I tisdags var mamma för första gången och besökte dagverksamheten på Månstorpshemmet i Västra Ingelstad. Äntligen. Nu är planerna att mamma ska åka dit 3 dagar i veckan. Det är inte helt okomplicerat att få allt på plats. Ansökningar för färdtjänst och diskussioner med hemtjänsten tar lite tid. Eftersom det är mer än fullt upp på jobbet, är det svårt att få tid att fixa. Men nu är det klart och det känns väldigt bra. Nu hoppas vi att det blir en positiv input i hennes vardag. Och kanske kan jag släppa taget lite. Vilket skulle vara bra för mig.

Det är hemskt att säga det, men hon kan verkligen suga ut all energi och glädje med ett enda samtal. Jag är tacksam att vi är fler som kan dela på ansvaret. Annars hade jag nog legat som en urvriden trasa någonstans. Jag vet att det är sjukdomen som gör att mamma är som hon är. Det är absolut inte hennes fel. Är det något jag lärt mig de senaste åren så är det vad uttrycket anhörigsjukdom innebär. Det är först när någon som man älskar blir sjuk, som det går att ta in det på riktigt. Det är inte förrän man har det i vardagen som man förstår hur tärande det är. Alla hundratals känslor som i en salig röra snurrar runt i huvudet. Både hos henne och hos mig. Varje dag. Det är i princip helt omöjligt att ens försöka sortera dem.

Det är svårt att skriva om mamma. Kanske är det kränkande eller för utlämnande och alldeles för egoistiskt av mig. Jag vet dock att vi är många i samma situation och jag tror nog att känslorna och sorgen är ganska lika, även om vi hanterar det på olika sätt. En person som helt fysiskt är samma men som mentalt är någon helt annan, är smärtsamt. Både för den sjuke och de anhöriga. Just nu går nog mamma igenom den svåraste fasen i sjukdomen. Att vara medveten om allt det man inte vet och allt man glömmer bort, måste vara fruktansvärt. Om jag som anhörig kan försöka tänka på hur smärtsamt det faktisk är för henne, borde det inte vara så svårt att bara vara där och hålla hennes hand. Precis som hon gjorde med min när jag var liten och rädd.

Jag jobbar med att möta mamma i hennes verklighet, och inte i min. Det går, men det är svårt. De gånger när jag lyckas känns allt mycket bättre. För några veckor sedan träffade jag en väninna som jobbat med demenssjuka i många år. Hennes ord och erfarenheter har verkligen gett mig mycket att tänka på. Att vara lyhörd och möta den sjuka personen där han eller hon är gör, i de flesta fall, en svår situation enklare att hantera. Saker eller situationer behöver inte vara rätt eller fel. Svarta eller vita. Uppe eller nere. Det viktiga är att lyssna och vara närvarande. Jag är på rätt väg men har fortfarande en del att jobba med. Kanske när jag väl lärt mig detta helt, kommer det inte kännas som min glädje och energi dräneras och jag kan vara det stöd som jag egentligen vill.  Eller i alla fall så mycket som det går med en ovälkommen Mr Alzheimers i familjen.

Jag hoppas besöken på Månstorpshemnet kan ge henne mer glädje och trygghet. Om vi vet att hon har det bra på dagarna, kommer det bli bra för oss allihop.  Inga tärande och oändligt antal samtal som rings på grund av oro. Någon annan ser till att hennes vardag blir bättre och kan hjälpa henne när det behövs. Och jag orkar att sträcka ut min hand mycket oftare och bara vara där. Måste faktiskt säga att hemtjänsten är väldigt tillmötesgående och hjälpsamma. Det betyder mycket. //Filosoftanten