För inte alls så länge sedan, känns det som, packade jag ihop förra årets julpynt och satte upp det på vinden. Precis som året innan, och året innan dess, och året…och varje gång reflekterar jag över att december alltid går så fort. Och att föregående år är passerat och ett nytt orört ligger framför mig. Då i Januari 2020 hade jag lite ångest för att 2019 hade gått så extremt fort. Det var ett fantastiskt år på många sätt. Upplevelser, kalas, resor och middagar avlöste varandra. Men jag hade också det väldigt stressigt på jobbet under hösten, vilket tillsammans resulterade i hjärtflimmer och några veckors sjukskrivning. Jag tänkte då att 2020 behövde bli ett lugnare år med mer tid för återhämtning. Och det blev det, men absolut inte på det sättet jag önskade.

Med nytt jobb på gång och en relativt luftig kalender såg jag fram emot 2020. Jag började planera inför min konstresa till Paris och att få börja mitt nya spännande jobb. Men i början av mars slog bomben ner. Och plötsligt förändrades allt. Mikroskopiskt små partiklar lamslog hela världen, SARS-CoV-2, och Pandemin blev ett faktum. Det kaos som uppstår i spåren efter kommer ge långtgående konsekvenser. Alla är vi drabbade, både indirekt och direkt. Och tyvärr vissa väldigt hårt. Jag är tacksam för varje dag som vi är friska. Även om jag fattar att det snart inte är ”om” utan snarare ”när” vi blir sjuka. Just nu känns det onekligen som att pandemi är nära och långtifrån över.

Om en vecka är det dags att gå upp på vinden igen och plocka ner flyttkartongerna märkta med ”Julsaker” och ”julsaker ömtåligt”. Det är dags att börja förbereda för december månads antågande. Lite märkligt för det känns som det nyss var januari. Men julen 2020 är snart här och Pandemin har bjudit in sig till det årliga efterlängtade julfirandet. En oinbjuden gäst som tvingar oss diktera nya ”måsten” och ”får inte”. Att gå den objudna gästens ärende kan ge oanade konsekvenser. Och vem vågar det? Således gäller det nu att än en gång tänka utanför boxen. Hitta nya sätt och se nya möjligheter. Det kommer bli en fin jul, men den kommer förmodligen inte bli som vanligt.

Om sex veckor när julen packas ner kommer jag återigen reflektera över året som gått. Pandemins år. Samma hemska år som vi förlorade en älskad vän i självmord. Året då antalet döda och anhöriga som drabbats av covid-19, skreks ut på varenda löpsedel. 1000-tals blev av med sina jobb. Det året då en konstant oro tryckte i kroppen och sociala aktiviteter var ”förbjudet”. Men det är också året då vi blev duktiga på att tänka utanför boxen och se nya möjligheter. Året då vi lärde oss att inte ta något eller någon för givet. När vi lärde oss att se det stora sammanhanget i det lilla. Året då vi på riktigt lärde oss vad som är viktigast och att uppskatta det vi har. //Filosoftanten

Givetvis stöttar jag Black Life Matter. Men jag stöttar också White Life Matter. För att vara extra tydlig stöttar jag All Life Matter. Jag tar också fullständigt avstånd från övervåld inom poliskåren. Faktiskt från övervåld inom alla länders poliskårer. Ja, faktiskt från våld överhuvudtaget.

Uppenbarligen händer det att polisen brukar onödigt mycket våld vid vissa ingripanden, vilket är extremt olyckligt och hemskt. Det kan nog alla vara överens om. Förmodligen händer det också att människor som ska gripas riktar allvarligt hot och våld mot polisen. Vilket också är extremt olyckligt och hemsk.

Likväl är det ändå oftast bara polisens agerande vid gripande som lyfts fram. Men varför är det så tyst om de situationer där polisen utsätts för hot och våld? Borde inte vinklingen vara åt båda hållen för att få igång en bra diskussion?

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är märkligt när demonstrationer som syftar till att övervåld är fel och att man vill lyfta fram människor lika värde, så använder demonstranterna (givetvis inte alla) just övervåld. Dessutom skriks det kränkande ord till polisen och andra. Plötsligt är inte övervåldet och allas lika värde så betydelsefullt längre. Eller hur ska jag tolka det? För mig blir det konstigt. Dessutom dras alla poliser över en kam. Om 10 poliser använder övervåld vid ett gripanden i USA, har plötsligt alla poliser i Sverige använt övervåld vid gripanden. Det är i alla fall så man kan tolka att demonstranterna menar, med tanke på hur många beter sig. Synd tycker jag. En enad och väl genomförd demonstration som tydligt för fram sitt budskap når fram mycket bättre än en demonstration som urartar i våld och som skapar kaos.

Om man sätter helgens demonstrationer runt om i Sverige och Köpenhamn i relation till pågående pandemi, så ifrågasätter jag verkligen demonstranternas agerande. Jag kan nämligen inte i min vildaste fantasi tro att alla COVID-19 partiklar varit förståndiga nog och stannat hemma. Knappast. Risken för ökad smittspridning måste vara oerhört stor. Att ens gissa hur många personer som direkt eller indirekt kommer påverkas är omöjligt.

I Köpenhamn samlades under söndagen 15000 personer. Om ”bara” en procent (1%) av dessa bär på viruset, är det 150 personer. Hur många blir det då som kommer bära på viruset om två (2) veckor? Tre (3) veckor? Hur många av dessa kommer olyckligtvis att drabbas allvarligt eller dö? Omöjligt att säga, men stor risk att det är mer än en (1). Så var är konsekvenstänkandet när det gäller att värdesätta människors liv?

Det är givetvis viktigt att markera och backa upp människor som blir utsatta för orättvisor och som behandlas på ett felaktigt sätt. Men jag anser att det i så fall måste ske respektfullt och med insikten att skilja på sak och person. Markera mot övervåld inom polisen som sak, men använd inte övervåld mot polisen som person. Och i rådande pandemi borde folk förstå att stora folksamlingar kan generera en dödsvåg i samhället som blir långt utanför vår kontroll. Är det då verkligen värt risken att just nu träffas fysiskt och demonstrera? Finns det inte andra och säkrare sätt att använda istället? //Filosoftanten

Jag är faktiskt lite trött på media-rapporteringarna av COVID-19. Egentligen inte av viruset i sig självt, för det är ju ändå nödvändigt att med rimlig balans hålla sig uppdaterad, men vinklingen och perspektivet av situationen. I nästan all media graderas och bedöms länderna för sin hantering av pandemin och jag undrar om den verkligen är rättvisande? Och med statistik kan man uppenbarligen få precis den vinklingen som passar bäst för stunden.

Tittar man på länder i Europa så rapporteras antal avlidna olika. Exempelvis så rapporterar inte vissa länder de som avlidit hemma eller på äldreboende. Således är det ju inte så konstigt att deras situation ser statistiskt bättre ut än Sveriges, som faktiskt rapportera alla dödsfall som är kopplade till COVID-19.

Länderna befinner sig dessutom i helt olika faser av pandemin. Så när jag läser medias stora rubriker att Sverige har det högsta dödstalet i hela Europa på en 7-dagarsperiod, känns allt väldigt absurt. Det enda media lyckas med tycker jag är att skrämma upp och ytterligare öka oron hos oss som redan är oroliga, samt att öka misstron till myndigheternas beslut.

Det dyker också upp artiklar som beskriver att gamla och sjuka i Sverige nekas vård och att de får ligga och kvävas till döds i sin ensamhet utan lindring. Förmodligen finns det en viss sanning i detta vilket är fruktansvärt. Men i de allra flesta fall går det inte till så. Jag är helt övertygad om att berörd sjukvårdpersonal gör så gott de kan för att inte låta någon dö ensam eller utan lindring. Vi måste ha med oss att vissa fall inte kan behandlas utan man ger bara symtomlindring. Att påbörja behandling av redan svårt sjuka och svaga som ändå inte skulle överleva, är inte etiskt rätt. Det är svåra ställningstaganden att göra, men sker dagligen i svensk sjukvård oavsett COVID-19 eller inte. Men det räcker med en enda tidningsartikel som beskriver enstaka fall för att media ska bedöma ett helt lands hantering av krisen och av våra gamla.

Det uppfattas utifrån som att vi svenskar lever som vanligt. Vilket inte är helt sant. Företag går på knäna och flera har gått i konkurs eller permitterat personal. Och visst finns det människor som är nonchalanta, men de allra flesta försöker faktiskt göra rätt. Många jobbar hemma, undviker att träffa föräldrar, vänner och släktingar, åker inte och handlar i onödan och tvättar sönder sina händer. Man är orolig för att bli sjuk och man vill minska smittspridning och belastningen på vården.

Artiklar skrivna utifrån andra perspektiv än antalet avlidna, får generellt hård kritik för att vara känslokalla och med fokus på pengar. Men måste man inte se till helheten och även ha en långsiktig strategi i sitt agerande? Att stänga ner länder får enorma konsekvenser. Dessutom kanske en total nedstängning riskerar att ”bara” skjuta pandemin framåt och nedstängda länder får ett ökat antal fall av COVID-19 längre fram. Dessutom kostar det staten ofantliga miljarder. Jag menar inte att det inte är värt varenda krona, men konsekvenserna måste väl ändå tas i beaktning och vara tillåtna att diskuteras. Ett samhälle där arbetslösheten ökar med flera procentenheter inom loppet av några månader påverkar på många plan. Inte minst ökar risken för mental ohälsa, våld i hemmen och alkoholproblem. Framskjuten vård riskerar försenade behandlingar samt att det bygger vårdköer framgent. På något sätt känns det som en ökad risk för komplikationer och högre dödlighet i sjukdomar som faktisk kunde behandlats om man börjat i tid. En svår balansgång mellan nutid och framtid för alla beslutsfattare.

Jag tycker det är tråkigt att vi svenskar får så mycket negativ kritik för den strategi som valts. Ingen vet ju idag vilken strategi som är mest rätt eller minst fel. Det kan bara tiden utvisa.  Helt ärligt tror jag inte att något land är bättre än något annat. Det är som alltid lättare att kasta skit på någon annan, än att städa upp på sin egen bakgård. De flesta länder har med största sannolikhet försökt efter bästa förmåga och med de förutsättningar som funnits och finns att göra ”rätt”. Det är lätt att sitta med facit i hand och säga att man skulle gjort si och inte så. I slutändan kommer det kanske trots allt inte bli så stor skillnad länderna emellan.

En sak till som stör mig är att situationen i Stockholmsområdet får vara referens för hela landet. Sverige är mer än 200 mil långt och situationen i olika landskap skiljer sig faktiskt markant. Således borde information och rapportering i media spegla skillnader mycket tydligare.

Jag tror på vår svenska strategi, så klart med lite fasa. Men jag tror nämligen inte att vi hade klarat oss bättre med total nedstängning. Vi hade förmodligen bara skjutit problemen på framtiden.//Filosoftanten