Sommaren är onekligen här. Ofattbart, sanslöst, fantastiskt, skrämmande, vackert, soligt, skönt och snart semester.
Det har varit och är mycket som händer. Studenter, kalas, skolavslutning, midsommar och konfirmation. Och jag vill bara stanna upp och fortsätta njuta ett tag till. Vill liksom inte att det ska ta slut.
Slut på terminen blir det för tjejerna imorgon, som nu tar paus från skolan. Nian och sexan. Vad hände? Jag kan inte riktigt förlika mig med att jag har en tjej som i höst ska börja gymnasiet och en som börjar högstadiet. En helt ny värld. Spännande och utmanande, både för mig och min döttrar (och för mannen förstås).
Vid denna tid på året är det alltid så många minnen som väcks till liv. Minnen från när jag själv hade sommar lov och hur det varit under tjejernas alla skolår. När sången ”Den blomstertid nu kommer” börja sjungas på skolavslutningen, är det omöjligt att tränga tillbaka den tår som smyger sig upp i ögonvrån. Rösten darrar och det är svårt att sjunga med. Det är så stämningsfullt och jag blir alltid lika hjärtnupen.
Sommaren som nu börjar ska tas tillvara på alla tänkbara sätt. Vädret som vi haft sista veckan får gärna stanna kvar. Med kvällar som är sådär härligt ljumma och sköna, kan man trots arbete på dagarna njuta av mysiga grillstunder med familj och vänner.
Det här ska bli en sommar med många härliga nya minnen som jag kan ta med mig.//Filosoftanten
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hästar. Dessa fyrbenta varelser med stora näsborrar som både rör sig och låter så där otäckt mycket. Hovarna som trampar frustrerande och hårt i marken och jag får en känsla av att de alltid är lite arga och frustrerade.
Jag har ett tydligt minne från när jag var runt 11 år. Jag hade följt med mina dåvarande kompisar till stallet. På något sätt hade jag lyckats samla mod och cyklat dit. Det var trots allt ganska spännande med hästar och jag imponerades över dessa tjejers styrka och självsäkerhet. Eftersom jag redan då var otroligt skeptisk, höll jag mig lite på lagom avstånd. Plötsligt hör jag att det är väldigt turbulent på gårdsplanen. Ganska så omgående inser jag att det hänt något som kanske inte är så där jätte bra. I alla fall inte just den dagen då jag är på besök. Stallets största häst (den var STOR) hade slitit sig loss och sprang runt helt vild på gårdsplanen. Rent instinktivt började jag springa bort från gårdsplanen och ut på grusvägen. Plötsligt går det upp för mig att jag inte är ensam. Den STORA hästen följde efter i full galopp. Min rädsla blev med ens bekräftad. Jag trodde i princip att den skulle äta upp mig.
Drygt 30 år senare är jag fortfarande skeptisk. Fast jag har aldrig hört talas om någon människa som blivit uppäten av en häst. Det är ju mer sannolikt att det är tvärtom.
Trots stora näsborrar och stampande hovar måste jag dock säga att de är otroligt vackra och stiliga djur. Ett ridande ekipage över en sommaräng eller längs en strandkant ser fantastiskt häftigt ut. Och visst har det någon gång sedan jag var 11, väckts en tanke om att jag skulle vilja lära mig rida.
Det där med konst är verkligen inte så lätt. Det som är vackert och tydligt för mig är fult och otydligt för någon annan. Smaken varierar i det oändliga.
Ordet konst förknippas kanske ofta med tavlor av olika slag, men det finns så otroligt mycket annat som också är konst. Oavsett typen av konst så är det väldigt roligt att titta, förundras, förvånas och faktiskt ibland chockas.
Bilden är en liten del av Giorgio Vasaris, ”The Last Judgment”. Den kan beskådas i Basilica di Santa Maria del Fiore (Katedralen i Florens).
Jag funderar på varför vissa konstnärer och dess konstverk blir så berömda och värda ofantligt mycket pengar.
Vid mitt besök på ett av de stora konstmuseerna i Florens fick jag uppleva både känd och (för mig) okänd konst. Det mesta från renässansen (1300-1600 talet).
Ett av verken som Leonardo Da Vinci målat heter Annunciation och anses vara en av Leonardos tidigaste verk. Den visar då ärkeängeln Gabriel berättar för Jungfru Maria att Gud hade valt henne som mor till Jesus Kristus. Detta mästerverk är så fascinerande. Detaljerna i tavlan är otroliga. Tittar man noga kan man urskilja saker som borde vara omöjliga att måla. Om jag fattat rätt så blev tavlan komplett mellan 1472-1475.
Det finns fler konstverk med samma namn och liknande motiv, målade vid ungefär samma tid, men dessa är inte alls lika kända och definitivt inte lika detaljerade och mystiska. I detta fall är det ganska lätt, även för mig, att förstå varför Da Vincis tavla är så betydande för den tidseran.
Konstig och svår att förstå är den nedstämda konst som E. Munch (1863-1944) har skapat. Det finns ingen detaljrikedom, färgsättning eller mystik som fångar min uppmärksamhet. Det hans verk säger mig är att skaparen var en otroligt ensam och vilsen själ, vars liv präglades av demoner som han inte kunde bli kvitt. Verket ”den sjuka flickan” speglar dock hans storasyster som dog i tuberkulos endast 15 år gammal. Så sorgligt.
Men vad som gör just hans verk så omtalade och erkända, är inte min sak att bedöma. Men det måste finnas många konstnärer vars verk förmedlar samma tragiska människoöde, men dessa bryr sig ingen om.
Att bli en stor och känd konstnär kräver nog inte alltid bara talang. Det gäller att det som skapas är rätt just då. Att också ”rätt” människor ser och gör beskrivningar och tolkningar som skapar mystik och trend. Kanske måste också konstnären redan ha lämnat sin plats på jorden.
Jag har nyligen införskaffat en tavla med ett motiv som säger allt. Den kan ändra sig utifrån hur jag är och vilka tankar jag har, just i den stunden jag tittar. Den har något speciellt som fångar och som triggar min fantasi och nyfikenhet. Det är riktig konst i mina ögon.
Konst behöver dock inte vara en inramad tavla på väggen. Det kan lika gärna vara ett fotografi, en skulptur eller en byggnad. Konstigare än så behöver det inte vara. //Filosoftanten
Nu måste man väl ändå kunna sägen att våren har kommit. ÄNTLIGEN. Det känns som att det varit kallt alldeles för länge.
Det är härligt att se livet runt livet runt omkring vakna upp. Grannarna håller på för fullt i sina trädgårdar, fåglarna kvittrar, barnen på granngatan kör runt med sin dockvagn och bina surrar i luften. Det är verkligen ett gott tecken.
Väntan har varit lång och kall, Men tittar men på temperaturen, skiljer det nog inte jätte mycket från tidigare år.
I april månad 2012 var medeltemperaturen 6-8 grader och 2011 8-10 grader. År 2013 är med största sannolikhet inte så långt därifrån. Det var alltså lika kallt förra året. Vi är bara duktiga på att förtränga det som vi anser, inte är eller har varit så bra.
Ibland är det bra att kunna förtränga saker. Det får oss att må bra och njuta för stunden. Jag lyckades förtränga en hel del ”måste göra saker” i helgen. Att bara ligga på vår gamla antika träsoffa i solskenet var exakt vad jag behövde. Både själsligt och kroppsligt. Som bonus fick jag lite extra piffiga röda kinder. Det är nästan så att man ser lite pigg ut.
Det är dock inte bara jag som fått en liten uppfräschning. Vår trädgård har också fått sig ett litet ansiktslyft i helgen. Det är definitivt inte min förtjänst eftersom jag legat på soffan, men mannen i huset (som jag intalar mig gillar trädgårdsarbete) har räfsat och gjort jätte fint. Det är fortfarande massor med saker kvar som skall göras, men nu är det i alla fall påbörjat.
När det är dags att fortsätta med trädgårdsarbetet vet jag inte. För min del kommer det förmodligen beror på vädret och graden av förträningsförmåga. //Filosoftanten
… avsluta projekt på jobbet, fixa julklappar, handla mat, göra julgodis, STÄDA huset, tvätta bilen, klippa klorna på hunden, blogga oftare, träna inför julen, vara extra snäll, (så jag får många julklappar). Som sagt det är mycket som jag borde göra.
När jag tänker efter…
…Projekt på jobbet behöver inte avslutas bara för att det snart är ett nytt år Ingen annan gör ändå mitt jobb och jag är 100 % säker på att alla ofärdiga projekt ligger kvar på mitt skrivbord 1 januari 2013.
…Julklappar lär jag förmodligen inte kunna prata mig ur. Det är bara att sätta igång.
…Handla mat kan jag göra sen. Det är ändå för tidigt, hinner bara bli gammalt.
…Julgodis, köper jag i affären. Det finns hur mycket som helst att välja på. Dessutom tycker jag att vanlig schweizernöt är 1000 gånger godare än ischoklad.
…Städa kommer jag tyvärr inte undan. Måste i alla fall dammsuga och vifta bort dammet som ligger på Tv-bänken. Åh andra sidan kan jag kanske teckna God Jul i dammet.
…Tvätta bilen kan man inte göra när det är kallt. Jag får fortsätta köra runt i min lila-svart-brun-vit-sörjiga bil. Helt ok, för mig. Det är ändå så mörkt när jag kör till och från jobb så det syns inte.
…Klippa klorna får nog delegeras. Mannen i huset har kanske inte så många borde göra saker.
…Bloggar nu, det räcker.
…Träningen är det bättre att ta tag i efter jul. Då kan jag enkelt skylla all eventuell viktuppgång på sillen. (Fast jag äter ju inte sill…)
…Extra snäll är jag så klart alltid. Det innebär alltså att jag får jätte många julklappar.
Förhoppningsvis i alla fall.
Om mannen har en borde göra lista är den kanske inte alls lika med min. Han kanske inte ens har tänkt på julklappsinköp? Tänk om han tycker biltvätt är viktigare än julklappsinköp? (Ok, det är min man som oftast tvättar min bil också. Men det ser bra ut att det står på min borde göra lista.) När blir det plusgrader?
Så då var listan checkad och klar. Nu är det bara att invänta Tomten i lugn och ro. Hoppas bara att han orkar bära alla mina julklappar. För många lär det ju bli.//Filosoftanten
Tiden går så fort. Har sagt det förut och säger det igen, jag hinner inte riktigt med. Det är egentligen inte så konstigt när man vill lite för mycket. Även om jag har lagt lite aktiviteter på is har jag ändå en del att pyssla med.
Jag känner en stor kärlek till landet Italien och framför allt Liguriens fantastiska kustremsa och Toscanas alla kullar. Det är så otroligt vackert. Små pittoreska städer med trånga små gränder, olivodlingar, vingårdar där de solmogna druvorna hänger i stora klasar och fält med 1000-tals solrosor. Maten och de goda vinerna kan man leva länge på.
Med förhoppningen att kunna åka dit igen bestämde jag mig för att läsa en Italiensk språkkurs. Det är verkligen jätte roligt men också otroligt svårt. Svårigheten beror säkert till stor del på hur fokuserad jag är på att göra mina läxor, eller snarare på att inte göra mina läxor. Det är här tidspaniken kommer in. Hur svårt kan det egentligen vara att sätta sig en kvart om dagen och läsa igenom texten och glosorna? Inte svårt alls, men dagarna till nästa lektion går så sanslöst fort att det känns som en total omöjlighet.
När jag började skriva det här inlägget hade jag inga tanka på vad ordet sanslös egentligen innebär. Nyfiken som jag är var jag tvungen att kolla upp vilka synonymer som finns till ordet. Tydligen är ordet sanslös ett väldigt betydelsefullt och användbart ord. Ord såsom, medvetslös, livlös, avsvimmad, bedövad, ohämmad, besinningslös, hejdlös, meningslös, och vanvettig kommer upp som synonymer när man gör en sökning. Mycket intressant. Sanslös passar så klart in i sammanhanget att tiden går sanslöst fort. Men att ordet är synonymt med bedövad känns inte lika självklart.
Förra veckan var jag hos min ”bettfysiologtandspecialist” (typ extra välutbildad tandläkare) för en tredje kortisonspruta i käken. Första sprutan i juni gick bra. Andra sprutan i september gick inte alls bra. Tredje sprutan förra veckan gick jätte bra. Det kan verkligen vara olika från gång till gång. Vid tillfälle ett och tre har käken varit totalt bedövad i två till tre dagar efteråt, men det är just då som sprutan haft full effekt. När jag tänker efter var jag helt tuggobenägen i tre dagar. När väl sprutan dämpat inflammationen i käken kan jag äta igen. Vilket är en fantastisk känsla. Det är nämligen väldigt svårt att låta bli kylskåpskall choklad, sega nappar och härligt italiensk lantbröd. Men det är bara att härda ut. Tur att läkaren som satte spruta tre var sååå snygg. Det förhöjde situationen efteråt lite grand.
Oavsett språksvårigheter eller kortisonsprutor gäller det nu att planera väl. Mitt mål är att åka till Italien. Jag vill kunna beställa mat och vin, checka in på hotell eller köpa en bussbiljett på Italienska. Kan dock snabbt konstatera att jag har lång väg kvar.
En god vän har lärt mig att oavsett hur mycket vilja jag har till att lära mig eller göra något nytt spelar ingen roll om jag inte också har villigheten att genomföra de förändringar som krävs för att det jag vill skall bli möjligt.
För att nå mitt mål krävs det nu både vilja och villighet. Vissa uppoffringar och planeringar för att nå slutmålet måste göras:
Mer tid på läxläsning och glosövningar
Spara pengar
Kortisonspruta för att kunna äta Italiensk mat över huvudtaget
Någon tidsplan har jag inte, än. Men när det väl bli, kommer jag garanterat att vara sanslöst väl förberedd. //Filosoftanten
Jag är den där mamman/kvinnan/frun/reumatikern som vill orka och hinna med hur mycket som helst. Men ibland säger det helt enkelt stopp. Kroppen ger ifrån sig tydliga signaler. Tror faktiskt att de flesta känner igen sig. Signalerna är givetvis olika och kan yttra sig precis hur som helst. För min del är de inte alls allvarligt men jag kan tydligt känna klumpen i halsen, trycket över bröstet och värmesvallning. Då vet jag att det är dags att tagga ner. Djupandning och att tänka igenom vad som måste och inte måste göras. Jag måste fråga mig själv vad som är viktigt just nu och vilken förändring som krävs för att det ska bli bättre.
Det är givetvis svårt att säga nej till roliga saker men även ett sådant beslut måste man tyvärr ta ibland. Det är inte bara det jobbiga och tråkiga som ska prioriteras bort. Tiden till återhämtning måste tas från samtliga aktiviteter och arbetsuppgifter. Det bli viktigare och viktigare att planera in andrum i kalendern. Tid som bara är avsett för att slappna av och faktiskt ge sig själv tillåtelse att inte göra någonting. Svårt men nödvändigt.
Har också funderat på vikten av att faktiskt prata om det. Jag tror att många kvinnor, och män så klart, går runt och känner likadant men det är pinsamt att säga något. Vad ska andra tycka? Att man är psykiskt instabil, inte kan sköta sitt jobb, strul hemma, ja det finns mycket som andra kan tycka. Mycket av stressen som vi människor känner skulle säkert minska om vi alla vågade vara lite mer öppna och prata om det som är jobbigt. Då behöver vi inte upprätthålla en fasad utan kan vara den där vanliga kvinnan (mannen) som just nu bara behöver lite andrum och tid för att återhämtning.
Jag kan mycket väl förstå de människor som sägs gå in i väggen. När hela livet blir för svårt att hantera. Tror däremot inte att man kan säga att det bara är på grund av ”det ena” eller bara på grund av ”det andra”. Jag tror många gånger det är för att man har svårt att prioritera vad som är bäst för en själv. Givetvis ska man tänka på familj/kollegor/vänner också, men någonstans måste vi också lyssna på oss själva. Jag har turen att leva i en relation där vi delar på det mesta och har ett jobb som jag trivs med. Alla har tyvärr inte den förmånen vilket så klart gör det mer komplicerat.
En sak är säker, det är bara jag själv som kan förändra min situation. Är jag stressad och känner att mitt liv går i 290 och att jag hela tiden hänger efter, är det bara jag och ingen annan som kan förändra det. Jag måste bestämma mig för vad jag vill och vad jag behöver. Jag har en verktygslåda med mina egna verktyg. Verktyg som kan hjälpa mig att förändra mitt beteende, ingen annans. Innerst inne vet jag exakt hur de skall användas men ibland är det ändå svårt att få rätt på dem. Det krävs övning och det är otroligt viktigt att rätt verktyg används vid rätt tillfälle.
Hammaren: Göra min omgivning uppmärksam på att även jag (som är superkvinna) känner mig stressad av livet ibland.
Vattenpass: Balansera upp aktiviteter (exempelvis träning och hundpromenader) så att det hamnar i rimliga proportioner till varandra.
Hörselskydd: Sova mer än 5-6 timmar per natt.
Fogsvans: Kapa bort det som inte enbart är mitt ansvar. Det finns fler som jag kan dela med.
Bågfil: Formatera aktiviteterna och arbetsuppgifterna så att de blir anpassade till mig och mina behov.
Skruvmejsel: Se till att olika delar ur vardagen skruvas ihop rätt och tillräckligt fast.
Finns många fler bra verktyg men detta är en bra början och för mig alldeles tillräckligt. Som med all typ av renovering, det gäller att börja i tid! // Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
