Det finns flera olika typer av inspiratörer. Kompisar, chefer, kursledare, kollegor och familjemedlemmar. Miljöer kan också inspirera oss till att förändra eller få oss att driva saker framåt.

Att gå en kurs eller lyssna på en föreläsning som intresserar, är otroligt inspirerande på många sätt. Har man riktigt tur kanske man finner något som det går att bygga vidare på. Något som kan förändras eller behöver utvecklas.

Hemma hos oss finns det mycket tankar och funderingar kring olika saker som skall genomföras. Vissa på kort sikt och andra på lite längre. Det planeras och struktureras för att tajmingen ska fungera. Allt kan så klart inte ske på en gång. Rom byggdes inte på en dag.

Har nyligen deltagit i en föreläsning om färg och harmoni i hemmet. Kursledaren var väldigt inspirerande och satte igång tankar och funderingar kring vad som kan göras hemma. Givetvis finns en hel del. Men var drar man gränsen? I flera av dagens inredningstidningar visas hem som är väldigt strikt inredda. Snyggt absolut, men väldigt opersonligt. En kombination av lite strikt, mycket gammalt och lite röra är nog bäst för oss. Önskar dock att jag vore lite mer strikt när det gäller ordning och reda. Att inte samla på sig så mycket och rensa oftare. Tänk alla de saker som packats ner på ett ställe, flyttats och packats upp på nästa. Saker man fått och som måste följa med dit man är på väg. Dessa minnesväckande små prylar som är så svåra att göra sig av med. De kan ju trots allt komma tillfällen då de kan behövas.

Hösten vi har framför oss med alla vackra färger, levande ljus och brasan på kvällen kommer att ge mig inspiration till att fortsätta förändra. För att skapa mer luft och harmoni hemma har jag lovat mig själv att rensa ut det som inte behövs . Har också fått möjlighet att gå en kurs genom jobbet. Det jag tar med mig därifrån kommer förhoppningsvis ge verktyg för genomförande av förändringar, även på jobb. Lite ny inspiration till att genomföra projekt som har förmåga att dra ut på tiden.

Måste dock vara försiktig så jag inte i farten, rensar och ändrar för mycket på hemmaplan. Vill ju gärna att min underbara familj ska trivas också. Risken är ju annars att rensningen får betydligt större konsekvenser än jag tänkt och då är det inte lika inspirerande längre. //Filosoftanten

Det finns många olika anledningar till att träna. Alla har vi egna motiveringar för att nå våra mål. Ibland behövs bra morötter för att vi ska komma igång.

Tyvärr finns det även andra, mer negativa sorter av morötter. Dessa som gör att vi inte går och tränar. Tyvärr är dessa ofta många fler.
Generellt är nog kvinnor experter på att underprioritera och underskatta sig själva. Våra morötter för att slippa träning (eller annan prioritering) är att vi ofta sätter familjen och andra före oss själva. Innan var jag ”tvungen” att vara hemma och styra upp.  Vem skulle annars hålla reda på familjens alla aktiviteter och planera allt i minsta detalj. Tyvärr så glömde jag ofta att informera de andra familjemedlemmarna. Jag hade ofta dåligt samvete och gick runt med en känsla av att vara otillräcklig. Inte speciellt smart. Hur ska ansvaret kunna fördelas på alla i familjen om inte jag delar med mig? Nej, man gör sig själv en björntjänst genom att försöka bli oumbärliga hemma.

Jag har blivit mycket mer noga med att få egen tid. I snart ett år har jag tränat regelbundet. Inte sedan mitten på 90-talet har jag utsatt min kropp för så mycket fysisk aktivitet. Den har verkligen fått ett uppvaknande och jag har upptäckt muskler som jag inte trodde fanns (på grund av många tillfällen med extrem träningsvärk). Nu känns det fantastiskt att ha kommit så här långt. Har äntligen insett att varken jag själv, barnen eller mannen tjänar på att det bara är en som fixar och planerar. Nej, det är bättre att släppa in hela familjen i vardagsplaneringen. De kvällar jag ägnar mig åt träning kommer barnen att få sin kvällsmat och tvätten blir tvättad i alla fall. Maten kommer förmodligen inte att smaka likadant men den är garanterat supergod och den nytvättade vita tröjan är, förhoppningsvis, fortfarande vit. Har man riktig tur så är även de största dammråttorna borta.

Om jag inte prioriterat mig själv hade jag aldrig varit där jag är idag. Varken mentalt eller fysiskt.  Jag är en gladare mamma och fru därför att jag får möjlighet att andas egen luft och hämta ny inspiration.

Mina morötter för att inte träna är faktiskt borta. Däremot behåller jag givetvis min känsla av oumbärlighet genom fortsatt styrning över familjens stryktvätt (egentligen är nog de flesta kläder som behöver strykas, ändå mina). //Filosoftanten

I juli varje år arrangerar man i den spanska staden Pamplona, tjurrusning. Detta är en spansk tradition som förmodligen går tillbaka till 1700-talet. Arrangemanget verkar helt galet och jag kan inte förstå varför man utsätter sig för skador genom att frivilligt springa framför en grupp galna tjurar. Konstigt nog så är det ”bara” 14 personer som avlidit i Pamplona till följd av tjurrusning sedan 1910. Många fler har dock blivit skadade på ett eller annat sätt.

Rusningen i morgontrafiken är av en helt annan art. Här i Skåne är det betydligt mindre trafik än i många andra städer, så jag borde inte klaga. Men jag är förvånad att människor på väg till jobbet är så stressade och har så lite tålamod att de utsätter både sig själv och andra medtrafikanter för fara. Förare som kör för fort, tränger sig emellan bilar som redan ligger för nära på motorvägen. Det resulterar i panikbromsningar och plötsligt är det tvärstopp. Vid vägarbete fungerar knappt blixtlåsprincipen…

Vad bra det skulle vara om fler av oss samåkte. Betydligt mindre bilar på vägen. Trafiken skulle flyta på och risken för tvärstopp minskar. Dessutom är det mycket mer miljövänligt.

Tyvärr är det inte så enkelt. Det skall hämtas och/eller lämnas barn som sedan skall skjutsas till sina respektive aktiviteter. Maten måste handlas och lagas. Helst skall den också vara färdig, innan barnen måste lägga sig. Vi befinner oss i den vardagliga stressen med tider som hela tiden skall passas. Bilen blir för de flesta av oss, ett verktyg för att slippa vara beroende av någon annan. Vi måste kunna ta oss vart vill och när vi vill. Därför samåker vi inte.

Möjligtvis samåker vi med väninnan till shoppingcentret när det är REA. Dels för smakråd men också för svårigheten att få parkeringsplats. Rusningen efter det bästa klädfyndet är förhoppningsvis helt ofarligt (såvida man inte får en galge i ögat).  I väntan att få komma fram till kassan och betala, märker man att tålamodet är bättre än i rusningstrafiken. Förmodligen beror det på tillfredsställelsen att ha ”tjänat” en slant på dagens shoppingrunda. //Filosoftanten

Sommaren har verkligen inte varit en hit. Regnet har kommit från alla håll och kanter och ibland känns det som att det blåst småspik. Det är inte många kvällar man har suttit ute under bar himmel och ätit sin egenhändigt marinerade fläskfilé och druckit ett glas gott rödvin. Totalt har jag nog varit på stranden 2 gånger varav en resulterade i ett dopp i havet. Man kan ju inte vara på västkusten i en vecka utan att bada. Men det var kallt, jätte kallt.

Efter en sommar som verkligen känns bortspolad på grund av allt vatten som kommit uppifrån måste jag pigga upp mig med något annat. Ett 2,5 timmars frisörbesök. Det är riktigt skönt och jag njuter av att bara sitta och inte göra någonting. Förhoppningsvis blir resultatet som förväntat. Med håret fullt av avlånga korvliknade spolar i olika färger och stolekar sitter man i frisörstolen och läser. Givetvis, närmast dörren. In kommer det kunder. De flesta är män i min egen ålder, som är där för en vanlig klippning.  Under alla de åren jag varit kund på salongen har det aldrig varit så många manliga kunder på en gång, aldrig. Jag tror inte att jag känt mig så uttittad någon gång. När man sedan ser deras menande leende så förstår man ju genast vad de tänker. ”Herregud, att hon gör det där frivilligt” När de sedan passerar och känner den fräna doften av kemikalier ja då kan man nästan höra deras tankar.

Inser med ens att jag har bidragit till att skapa en ny syn på kvinnan.

Jag är ytterst tacksam att det inte var min man som kom in genom dörren. Tror helt klart att han hade fått en bild av mig, som kanske hade varit svår att sudda ut från näthinnan. Nu får han istället se det färdiga resultatet och jag behöver inte riskerar att bli ”spolad”. // Filosoftanten

Jag anser att de flesta påsar är ganska praktiska och användbara. Hur skall man annars kunna förflytta saker från affären eller matlådan till jobbet? Att lägga lunchlådan utan påse rätt ned i handväskan är inte att rekommendera. Såvida man inte vill riskera att ha köttfärssås tillsammans med betalkorten och telefonen.

Det finns en annan slags påse som jag inte tänkt på men som jag blev påmind om i morse när tänderna borstades.  Jag har inte ens i mina tankar om att man börjar bli medelsålders funderat på dessa påsar som tydligen lättare uppenbarar sig med stigande ålder och/eller vid trötthet. Dessa påsar kan inte användas till att förflytta saker eller vara till någon nytta över huvud taget. De är relativt små och sitter fast under ögonen.

Eftersom jag nu blivit medveten om dessa små kroppsliga skavanker måste jag kanske göra något åt det, eller? Jag vägrar tro att påsarna enbart är åldersbetingade. Dessutom kan jag ändå inte påverka hur gammal jag är. Svaret är så klart för lite sömn. För att hinna med så mycket som möjligt på 24 timmar är det lätt att låta sömnen stå tillbaka. För mig är kvällen den absolut bästa tiden på dygnet. Man får pyssla med sina egna projekt och det är då man har möjlighet till lite lugn och ro. Kommer nog aldrig att kunna lägga mig innan 23.

Nä, jag får nog hoppa över Törnrosasömnen och fortsätta att låta påsarna ha en mer eller mindre framträdande roll. Så länge de inte är åldersrelaterade, gör det ingenting. // Filosoftanten