Jag är fullt medveten om hur tacksam jag är. Trots allt som händer runtomkring rullar vardagen vidare. Vi har varandra, fint väder, mat och inte minst toapapper. Fattar fortfarande inte varför folk hamstrade just det när det finns så mycket annat som känns betydligt rimligare.

Vi följer riktlinjerna så mycket det går och undviker nästan det mesta som ska undvikas. Ändå vaknar jag varje morgon med en känsla av oro i kroppen. Den finns där till och från hela dagen som ett diffust illamående. Och den finns där när jag går och lägger mig. 

I nästan alla situationer jag stöter på poppar frågorna upp i huvudet. Är det ok att sitta här? Står jag för nära? Ska jag verkligen åka till affären? Är jag snuvig? Kan jag äta lunch med min kollega? Dricka kaffe med en väninna? Får jag krama mina barn? Men vara ute går väl? Jag får ju nästan hjärtstillestånd om en kollega råkar hosta i korridoren på jobbet. Eller om någon berättar att de har lite huvudvärk, som mest troligt beror på spända axlar och inte COVID-19. Och nu pratas det dessutom om att Skåne har det värsta framför sig. Toppen är inte nådd. Antalet sjuka och döda kommer öka markant inom de närmaste två veckorna. 

Den här ständiga rädslan för vad vi har framför oss, kan nog göra vem som helst galen. Der tar så sjukt mycket energi vilket gör att jag blir mentalt utmattad. Således inser jag att jag måste hitta sätt för att ladda upp mig igen. Att vara ute, ute och ute är bäst. Den friska luften och känslan av att allt är som vanligt är underbar. Då släpper illamåendet och det känns som att lungorna fylls med luft på riktigt. 

Hur allt det som händer nu kommer påverka oss framåt, vet ingen. Vi vet bara att vi kommer påverkas. Jag tror vi är många som känner oro, både här i nuet och inför framtiden. Men också för insikten att ingen går säker. Inte ens dem med hamstrade toarullar.
Hur gärna jag än vill att den här pandemin ska ta slut så kommer den fortsätta. Detta är inte den första pandemin i världen, och det kommer definitivt inte bli den sista.//Filosoftanten 

Sjukt länge sedan jag skrev på min blogg, så kanske dags nu.

Rent generellt tycker jag inte att det ska vara acceptabelt att ”hänga ut” personer på nätet. Det kan skada oskyldiga och självklart måste samhället hjälpa till att skydda. Det kan tyckas enkelt. Men hur och var drar man gränsen för när det verkligen är förtal det handlar om? I vissa fall skulle jag säga att det är det hårfint.

Ca 90 % av anmälda sexuella övergrepp som män begår mot kvinnor, blir aldrig lösta. Ärenden läggs ned i ”brist” på bevis. Det är extremt svårt för kvinnorna att få upprättelse för det grova våld som de faktiskt blivit utsatta för. Ord står mot ord. Flertalet av de utsatta kvinnorna berättar eller anmäler inte överhuvudtaget. De vågar och orkar inte. Det är snart 2020 och tyvärr signalerar rättssamhället fortfarande att kvinnorna faktiskt får skylla sig själva. Jag fattar att allt är extremt komplext och att man inte får riskera att oskyldiga döms. Men när jag läser om grova överfall som läggs ned i brist på bevis, trots att det finns både DNA från sperma och andra fysiska bevis, undrar jag vad som mer behövs? Och hur tusan ska det kunna bli rättvist om kvinnan som vågar berätta sanningen, riskerar att bli åtalad för förtal?

I det exakta ögonblicket när en man använder våld mot en kvinna eller tvinga henne att ofrivilligt begå en sexuell handling, kränker han henne på alla sätt som är möjliga. I samma ögonblick är han medveten om sin handling och vilka fel han begår (eller borde i alla fall vara det). I samma ögonblick skulle han slutat. När han väljer att fortsätta, är det för sent. Då får han också ta konsekvenserna. Precis som hon blivit tvingad att ta de konsekvenser han orsakat henne i och med det exakta ögonblicket.

Statistik visar att mer än 6000 sexuella övergrepp anmäls varje år (ändå bara en bråkdel som anmäls). Detta bara i Sverige. Det finns således många hemska ögonblick som aldrig blir bortglömda. Ögonblick som etsar sig fast i näthinnan hos de kvinnor som blivit utsatta. Lika många ögonblick finns det där mannen kunde valt att sluta, men inte gjorde det.

Gränsen mellan att berätta sanningen till att förtala någon är hårfin. Hur mycket får man egentligen öppet berätta om övergreppen utan risken att förtala? Det som är förtal för den ena parten är sanningen hos den andra, och vice versa. Huvudtesen måste vara att berättelser som handlar om grova övergrepp har skett på riktigt. De är inte fejkade för att få uppmärksamhet och för att kränka någon annan. Jag vill i alla fall inte tro att kvinnor gör något sådant. Det skulle vara ett extremt svek mot den oskyldiga mannen, rättssamhället och framför allt mot alla kvinnor som verkligen drabbats.

När en kvinna som utsatts för övergrepp väljer att berätta sanningen, blir åtalad och dömd för förtal, stängs det i samma ögonblick en dörr mot kvinnors rättssäkerhet. Gränsen som idag redan är hårfin, raderas. Vi riskerar att alla berättelser, oavsett hur offentliga de är, blir förtal som kan anmälas. Det är bara de faktiska förövarna som vill att kvinnorna ska sluta berätta sanningen, ingen annan. Således är det extremt viktigt att skilja på vad som är vad. Precis som man skiljer på äpple och päron. //Filosoftanten

Det känns som att just Trettondagen är dagen för nystart. Allt juligt är ute, ja inte blommande amaryllis och hyacinter förstås, men det andra. Trettondagen är också oftast den sista lediga dagen innan skolor och jobb drar igång ordentligt. Lite vemodigt så klart men också dags att tänka framåt och se nya möjligheter. Och att bli lite mer S.i.D*. Det är så många saker man fastnar i och som man tycker är sååå viktiga, men i det stora perspektivet betyder de faktiskt ingenting.

Årets Trettondag tillbringade jag på ett mycket inspirerande, mediterande och energigivande sätt. En riktig kickstart med ett och annat klargörande som dök upp i mitt huvud. Ja, nu är det upp till mig att se till att 2019 blir som jag önskar.

Några saker vet jag redan, och det börjar bra. En liten tjej-tripp till New York.//Filosoftanten

* Skit i Det*

Jag har levt mer än halva mitt liv och har många gånger insett att man inte kan säga att ”något” bara är svart eller vitt. Allting har nyanser. Vilka dessa är, beror på hur det där ”något” definieras och framför allt vem som definiera det. Vi människor är olika. Extremt olika. Vi har rätten att själv välja vårt sätt att förhålla oss och göra våra val. Egna val för vad som är rätt eller fel. Vad man tycker om eller inte tycker om. Vad man vill göra eller vad man inte vill göra. Jag måste acceptera det hos andra och andra måste acceptera det hos mig.

När vi möts mellan dessa oändliga nyanser, blir det ibland svårt. Speciellt när dessa skiljer sig avsevärt. Det är lätt att ta på sig en form av skuld för de val man gjort eller för de val man inte gjort. Jag känner mig påhoppad och anklagad. Men mitt sätt att se nyanserna är inte mer fel eller mer rätt än någon annans sätt att se sina.

Att diskutera olikheter gör att vi lär och utvecklas. Men bara om vi inte tar på oss skuld för det vi tycker eller känner. För om vi gör det, hamnar vi i försvarsposition och läget blir låst. Ingen kan längre se utanför sina egna nyanser. Fokus försvinner och det går inte längre se vad ”något” egentligen handlar om.

Öppenhet, ett nyanserat synsätt och ömsesidig förståelse är nyckeln till framgång i en diskussion. Det borde vi alla ha med oss. När det försvinner, är det bättre att bryta och helt enkelt låta nyanserna vara nyanser.//Filosoftanten

Vilken sommar vi har och har haft. Tror knappt jag upplevt något liknande. Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska dagar. En spontan biltur genom Skåne med bästa sällskapet gör inte saken sämre.

Vi hittade en riktig liten pärla, Glashyttans Orangerie utanför Sövde. Väldigt god lunch i mysig miljö. Väl värt ett besök om man har vägarna på det hållet.

Lyxig söndag helt enkelt.//Filosoftanten

Vilken fantastisk sommarkväll på Öja. Picknick, vindstilla, sol, fint sällskap och Wilmer X.

Gäller att ha koll på vad som finns bakom….

Det var egentligen först på tidigt 90-tal som jag kom i kontakt med Wilmer X på riktigt. Det vill säga något år efter att jag flyttat till Malmö. Jag gillade deras musik då och jag gillar den nu.

När det går upp för mig att det är 29 år sedan min flytt från Småland till Skåne och 28 år sedan min första Wilmer konsert, kan jag inte bli annat än nostalgisk. Rätt mycket har hänt sedan dess.

Ikväll fick jag möjlighet att åka tillbaka i tiden och på nytt höra flera gamla klassiker live. Och vilket drag. Så kul att se den något äldre varianten av Wilmer X, och även publiken, släppa loss ordentligt.//Filosoftanten

Vilket väder vi har. Det är helt fantastiskt. Istället för att städa (vilket vi borde gjort), rensa löv (vilket vi också borde gjort), sortera bland min mammas kartonger efter flytten (ganska akut behov), så åkte vi till Malmö.

Så glad att jag prioriterade bort måsten och njöt av solen och sällskapet istället.//Filosoftanten