Vi har haft några intensiva månader på grund av vår köksrenovering. Visst har vi haft hjälp av några duktiga hantverkare, men det mesta har ändå Jonas gjort själv. Stundtals har det krävt en stor portion tålamod. Det mesta som måste göras är så fruktansvärt precisionskrävande och att byta fönster i vardagsrummet när det blåser kalla marsvindar är inte optimalt. Men allt för målet, Inas konfirmation.
Vi är jätte nöjda och precis lagom till Inas konfirmation kom kakel och spisfläkt på plats. Jag har länge sett fram emot att få större arbetsplats och mer förvaring i köket så det känns verkligen som ett lyft. För hela huset faktiskt. Nu är det bara små detaljer kvar, såsom el-dosor och lampa vid diskbänken.
Nu hoppas vi sommaren blir lika fin som förra så att de nya dubbeldörrarna i köket kan användas flitigt.//Filosoftanten
Det förmedlas så mycket negativt om den svenska sjukvården idag. Visst ligger det en hel del sanning i kritiken men jag tycker också det är viktigt att lyfta fram det som faktiskt fungerar. Även om det sker misstag och feldiagnostiseringar, vilket så klart är fruktansvärt , blir det trots allt i de övervägande fallen rätt. Det är i alla fall vad jag vill tro. Visst har jag också stött på sjukvårdspersonal under alla åren som reumatiker som inte är riktigt varit närvarande och lyssnat. Men jag faktiskt utnyttjat vårt vårdval och bytt.
Med tanke på hur det ser ut i dagens samhälle med minskade sjukvårdsresurser, ökad befolkningsmängd och att vi lever längre, är det inte så konstigt att det ibland inte fungerar. Men än så länge bara ibland. För att inte det ska gå på fel håll, måste våra politiker och folkvalda göra något, och de måste agera nu.
Jag blev opererad för en vecka sedan på ett av de mindre sjukhusen i Skåne, Trelleborg. Ett sjukhus som genom åren har fått göra en hel del omorganisationer. Vilket säkert inte är unikt.
Jag har fått vänta 1 år på min tur på grund av omprioriteringar och stängda operationssalar. Visst har det varit smärtsamt emellanåt men jag har faktiskt full förståelse för att en icke akut operation måste stå tillbaka på grund av det som är mer akut. Jag har trots allt kunnat jobba och leva som vanligt.
När det väl var dags klaffade allt precis som de skulle. Operationen gick snabbt och smidigt. Att vara lokalbedövad och vaken under operation ger lite perspektiv på vad som händer i en operationssal. Jag har ju i min yrkeskarriär stått bredvid operationsbordet och tittat men det är så klart annorlunda att själv ligga under kniven. Effektiviteten i salen är stor samtidigt som de har tid att kommunicera med mig. Alla var så trevliga och hjälpsamma. Trots den hårda arbetsbelastningen lyckas de ändå med att bemöta alla med sån värme och respekt. Det tycker jag är beundransvärt. Det känns att de flesta verkligen gör sitt bästa utifrån de förutsättningar som finns. Vi patienter ska vara tacksamma att de som arbetar inom vården många gånger brinner för att hjälpa andra och ser det som självklart.
Jag vill därför ge en eloge till Er som arbetar med att hjälpa andra människor, för Er fantastiska insats, för hur Ni hanterar de motgångar Ni möts av, för att Ni orkar kämpa i motvind och för att Ni försöker göra så gott Ni kan. //Filosoftanten
Äntligen har jag varit där. Louisiana, det omtalade konstmuseet mellan Köpenhamn och Helsingör. Så mysigt ställe att bara promenera runt på. Både ute och inne.
Det var ingen, för mig, jätte känd utställare just nu men det gjorde absolut ingenting. Något udda verk av Picasso och Kardinsky visades. Men bara atmosfären och mitt sällskap var fullt tillräckligt och jag känner mig otroligt nöjd. Det som jag fastnade mest för var fotoutställningen med Jeff Wall. En Kanadensisk fotograf med stort fotografiskt sinne och kontroll för detaljer. Väldigt roligt att se.
En annan tavla som jag fastnade för, och inte för att den var snygg, utan för att jag inte kunde låta bli att fundera på vad tusan konstnären tänkte på. Lite som Skriet med Edvard Munch. Ett självporträtt kanske.
Det som jag inte förväntat mig var den fantastiska utemiljön. Det fanns möjlighet att röra sig ut och in precis som man ville. Dörrar i anslutning ut till parken fanns överallt. Jätte mysigt. Möjligheten att sitta och dricka ett glas vin i vårsolen gjorde inte saken sämre.
Oj då vad tiden rusat iväg. Det är ju helt galet att januari är slut och februari har inletts. Det är så skönt att det är ljusare ute, speciellt när man åker sina 8 mil (enkel resa) till och från jobbet. Att sätta sig i bilen och köra över Glumslövs Backar när solen är på väg upp är riktigt härligt. En tydlig indikation på att våren är på väg.
Att pendla ger ganska mycket tid för reflektion och tankarna och funderingarna kan få flöda fritt. Många potentiella blogg ämnen. Tyvärr så glömmer man ju lätt bort en flyktig tanke om man inte genast noterat den på papper (vilket är svårt när man kör bil). Kanske dags att sätta sig ner och göra en lista.
Det är så mycket som händer just nu, både hemma och på jobbet. Husrenoveringen löper på och tar mycket kvällstid i anspråk. Framför allt för mannen i huset, även om jag bidrar med så mycket jag kan. Men oj vad det är mycket att tänka på. Att dessutom försöka leva i röran är ett konststycke i sig. Jag blir väldigt förundrad över de som klarar av att renovera/bygga ett helt hus.
Jag ser verkligen fram emot att få det klart så jag kan få jobba med detaljerna. Ska bli så roligt att få fixa lite nytt och piffa till det. Målet är att det ska vara klart till ”lilla” dotterns konfirmation i slutet på April. Om planen håller, ja det får vi se då.
När det gäller lilla mamma så har det verkligen hänt mycket. Hennes nya doktor har tagit tag i situationen och tester och undersökningar rullar på. Det känns så skönt. Äntligen.
Nästa inlägg får bli om något av alla de ämnen som flugit förbi. Jag gör en lista och så får vi helt enkelt se var det blir.//Filosoftanten
Visste ni att mer än var 26:e pojke mellan 10 och 19 år i Sverige får det narkotikaklassade metylfenidat som läkemedel mot adhd?
Förskrivningen på detta läkemedel har fem-dubbats på sju år.
I Västmanland har diagnoserna för adhd ökat 700 % de senaste 10 åren.
Kan inte låta bli att fundera på vad denna ökning egentligen beror på.
Kanske har det med bättre diagnostiseringsmöjligheter och mer kunskap att göra.
Vissa forskare menar dock att det finns en risk för överdiagonstisering av barn med koncentrationssvårigheter. Dagens skolmiljö bidrar inte alltid till den studiero som behövs. Det gör så klart att stressen på våra barn ökar och de får svårare att slappna av.
Själv tror jag att dataspelandets effekter på framför allt unga pojkar är en bidragande orsak.
Vissa dataspel måste vara otroligt stressande för barns outvecklade hjärnor. Att döda, våldta och misshandla olika karaktärer i dataspelen kan inte vara speciellt lämpligt. Vissa barn har svårt att på ett distinkt sätt skilja på den virtuella världen och den riktiga. Flera timmars spelande varje dag förbättrar ju inte situationen precis.
Samtidigt förstår jag hur svårt det kan vara som förälder att begränsa och bedöma vilka spel som inte lämpliga. Alla andra får ju… Men jag tror man måste vara stenhård och verkligen sätta sig in i vad det är för typ av spel som barnen har.
Jag har absolut ingen kunskap om adhd och vilka kriterier för diagnostisering som finns.
Jag vet dock hur tufft det är för föräldrar och barn som måste kämpa med att få hjälp. Att de barn som verkligen behöver behandling får vänta alldeles för länge.
Om det är som vissa forskare säger en risk för överdiagonstisering på grund av orolig skolmiljö och att att det inte finns tillräckligt med resurser, blir jag lite bekymrad.
Ska alla överaktiva ofokuserade barn behöva en adhd-diagnos för att få lite extra hjälp och stöd i skolan, är något galet. Det kommer kosta massor för samhället. Dessutom kommer det ta ännu längre tid för de barn som verkligen har adhd att få den hjälp och behandling som behövs.
Kanske det är dags för skolan att se över resurserna i form av extra lärare i klassrummen och skapa mindre studiegrupper. Det borde vara betydligt bättre för samhället på sikt. Och framför allt är det bättre för allas våra barn.
Vi föräldrar måste också bli mycket bättre på tydligare gränssättning (gäller så klart inte bara för dataspelande). Att faktiskt säga nej till barnen och stå för det. Oavsett hur alla andra gör. //Filosoftanten
Mitt förra inlägg gällande mamma var jätte svårt att skriva. Så mycket känslor som rör runt i huvudet.
Jag börjar inse att vi är många som är eller har varit i samma situation.
Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid att läsa och era kommentarer värmer verkligen. Tack! //Filosoftanten
Efter en härligt intensiv julafton med tomtebesök och en slapp juldag, kom annandagen Som för mig fick en perfekt start. Sol, klarblå himmel, vindstilla, trevligt sällskap och en underbar promenad på stranden. Vilken härlig förmiddag det blev. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer länge till nästa gång.
Fotograferandet gick dock inte riktigt som väntat. Med ett strulande objektiv, en hund, sand och saltvatten kanske det inte är så konstigt. Men några bilder blev det trots allt.// Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
