Som så många andra har jag påverkats av Aviciis bortgång. Trots att han var en kille som levde i för mig, en helt annan värld, känner jag en sorg som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Aviici, en musikproducent och DJ som slog igenom och fick oerhörda framgångar. Jag har sett hans dokumentär två gånger. Även med facit i hand kommer jag nog aldrig riktigt förstå hur stor han egentligen var. Jag har inte varit där. Visst har jag lyssnat på hans musik, men inte mer än så. Mina tjejer däremot har mer eller mindre vuxit upp med alla hans list-ettor. Han som var med att utveckla EDM (Electric Dance Music) till var den är idag. Och han har hyllats för sin oerhörda talang. Men det är något annat bortom hans musik som gör mig så berörd. Och det är nog det som gör mig sorgsen.

Bakom ikonen Avicii fanns Tim, en helt vanlig svensk kille som älskade musik och datorer. Han hade en drivkraft att skapa något som ingen annan gjort, och han lyckades. När framgångskarusellen väl började snurra gick det bara fortare och fortare. Tims karusell stannade inte. Den saktade knappt ned. Oavsett vilken typ av karusell man sitter i, kommer kroppen att säga stopp till slut. Hur kroppen väljer att göra det beror på hur vi är som personer. Vi är alla olika rustade. Vissa människor har ett skyddande skal som är svårt att ta sönder och som också klarar större påfrestningar. Medan andras skal är lika tunna som ett äggs. När det väl börjat gå sönder är det svårt att få det att hålla ihop. Vilket typ av skal man rustats med beror så klart på olika faktorer. Vi präglas av hur vi växer upp, men det mesta ligger nog i våra gener.

Som jag tolkar dokumentären försökte Tim att dra i nödbromsen flera gånger men ingen i hans team lyssnade. De känns som hela hans entourage bara var intresserade av Avicii och pengarna han omsatte, inte av Tim, personen bakom. I dokumentären finns en scen som utspelar sig efter en sjukhusvistelse. Tim åker bil tillsammans med sin turné ledare. Trots att man tydligt kan förstå den starka smärtan Tim har och hur påverkad han är av smärtstillande mediciner, fortsätter turné ledaren att prata om inplanerade telefonintervjuer och framträdande. Just detta gör mig så illa berörd. Varför kunde de inte bara stoppat karusellen och låta honom få fast mark under fötterna. Det är ganska uppenbart att det skyddande skalet inte bara börjat gå sönder utan att det faktiskt var ordentligt sprucket redan då.

Att spekulera i huruvida det hade blivit om saker gjorts annorlunda gagnar så klart ingen. Familjen sorg blir inte mindre för att man skuldbelägger. Det som dock bör lyftas är frågor kring hur man kan jobba förebyggande för att inte fler unga talanger ska råka ut för samma öde. Med mentorskap kanske man kan hjälpa unga att inte sugas in för snabbt i enorma glamorösa etablissemang. Mentorer som med sin kunskap och erfarenhet kan visa hur man skyddar sig själv och sin integritet och hur man bibehåller glädjen i sitt skapande. Att få hjälp med att fokusera på det man vill och inte det man mer eller mindre tvingas till.

Givetvis vet jag ingenting om den faktiska sanningen och vad som hänt. Det finns alltid olika sidor och perspektiv. Och det är definitivt inte min sak att tycka eller tänka något. Jag har ingen erfarenhet om hur den glamorösa världen funkar, men jag kan nog ganska väl förstå att en glamorös värld oftast bara är det på ytan. Under ytan är det med största sannolikhet något helt annat som utspelar sig. Men en sak vill jag säga, det som hände med Tim ”Avicii” Berling borde inte få hända igen. //Filosoftanten

”Ibland tar livet inte den vägen jag vill, och kanske inte ens den vägen jag valde. Ibland händer saker jag inte kan styra och jag har inte kraften att styra om. Ibland måste jag erkänna mig besegrad, samla ny kraft och resa mig igen. Ibland behöver jag hjälp, ibland klarar jag det själv. Oavsett kommer jag tillbaka. Starkare än nånsin” F