För andra gången har jag varit i Indien på besök. Resan har inte varit på grund av semester utan på grund av jobbet. Vilket innebär att tiden för egna aktiviteter är obefintlig. Likväl får jag visuellt uppleva så mycket att det knappt går att ta in. Under hela tiden jag är där känns det som jag lever i ett parallellt universum. Allt är så annorlunda. Allt. Har man inte varit i Indien är det förmodligen omöjligt att förstå. 

Jag vet att det finns många vackra platser i Indien och att det är ett alldeles fantastiskt land på många sätt, men inte just här. Eller, jag kan i alla fall inte se det. Hur gärna jag än skulle vilja. Vi tillbringar vår tid i utkanten av Delhi. I en förort där det finns många inhemska industrier, men också utländska. Eftersom tiden är knapp är det på resorna till och från jobbet som jag får alla visuella intryck. Och för att vara ärlig blir jag helt uppgiven av det jag ser. På jobbet och hotellet är det som jag förväntar mig, rent och snyggt. Därför blir skillnaderna så uppenbara. För att inte tala om vilka extrema kontraster det är mot här hemma. För tre år sedan då jag var i Indien senast, upplevde jag det inte lika jobbigt. Kanske ville jag inte se, eller så har det blivit värre. Jag kan inte minnas att det var så mycket sopor, och så många barn som satt och lekte i dem. Jag kan inte heller minnas att det fanns så många uteliggare. I högarna med sopor går kor, grisar och hundar och letar rester. Det eldas allt möjligt bråte och tjock rök stiger upp mot himmeln. Jag vill inte ens tänka på vad röken innehåller för farligheter. Svårast att förstå är dock att så många människor tvingas bo och leva mitt i allt detta. Men på något sätt verkar det som att de faktiskt inte bryr sig. Fast å andra sidan vet de inget annat. Växer man upp i en så pass tuff miljö gäller det att lära sig överleva och vara väldigt egoistiskt. Man måste nog blunda för det som är uppenbart. Sopor och annat avfall. Om sopbergen fortsätter växa måste det ju till slut dränka allt. Inget försvinner ju av sig själv. Enligt mig är det ett myndighetsproblem som behöver en akut lösning. Och givetvis en attitydförändring, men den lär med största sannolikhet inte komma av sig själv. Efter två dagars intensivt jobb, långa flygresor (varför kan inte jag sova på flygplan?) och alla intryck är jag helt slut i huvudet. När vi åker mot flygplatsen i Delhi, börjar jag få ordentlig hemlängtan. Eftersom vi är i god tid stannar vi till på ett ”lyxhotell” i närheten av flygplatsen för att äta. När jag stiger in i entrén är det verkligen som att stiga in i ett helt annat universum. Det är så överdådigt och jag slås av dåligt samvete när jag sitter med vinglaset i baren (som egentligen bara smakar kork, vilket just då känns helt oväsentligt). Men jag känner mig också extremt tacksam. Tacksam för att jag har det så bra och tacksam för att jag fått ännu ett nytt perspektiv på livet. Jag är också otroligt tacksam för att jag fått göra resan tillsammans med två Indien-erfarna resenärer och för deras trevliga sällskap. Jag har mer att berätta men det få komma senare. Just nu är jag glad att vi utfört vårt uppdrag precis som det var tänkt. Och för att vara hemma igen.//Filosoftanten 

När vi kör från flygplatsen i Milano mot Piemonte och lilla staden Alba, känns det så skönt. Den efterlängtade värmen och semesterkänslan. Tyvärr hade vi inte hunnit med att planera och förbereda så mycket eftersom vi jobbat in i det sista. Dessutom hade vi en 20-års och välkommen hem-fest för dottern dagen innan avresa. Det kändes verkligen att kroppen och sinnet var slut innan vi äntligen kom iväg.

Egentligen hade vi bestämt att vi absolut inte skulle åka utomlands på semestern. Vi skulle bara vara hemma. Men det finns ju inget som säger att man inte kan tänka om. Vi lyckades till och med övertala Ingela och Joakim att hänga på (det var ingen jätte svår uppgift). Och så bra det blev. Och välbehövligt. Tack mitt fina resesällskap för allt!

Lilla staden Alba ligger i Piemonte och är känt för sin tryffel, sina hasselnötter och sitt vin förstås. Ett fantastisk område som påminner om Toscana, men ändå inte. Landskapet är böljande mjukt men också lite bergigt och dramatiskt, vilket känns på de smala vinglande vägarna. Området upplevs betydligt mindre exploaterat, vilket säkert kommer att förändras i framtiden. Tack vare den unika miljön och vin-distrikten är vissa delar av Piemonte (sedan 2014) med på Unescos världsarvslista. 

Vi har åkt runt en del kring både Alba och Asti. Helt klart gillar jag området söder om Alba bäst. Kanske inte så konstigt. Det är där hjärtat för framställning av de röda Barolo-vinerna är, men också för Barbera och Barbarescco. Det är så otroligt vackert. Jag kan inte se mig mätt på vinrankorna som växer längs de böljande sluttningarna.

Under veckan har vi provsmakat vin i alla prisklasser, från en euro till åttionio euro per flaska. Och den mest exklusiva provningen blev faktiskt en stor besvikelse. Vinet var bara dyrt och allt kändes väldigt stelt och kommersiellt. Fast jag måste dock ge ett plus för de väldesignade etiketterna.

Efter den gångna veckan kan jag lugnt konstatera att dyrast är långt ifrån godast. Det personliga mötet med dem som producerar vinet och som lägger sin själ och sitt hjärta i arbetet, har stor inverkan på hela smakupplevelsen. För mig sitter helt enkelt inte exklusiviteten i priset eller i märket. Det är känslan av vad det betyder för mig personligen. Och det gäller inte bara viner utan annat också.

Jag hoppas det kan bli fler turer till samma område för det finns många byar kvar att se och många viner att provsmaka. Vårt boende var helt perfekt. Precis så som vi vill att det ska vara. Jag älskar att sitta på pool-kanten och njuta av omgivningarna och allt runtomkring är tyst. Bättre återhämtning finns inte.//Filosoftanten