Jag vet ingenting om personlig assistans och vilka regler och krav som gäller. Tack och lov måste jag inte heller kunna det. Däremot är jag väldigt fundersam kring det jag dagligen läser i tidningarna. Föräldrar med handikappade barn som med hjälp av assistans försökt skapa en så normal och dräglig tillvaror som det går, blir helt utlämande till sig själva när rätten till assistans dras in.

Det var någon på TV som sa att man som förälder har fullt ansvar för sitt barn och alla de behov som barnet har. Det stämmer självklart, om barnet är friskt och välmående. Men om barnet har ett handikapp som gör att barnet faktiskt behöver medicinsk vård, då kan man väl ändå inte säga att det bara är föräldrarnas ansvar. Det är tillräckligt svårt att bara vara mamma och pappa. Ska man dessutom vara sjuksköterska och sjukgymnast också blir situationen ohållbar och kvaliteten bristande. Det borde vara uppenbart för våra beslutsfattare.

Jag har förstått av det jag läst att reglerna har ändrats och att försäkringskassan har andra riktlinjer att följa då de fattar beslut. Det är således därför så många blivit av med sin assistans i samband med förnyad ansökan. Men hur kan en regel förändras så mycket att ett barn som ena dagen har rätt till full assistans nästa dag inte har rätt till någon assistans alls?  På en dag blir plötsligt allt föräldrarnas ansvar. Det känns som att det är dags att se över reglerna och hitta rimligare riktlinjer för bedömningarna. Görs inte något kommer vi att se många mammor och pappor till handikappade barn som är helt utbrända. Det måste trots allt vara det allra värsta som kan hända och som riskerar barnens trygghet, rätten till riktig kärlek och rätten till rätt kvalificerad omvårdnad.//Filosoftanten

Jag blir helt sjukt irriterad när jag gång på gång läser om dessa jävla clown-attacker. Det är inte ens roligt! Inte alls faktiskt.

Senast idag läste jag om en person som var ute och rastade sin hund. Plötsligt hoppade en clown fram varpå både ägare och hund blir jätte rädda. Hunden rusar fram och biter idioten som är utklädd i handen. Ha ha, säger jag. Skyll dig själv. Givetvis är det normalt inte ok att en hund biter, men i detta fall är det väldigt befogat. 

Hörde en annan historia om en tjej som var ute och cyklade. Då kom det två idioter, utklädda till clowner, på varsin fyrhjuling och förföljde henne. Deras hiss  går verkligen inte hela vägen upp till takvåningen.  

En clown är för mig en figur som ska vara rolig och få oss att skratta. Framför allt barn. Vi har våra sjukhusclowner som åker runt och sprider ljus hos allvarligt sjuka barn. Allt för att barnen ska få en stund med att tänka på annat och slippa vara sjuka. All den glädje som en clown symboliserat, blir nu  istället förknippat med rädsla och ilska. Så onödigt och tråkigt. 

Jag hoppas verkligen att dessa clown-attacker upphör. Det är bara en tidsfråga innan något riktigt allvarligt händer.//Filosoftanten 

Idag fick jag en utmaning från Agnes. Och jag vet att den kommer bli otroligt svår att klara, fast jag är målmedveten och ganska bestämd. Men när det gäller godis, framförallt choklad, är jag inte så motståndskraftig, inte alls faktiskt.

Jag äter godis i princip 7 dagar i veckan. Ja, jag vet att det är helt fel och att det definitivt inte är nyttig. Egentligen är det ett under att jag inte ha hål i tänderna och mer fett på kroppen. Rätt konstigt när jag tänker efter.  En rulle Center på väg hem från jobbet är inte ovanligt. Och det värsta är att den är slut innan jag ens hunnit fram till milstoplen. Men nu har jag antagit Agnes utmaning att bara äta godis två dagar i veckan. Fredagar och lördagar. Det är inte så att jag hoppar högt av förtjusning just nu, men innerst inne vet jag att det är jätte bra. Allt det onödiga sockret som jag stoppar i mig klarar sig kroppen utan.

Jag kommer garanterat att få abstinens. Jag har haft godisuppehåll förut och de första dagarna eller till och med veckorna är skitjobbiga. Det är inte bara sockret som gör det svårt utan också vanan. Jag kan bli riktigt grinig innan de värsta ha lagt sig. Agnes, du kanske ska vara tacksam att du är i Cannes och inte här.//Filosoftanten

Ännu en gång sitter jag och lyssnar på nyheten om attentat i Frankrike och blir så arg, chockad och ledsen. Hur kan en människa bli så grym och kallblodig? Hyra en lastbil och i full fart köra på oskyldiga människor. Se och känna hur de slungas mot lastbilen och ändå fortsätta helt målmedvetet utan någon som helst tvekan. Vad var det för illusioner som drev honom? En fråga som jag faktiskt inte vill veta svaret på, eller snarare så vågar jag inte.

Det finns många platser i världen där det sker attentat dagligen och många oskyldiga människor dör eller skadas allvarligt på grund av dem. När detta sker långtifrån min lilla bubbla blir det lättare att avskärma sig. När liknande attentat sker i min närhet, i höstas i Paris och nu i Nice, känns det riktigt obehagligt. Det är inte många veckor sedan vi var i Nice och promenerade längs strandpromenaden. När det visar sig att attentatsmannen är pappa till 3 barn inser jag att min lilla bubbla har gått rejält sönder. En helt vanlig pappa som förmodligen jobbat hårt och som varje dag hämtat och lämnat sina älskade barn på dagis, blir på några veckor radikaliserad och kapabel att genomföra en sån fruktansvärd handling. Plötsligt blir det så glasklart att man inte kan sätta terrorister eller potentiella attentatsmän (kvinnor) i bestämda fack. De kan uppenbarligen vara precis vem som helst. En väldigt skrämmande tanke.

Flertalet konflikter och krig i världen är förknippat med religion. På grund av olika religiösa inriktningar och vilken Gud man tror på, dör många oskyldiga människor varje år. Jag kan inte låta bli att undrar om det verkligen är en sån här värld som Gud (oavsett vilken Gud man tror eller inte tror på) vill ha.

Jag vill inte vara rädd och misstänksam mot människor omkring mig. Men jag kommer att vara mycket mer uppmärksam när jag befinner mig i större folksamlingar. Konflikterna och attentaten som härjat utanför Europa har kommit närmre oss. Jag vill inte tänka på hur mycket närmre de kan komma.//Filosoftanten

Man kan få guldmedaljer i många olika aktiviteter. Men den mest åtråvärda måste väl ändå vara att få Guldmedalj i kärlek. Att lyckas få så många år tillsammans och fortfarande vara lyckliga, är det nog ganska få som får uppleva. Det känns därför extra stort att få vara med och fira två fantastiska par som firar Guldbröllop samma dag. Den 2 juli 1966 vigdes Lars och Lillemor och Hans-Inge och Gull-Britt. I båda parens  fall sken solen från en klarblå himmel. Det måste vara ett gott tecken. 50 år senare får vi äran att ta med dem till Köpenhamn för att fira guldet.

Saluhallen, Torvehallarna, vid Norreport var en höjdare. Så mysigt och underbara delikatesser. På Stigs Oliven träffade vi en fantastisk kille som bjöd brudparen på både oliver och kramar. Hit åker jag gärna tillbaka.

Lunchen intogs på det omtalade Kanalcafeen. Ett mycket speciellt ställe med anor från 1852. Mycket mat, god öl och snaps blev det.

Lite Jazz och annat smått och gott hann vi också med.

Om 33 år är det Jonas och min tur att få guldmedalj.//Filosoftanten

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”