Jag satt i bilen igår och lyssnade på radion. När de började diskutera den uppmärksammade kampanjen #metoo, var min första tanke att jag var så lyckligt lottad. Att jag haft tur som klarat mig. Men efter en stund spelades det upp en händelse i mitt huvud från när jag var runt 14 år. En händelse som uppenbarligen varit ganska långt nergrävd. Jag mindes plötsligt väldigt väl hur illa berörd jag kände mig och att det var väldigt obehagligt. Killen var runt 16 år. Situationen i sig var då inte ens våldsam. Jag har aldrig berättat för någon om det jag upplevt.

Det som händer nu i samband med #metoo är toppen på ett isberg. Ett isberg som blir mer och mer blottat för varje dag. 

Jag uppfattar vårt samhälle som ganska blint. Den generella attityden är ”det är väl inte så farligt” eller ”men, gå därifrån och låtsas som ingenting” eller ”han menar ju inget illa” eller ”hon får ju skylla sig själv”. Jag kan inte låta blir att undra varför attityden i samhället är så tillåtande mot de kränkningar och sexuella övergrepp som pågår varje dag mot flickor, tjejer och kvinnor. Och att vi uppenbarligen väljer att inte berätta, utan faktiskt förtränger och förnekar. I många fall skuldbelägger vi inte förövaren utan oss själva. Vilket är så fel. 

Jag tycker #metoo är bra. Bra därför att problemen lyfts upp till ytan och synliggörs. Bra därför att de killar och män som kränker och gör icke ömsesidiga sexuella närmanden och övergrepp, förhoppningsvis börjar förstå vad  de faktiskt orsakar. Men framför allt är det bra därför att det skapar en öppen diskussion om vad som är rätt och fel. Uppenbarligen är det alldeles för många killar och män som inte vet det. Och nu är det minsann på tiden att de lär sig att förstå! På riktigt!

Tack och lov vet jag att de flesta män och killar är sjyssta och ärliga. Men jag är förvånad över hur många som uppenbarligen inte är det. Och det som skrämmer mig mest är tanken på att flertalet av dessa män förmodligen har barn, eller i all fall kommer att skaffa barn. Borde de då inte bete sig på ett sådant sätt som de vill att killar ska bete sig mot deras egna döttrar. Och vice versa. Visa sina söner hur de ska vara och lära dem att visa respekt för tjejer och att sexuella kräkningar och maktutövande är fel. 

Jag hoppas inte att debatten slutar här, utan att den fortsätter och diskuteras i flera sammanhang. Det får inte bli tyst. Det måste bli tydligt i alla delar av samhället vad som inte är acceptabelt. Annars kan vi inte vända trenden.//Filosoftanten 

Det är så jäkla tråkigt att vara sjuk. Soffläge i tre dagar är fullt tillräckligt. Och tyvärr känns det inte ens som det går åt rätt håll.

Eftersom jag vid det här laget känner min egen kropp väldigt väl, vet jag instinktivt att det jag drabbats inte är en ”vanlig” influensa utan halsfluss. Således har jag besökt Vårdcentralen. De säger dock att de inte behandlar ”vanlig” influensa så jag fick gå hem irriterad och med oförättat ärende. Varför lyssnar inte personalen på patienten och tittar på helheten och historiken? Visst skulle just detta kunna läka ut av sig själv, men det har aldrig hänt förut så sannolikheten är ju inte så stor. 

Jag har full förståelse och håller fullständigt med om att man inte ska ordinera penicillin i onödan eftersom det i de flesta fall blir bra ändå. Men jag är 48 år och har haft så många halsflussar att det inte går att räkna dem. Jag vet således vad de innebär för mig och hur min kropp brukar reagera vid såna här läge. 

Så nu ligger jag här i soffan och vet att jag måste ringa vårdcentralen igen och tvinga mig till ett nytt besök. Kanske jag får behandling kanske inte. Antar att det beror på om de väljer att se helheten eller bara här och nu. För mig innebär det extra sjukdagar och mer ledvärk än vanligt. För nej, man tar inte kroniska sjukdomar och redan nedsatt immunförsvar  i beaktning heller. Jag brukar inte kritisera sjukvården för jag vet att de är kompetenta och oftast gör så gott de kan. Men just nu önskar jag att de skulle lyssna på mig. //Filosoftanten