Jag är faktiskt lite trött på media-rapporteringarna av COVID-19. Egentligen inte av viruset i sig självt, för det är ju ändå nödvändigt att med rimlig balans hålla sig uppdaterad, men vinklingen och perspektivet av situationen. I nästan all media graderas och bedöms länderna för sin hantering av pandemin och jag undrar om den verkligen är rättvisande? Och med statistik kan man uppenbarligen få precis den vinklingen som passar bäst för stunden.

Tittar man på länder i Europa så rapporteras antal avlidna olika. Exempelvis så rapporterar inte vissa länder de som avlidit hemma eller på äldreboende. Således är det ju inte så konstigt att deras situation ser statistiskt bättre ut än Sveriges, som faktiskt rapportera alla dödsfall som är kopplade till COVID-19.

Länderna befinner sig dessutom i helt olika faser av pandemin. Så när jag läser medias stora rubriker att Sverige har det högsta dödstalet i hela Europa på en 7-dagarsperiod, känns allt väldigt absurt. Det enda media lyckas med tycker jag är att skrämma upp och ytterligare öka oron hos oss som redan är oroliga, samt att öka misstron till myndigheternas beslut.

Det dyker också upp artiklar som beskriver att gamla och sjuka i Sverige nekas vård och att de får ligga och kvävas till döds i sin ensamhet utan lindring. Förmodligen finns det en viss sanning i detta vilket är fruktansvärt. Men i de allra flesta fall går det inte till så. Jag är helt övertygad om att berörd sjukvårdpersonal gör så gott de kan för att inte låta någon dö ensam eller utan lindring. Vi måste ha med oss att vissa fall inte kan behandlas utan man ger bara symtomlindring. Att påbörja behandling av redan svårt sjuka och svaga som ändå inte skulle överleva, är inte etiskt rätt. Det är svåra ställningstaganden att göra, men sker dagligen i svensk sjukvård oavsett COVID-19 eller inte. Men det räcker med en enda tidningsartikel som beskriver enstaka fall för att media ska bedöma ett helt lands hantering av krisen och av våra gamla.

Det uppfattas utifrån som att vi svenskar lever som vanligt. Vilket inte är helt sant. Företag går på knäna och flera har gått i konkurs eller permitterat personal. Och visst finns det människor som är nonchalanta, men de allra flesta försöker faktiskt göra rätt. Många jobbar hemma, undviker att träffa föräldrar, vänner och släktingar, åker inte och handlar i onödan och tvättar sönder sina händer. Man är orolig för att bli sjuk och man vill minska smittspridning och belastningen på vården.

Artiklar skrivna utifrån andra perspektiv än antalet avlidna, får generellt hård kritik för att vara känslokalla och med fokus på pengar. Men måste man inte se till helheten och även ha en långsiktig strategi i sitt agerande? Att stänga ner länder får enorma konsekvenser. Dessutom kanske en total nedstängning riskerar att ”bara” skjuta pandemin framåt och nedstängda länder får ett ökat antal fall av COVID-19 längre fram. Dessutom kostar det staten ofantliga miljarder. Jag menar inte att det inte är värt varenda krona, men konsekvenserna måste väl ändå tas i beaktning och vara tillåtna att diskuteras. Ett samhälle där arbetslösheten ökar med flera procentenheter inom loppet av några månader påverkar på många plan. Inte minst ökar risken för mental ohälsa, våld i hemmen och alkoholproblem. Framskjuten vård riskerar försenade behandlingar samt att det bygger vårdköer framgent. På något sätt känns det som en ökad risk för komplikationer och högre dödlighet i sjukdomar som faktisk kunde behandlats om man börjat i tid. En svår balansgång mellan nutid och framtid för alla beslutsfattare.

Jag tycker det är tråkigt att vi svenskar får så mycket negativ kritik för den strategi som valts. Ingen vet ju idag vilken strategi som är mest rätt eller minst fel. Det kan bara tiden utvisa.  Helt ärligt tror jag inte att något land är bättre än något annat. Det är som alltid lättare att kasta skit på någon annan, än att städa upp på sin egen bakgård. De flesta länder har med största sannolikhet försökt efter bästa förmåga och med de förutsättningar som funnits och finns att göra ”rätt”. Det är lätt att sitta med facit i hand och säga att man skulle gjort si och inte så. I slutändan kommer det kanske trots allt inte bli så stor skillnad länderna emellan.

En sak till som stör mig är att situationen i Stockholmsområdet får vara referens för hela landet. Sverige är mer än 200 mil långt och situationen i olika landskap skiljer sig faktiskt markant. Således borde information och rapportering i media spegla skillnader mycket tydligare.

Jag tror på vår svenska strategi, så klart med lite fasa. Men jag tror nämligen inte att vi hade klarat oss bättre med total nedstängning. Vi hade förmodligen bara skjutit problemen på framtiden.//Filosoftanten

Jag är fullt medveten om hur tacksam jag är. Trots allt som händer runtomkring rullar vardagen vidare. Vi har varandra, fint väder, mat och inte minst toapapper. Fattar fortfarande inte varför folk hamstrade just det när det finns så mycket annat som känns betydligt rimligare.

Vi följer riktlinjerna så mycket det går och undviker nästan det mesta som ska undvikas. Ändå vaknar jag varje morgon med en känsla av oro i kroppen. Den finns där till och från hela dagen som ett diffust illamående. Och den finns där när jag går och lägger mig. 

I nästan alla situationer jag stöter på poppar frågorna upp i huvudet. Är det ok att sitta här? Står jag för nära? Ska jag verkligen åka till affären? Är jag snuvig? Kan jag äta lunch med min kollega? Dricka kaffe med en väninna? Får jag krama mina barn? Men vara ute går väl? Jag får ju nästan hjärtstillestånd om en kollega råkar hosta i korridoren på jobbet. Eller om någon berättar att de har lite huvudvärk, som mest troligt beror på spända axlar och inte COVID-19. Och nu pratas det dessutom om att Skåne har det värsta framför sig. Toppen är inte nådd. Antalet sjuka och döda kommer öka markant inom de närmaste två veckorna. 

Den här ständiga rädslan för vad vi har framför oss, kan nog göra vem som helst galen. Der tar så sjukt mycket energi vilket gör att jag blir mentalt utmattad. Således inser jag att jag måste hitta sätt för att ladda upp mig igen. Att vara ute, ute och ute är bäst. Den friska luften och känslan av att allt är som vanligt är underbar. Då släpper illamåendet och det känns som att lungorna fylls med luft på riktigt. 

Hur allt det som händer nu kommer påverka oss framåt, vet ingen. Vi vet bara att vi kommer påverkas. Jag tror vi är många som känner oro, både här i nuet och inför framtiden. Men också för insikten att ingen går säker. Inte ens dem med hamstrade toarullar.
Hur gärna jag än vill att den här pandemin ska ta slut så kommer den fortsätta. Detta är inte den första pandemin i världen, och det kommer definitivt inte bli den sista.//Filosoftanten 

Sjukt länge sedan jag skrev på min blogg, så kanske dags nu.

Rent generellt tycker jag inte att det ska vara acceptabelt att ”hänga ut” personer på nätet. Det kan skada oskyldiga och självklart måste samhället hjälpa till att skydda. Det kan tyckas enkelt. Men hur och var drar man gränsen för när det verkligen är förtal det handlar om? I vissa fall skulle jag säga att det är det hårfint.

Ca 90 % av anmälda sexuella övergrepp som män begår mot kvinnor, blir aldrig lösta. Ärenden läggs ned i ”brist” på bevis. Det är extremt svårt för kvinnorna att få upprättelse för det grova våld som de faktiskt blivit utsatta för. Ord står mot ord. Flertalet av de utsatta kvinnorna berättar eller anmäler inte överhuvudtaget. De vågar och orkar inte. Det är snart 2020 och tyvärr signalerar rättssamhället fortfarande att kvinnorna faktiskt får skylla sig själva. Jag fattar att allt är extremt komplext och att man inte får riskera att oskyldiga döms. Men när jag läser om grova överfall som läggs ned i brist på bevis, trots att det finns både DNA från sperma och andra fysiska bevis, undrar jag vad som mer behövs? Och hur tusan ska det kunna bli rättvist om kvinnan som vågar berätta sanningen, riskerar att bli åtalad för förtal?

I det exakta ögonblicket när en man använder våld mot en kvinna eller tvinga henne att ofrivilligt begå en sexuell handling, kränker han henne på alla sätt som är möjliga. I samma ögonblick är han medveten om sin handling och vilka fel han begår (eller borde i alla fall vara det). I samma ögonblick skulle han slutat. När han väljer att fortsätta, är det för sent. Då får han också ta konsekvenserna. Precis som hon blivit tvingad att ta de konsekvenser han orsakat henne i och med det exakta ögonblicket.

Statistik visar att mer än 6000 sexuella övergrepp anmäls varje år (ändå bara en bråkdel som anmäls). Detta bara i Sverige. Det finns således många hemska ögonblick som aldrig blir bortglömda. Ögonblick som etsar sig fast i näthinnan hos de kvinnor som blivit utsatta. Lika många ögonblick finns det där mannen kunde valt att sluta, men inte gjorde det.

Gränsen mellan att berätta sanningen till att förtala någon är hårfin. Hur mycket får man egentligen öppet berätta om övergreppen utan risken att förtala? Det som är förtal för den ena parten är sanningen hos den andra, och vice versa. Huvudtesen måste vara att berättelser som handlar om grova övergrepp har skett på riktigt. De är inte fejkade för att få uppmärksamhet och för att kränka någon annan. Jag vill i alla fall inte tro att kvinnor gör något sådant. Det skulle vara ett extremt svek mot den oskyldiga mannen, rättssamhället och framför allt mot alla kvinnor som verkligen drabbats.

När en kvinna som utsatts för övergrepp väljer att berätta sanningen, blir åtalad och dömd för förtal, stängs det i samma ögonblick en dörr mot kvinnors rättssäkerhet. Gränsen som idag redan är hårfin, raderas. Vi riskerar att alla berättelser, oavsett hur offentliga de är, blir förtal som kan anmälas. Det är bara de faktiska förövarna som vill att kvinnorna ska sluta berätta sanningen, ingen annan. Således är det extremt viktigt att skilja på vad som är vad. Precis som man skiljer på äpple och päron. //Filosoftanten

Det känns som att just Trettondagen är dagen för nystart. Allt juligt är ute, ja inte blommande amaryllis och hyacinter förstås, men det andra. Trettondagen är också oftast den sista lediga dagen innan skolor och jobb drar igång ordentligt. Lite vemodigt så klart men också dags att tänka framåt och se nya möjligheter. Och att bli lite mer S.i.D*. Det är så många saker man fastnar i och som man tycker är sååå viktiga, men i det stora perspektivet betyder de faktiskt ingenting.

Årets Trettondag tillbringade jag på ett mycket inspirerande, mediterande och energigivande sätt. En riktig kickstart med ett och annat klargörande som dök upp i mitt huvud. Ja, nu är det upp till mig att se till att 2019 blir som jag önskar.

Några saker vet jag redan, och det börjar bra. En liten tjej-tripp till New York.//Filosoftanten

* Skit i Det*

Jag har levt mer än halva mitt liv och har många gånger insett att man inte kan säga att ”något” bara är svart eller vitt. Allting har nyanser. Vilka dessa är, beror på hur det där ”något” definieras och framför allt vem som definiera det. Vi människor är olika. Extremt olika. Vi har rätten att själv välja vårt sätt att förhålla oss och göra våra val. Egna val för vad som är rätt eller fel. Vad man tycker om eller inte tycker om. Vad man vill göra eller vad man inte vill göra. Jag måste acceptera det hos andra och andra måste acceptera det hos mig.

När vi möts mellan dessa oändliga nyanser, blir det ibland svårt. Speciellt när dessa skiljer sig avsevärt. Det är lätt att ta på sig en form av skuld för de val man gjort eller för de val man inte gjort. Jag känner mig påhoppad och anklagad. Men mitt sätt att se nyanserna är inte mer fel eller mer rätt än någon annans sätt att se sina.

Att diskutera olikheter gör att vi lär och utvecklas. Men bara om vi inte tar på oss skuld för det vi tycker eller känner. För om vi gör det, hamnar vi i försvarsposition och läget blir låst. Ingen kan längre se utanför sina egna nyanser. Fokus försvinner och det går inte längre se vad ”något” egentligen handlar om.

Öppenhet, ett nyanserat synsätt och ömsesidig förståelse är nyckeln till framgång i en diskussion. Det borde vi alla ha med oss. När det försvinner, är det bättre att bryta och helt enkelt låta nyanserna vara nyanser.//Filosoftanten