämförelser av antalet avlidna. Det finns en helhet i Corona-situationen som jag upplever att man sällan pratar om. En helhet med olika framtida konsekvenser och som kanske på sikt blir allvarligare än antalet avlidna just här och nu. Det låter såklart krasst och jag menar inte att förringa det som händer nu. Det är så klart sorgligt och fruktansvärt. Men borde vi inte utvärdera situationen mer ingående och förstå konsekvenser och långtgående effekter innan vi drar för snabba slutsater om totalt misslyckande? De går inte enbart bygga sina case och drar slutsater utifrån kommissionens delrapport, då denna versionen främst kritiserar äldrevården. Eller nämner den även annat som felaktiga beslut eller icke beslut?

Kanske är det enkla svaret att Sveriges Coronahantering faktiskt är rätt i grunden, men resultatet av den har inte blivit som det var tänkt, eller önskat. Men det beror inte på EN person, en Regering en Myndighet eller ett specifikt beslut eller ett icke beslut. Det beror på allt sammantaget. Framförallt ALLA som inte har gjort allt de kan för att följa angivna restriktioner. Alla de som agerat som om Pandemin inte är så allvarlig. Alla dem som levt sina liv som vanligt utan att ta hänsyn till konsekvenserna det kan orsaka. Om du inte följer nuvarande rekommendationer redan, börjar nu. Det som sägs vara ett misslyckande är inte ett misslyckande i det stora hela. Alla kan bidra och det är inte för sent. Över tid behöver vi utvärdera konsekvenserna. Utvärdera om allt det vi gjort under 2020 är ett katastrofalt misslyckande, som det sägs. Först då kommer vi kunna förstå vad vi egentligen skulle gjort annorlunda.

Lyssnade på Statsministerns jultal. Han sa bl.a; ”vi har alla varit tvungna att göra uppoffringar. Vi har alla i stunder förbannat situationen, förbannat det här året. Och, vi har alla varit en del av lösningen”. Så sant. Men jag tror ändå att många hade kunnat göra lite mer. Och framför allt kan vi göra mer. Och då menar jag inte bara med handtvätt och socialt avståndstagande. Låt julen i år präglas av medkänsla och tacksamhet. Fundera själv på vad du kan bidra med i det lilla sammanhanget som gör nytta i det stora.

Julen är här och med den också hopp. Hopp om en framtid där vi kan börja återgå till det nya normala. Där vi kan träffas och umgås med våra nära och kära IRL. Där vi kan återupptäcka världen med nya ögon. Förhoppningsvis har vi lärt oss mycket av 2020. Blivit smartare och mer ödmjuka mot oss själva, inför varandra och mot omvärlden.//Filosoftanten

Himmelens kronor med gnistrande ljus.
Glimmande bågar i alla Guds hus,
Psalm, som är sjungen från tid till tid,
Eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul,
Glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul!
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul,
Sänk dina vita vingar!

Tydligen är 25 november Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Hörde det av en slump på radion idag. I övrigt verkar det vara väldigt tyst om det. Vilket egentligen är rätt märkligt eftersom fler och fler organisationer runt om i världen larmar för att våld i nära relationer ökar i och med pandemin.

Visste ni att det finns en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, Skr. 2016/17:10? I den står det bland annat att man ska stärka förutsättningarna för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet gällande att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Regeringens arbete inom området ska bedrivas i enlighet med denna tioåriga nationella strategi som särskilt betonar förebyggande insatser. Strategin inkluderar också frågor om hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Intressant läsning!

I dokument står att strategins politiska målsättningar är:
– ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld,
– förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för
våldsutsatta kvinnor och barn,
– effektivare brottsbekämpning samt
– förbättrad kunskap och metodutveckling.
I tidigare utbredning föreslogs åtta långsiktiga målområden. Det första målområdet avser nationell styrning, organisering, samordning och uppföljning. Övriga målområden rör våldsförebyggande arbete, kunskap, kompetens och forskning, stöd, skydd och behandling för flickor och unga kvinnor, kvinnor och barn som utsätts för våld samt insatser för pojkar och män som utövar våld mot flickor och kvinnor. Ett målområde rör exklusivt rättsväsendet. Till vart och ett av målområdena föreslås också ett antal delmål. Men dessa delmål går jag inte in på.

Vidare står att det under flera år vuxit fram både ideell och offentlig verksamhet mot mäns våld mot kvinnor. Men trots det är våldet fortfarande omfattande och kostsamt, framför allt för den som blir utsatt men också för samhället. Enligt texten har ansträngningar hittills tenderat att hantera våldets konsekvenser snarare än dess orsaker. Regeringens ambition är således att verka för en omorientering, från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt. Bra där! Att jobba proaktivt måste väl ändå i de flesta fall anses som en huvudstrategi.

Man ska också främja utvecklingen av effektiva åtgärder för att förhindra både att våld utövas och att våld upprepas. För att åstadkomma detta fordras ett bredare och mer konstruktivt engagemang av män och pojkar än tidigare samt en uppgörelse med normer som rättfärdigar våld och begränsningar av kvinnors och flickors handlingsutrymme och livsval. Självklart!

Dessutom bedömer regeringen att det krävs skarpare och mer träffsäkra åtgärder vad gäller skydd och brottsbekämpning. Självklart igen! Alla samhällssektorer som kommer i kontakt med våldet och dess konsekvenser måste enligt regeringen bli bättre på att upptäcka det. Kunskapen om fungerande arbetssätt, om effekten av insatser samt om våldets utbredning och kostnader över tid behöver öka. Arbetet mot våld ska vara väl samordnat mellan berörda aktörer på samtliga nivåer. Återigen självklart!
Genom denna långsiktiga strategi och ett riktat åtgärdsprogram vill regeringen lägga grunden till ett mer målinriktat och samordnat arbete med mäns våld mot kvinnor samt påskynda utvecklingen av verkningsfulla och förebyggande insatser. Jag har inte läst hela dokumentet utan bara delar av det. Och det låter ju jätte bra. På pappret. Att jobba proaktiv och göra insatser där det behövs innan det är för sent borde vara högprioriterat. Frågan är dock om de resurser och prioriteringar som behövs för att kunna verka enligt strategin, verkligen finns? Svaret är förmodligen nej.

Man vet att våld i stor utsträckning är situationsberonde. På grund av Pandemin tvingas vi till social distansering. Vi spenderar mer tid hemma. Arbetslösheten ökar och även i vissa fall, alkoholkonsumtionen. Så nog är situationen vi befinner oss nu, en tickande bomb. Och desto större anledning att prata ännu mer om det ökande våldet mot kvinnor.

När jag hörde reportern på radion fråga kvinnan hon intervjuade vad vi alla kan göra, svarade kvinnan typ ”Vi måste stötta och hjälpa dem som blir utsatta”. Svaret borde varit, ”Vi måste få män att sluta misshandla. Och män måste vara bra förebilder för andra. Framförallt för sina söner”.//Filosoftanten

För inte alls så länge sedan, känns det som, packade jag ihop förra årets julpynt och satte upp det på vinden. Precis som året innan, och året innan dess, och året…och varje gång reflekterar jag över att december alltid går så fort. Och att föregående år är passerat och ett nytt orört ligger framför mig. Då i Januari 2020 hade jag lite ångest för att 2019 hade gått så extremt fort. Det var ett fantastiskt år på många sätt. Upplevelser, kalas, resor och middagar avlöste varandra. Men jag hade också det väldigt stressigt på jobbet under hösten, vilket tillsammans resulterade i hjärtflimmer och några veckors sjukskrivning. Jag tänkte då att 2020 behövde bli ett lugnare år med mer tid för återhämtning. Och det blev det, men absolut inte på det sättet jag önskade.

Med nytt jobb på gång och en relativt luftig kalender såg jag fram emot 2020. Jag började planera inför min konstresa till Paris och att få börja mitt nya spännande jobb. Men i början av mars slog bomben ner. Och plötsligt förändrades allt. Mikroskopiskt små partiklar lamslog hela världen, SARS-CoV-2, och Pandemin blev ett faktum. Det kaos som uppstår i spåren efter kommer ge långtgående konsekvenser. Alla är vi drabbade, både indirekt och direkt. Och tyvärr vissa väldigt hårt. Jag är tacksam för varje dag som vi är friska. Även om jag fattar att det snart inte är ”om” utan snarare ”när” vi blir sjuka. Just nu känns det onekligen som att pandemi är nära och långtifrån över.

Om en vecka är det dags att gå upp på vinden igen och plocka ner flyttkartongerna märkta med ”Julsaker” och ”julsaker ömtåligt”. Det är dags att börja förbereda för december månads antågande. Lite märkligt för det känns som det nyss var januari. Men julen 2020 är snart här och Pandemin har bjudit in sig till det årliga efterlängtade julfirandet. En oinbjuden gäst som tvingar oss diktera nya ”måsten” och ”får inte”. Att gå den objudna gästens ärende kan ge oanade konsekvenser. Och vem vågar det? Således gäller det nu att än en gång tänka utanför boxen. Hitta nya sätt och se nya möjligheter. Det kommer bli en fin jul, men den kommer förmodligen inte bli som vanligt.

Om sex veckor när julen packas ner kommer jag återigen reflektera över året som gått. Pandemins år. Samma hemska år som vi förlorade en älskad vän i självmord. Året då antalet döda och anhöriga som drabbats av covid-19, skreks ut på varenda löpsedel. 1000-tals blev av med sina jobb. Det året då en konstant oro tryckte i kroppen och sociala aktiviteter var ”förbjudet”. Men det är också året då vi blev duktiga på att tänka utanför boxen och se nya möjligheter. Året då vi lärde oss att inte ta något eller någon för givet. När vi lärde oss att se det stora sammanhanget i det lilla. Året då vi på riktigt lärde oss vad som är viktigast och att uppskatta det vi har. //Filosoftanten