Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar är ett problem som ökar. Fler och fler ungdomar mår dåligt och har svårt för att orka hantera vardagliga situationer. Kraven från omgivningen uppfattas som väldigt höga och svåra att leva upp till. Som förälder är man kanske ovetandes om hur ens egna barn egentligen mår. Även om jag som mamma anser att jag har en bra och öppen relation till mina barn finns en stor risk att jag inte ser signalerna på hur deras psykiska hälsa egentligen är. Det är mycket lättare att se smärtan i ett svullet knä än smärtan som sitter djupt i själen.

Det är narturligt att barn och ungdomar stänger in sig under perioder i sin utveckling. Det vill inte gärna prata och anser att jag som förälder inte ska lägga mig i. På frågor om hur de mår kommer svaret att allt bra. De är sura, arga och glada om vartannat.  Detta är inget konstigt och definitivt inget tecken på psykisk ohälsa hos barnet (ungdomen). Som förälder blir det därför jätte svårt att tolka signaler på psykisk ohälsa. Många barn (ungdomar) som mår psykiskt dåligt blir duktiga på att upprätthålla en fasad. Risken för att ångesten och oron växer är därför stor. Det blir svårare att berätta ju längre tiden går. Till slut ser de kanske ingen annan utväg än att skada sig själva på ett eller annat sätt.

Jag vill att mina barn ska våga berätta om de inte mår bra. De ska inte känna sig ensamma om de drabbas av oro eller ångest. Tyvärr är det nog så att många barn inte berättar sanningen därför att de är rädda för hur vi föräldrar ska hantera den. De mår dåligt i det tysta. Jag vill att mina barn ska veta att det alltid finns någon att prata med. Någon som kan vara där om ångesten och oron blir för stark för att hantera ensam. Vill de inte berätta för mig eller sin pappa finns det andra som kan stötta och lyssna. Det kan vara sjuksköterskan på skolan, en lärare, en kompis förälder, en farfar, en moster eller vem som helst. Bara det är någon som de känner ett stort förtroende för. Som förälder får jag aldrig anklaga eller ifrågasätta mina barn om de väljer att öppna upp sig för någon annan i första hand. Jag ska istället vara tacksam för att de bett om hjälp och stöd. Det tyder på stort mod och otrolig styrka. Om barnen väljer att inte berätta för mig behöver det inte betyda att jag är en dålig förälder. Barnen vill oftast inte såra sina föräldrar och de vill inte riskera att vi skuldbelägger oss själva. 

Informationsprojektet Aldrig Ensam sprider kunskap och bryter tystnaden kring psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. Det behövs. Jag har precis beställt två armband som jag ska ge till mina två fantastiska tjejer. De kanske inte känner oro eller ångest just idag, men om de kommer göra det i framtiden ska de veta att de aldrig är ensamma. Deras mamma, pappa eller någon annan finns alltid i närheten och kan hålla handen om oron eller ångesten blir för stark. Aldrig Ensam-armbanden ska hjälpa dem att komma ihåg det. Armbanden ska också påminna om att psykisk ohälsa inte är skamligt. Det kan faktiskt drabba vem som helst när som helst.//Filosoftanten.

Nu är det snart dags. Om sexton dagar ger sig Agnes iväg mot sitt nya hem och sin nya familj. Så spännande och utmanande för henne. Jag är så klart jätte glad för hennes skull och tycker hon är så modig. För mig själv är det väldigt mycket ångest. Känslan av att familjen kommer splittras känns jätte jobbig och bara när jag skriver om det så fylls mina ögon med tårar. Det är verkligen tur att båda tjejerna inte flyttar samtidigt.

Agnes har ju varit iväg ett halvår tidigare och det borde därför inte kännas så annorlunda nu. Men det är faktiskt stor skillnad. Förra gången visste jag ju att hon skulle flytta hem igen för att gå de sista 1,5 året på gymnasiet. Familjen skulle återförenas och vara precis som vanligt. Nu blir det kanske inte så när året som au pair är slut. Med stor sannolikhet kommer hon kanske välja att plugga vidare eller jobba långt hemifrån. Jag var lika gammal som Agnes är nu när jag flyttade till Malmö för att börja plugga på högskolan. Rent krasst är sannolikheten väldigt stor att Agnes inte kommer att flytta hem igen utan skaffa eget boende när hon är klar i Frankrike. Givetvis är det precis så det ska vara. De älskade barnen ska flytta hemifrån och klara sig på egen hand. Vore ju konstigt annars. Men även om det är självklart så är det jätte jobbigt känslomässigt. Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket. Att inte kunna prata med henne varje dag eller kramas känns skit jobbigt. Jag kommer till och med att sakna hennes väskor som har en otrolig förmåga att ligga överallt i huset och hennes rum som ganska ofta ser ut som ett mindre kaos.

Givetvis kommer jag att vänja mig vid att hon inte bor hemma. Men just nu har jag ångest över att tiden och framför allt att denna sommaren gått så fort och att det nu är dags för avresa. Jag har ångest över att jag inte alltid tagit bättre tillvara på tiden. Jag har ångest över alla de gånger när jag varit arg och skällt. Jag har ångest över att jag kanske inte har gjort tillräckligt. Framför allt har jag har ångest över att något ska hända henne. Lika stark som kärleken är till barnen är ångesten och oron. Inget av det minskar med att barnen blir äldre. Tvärtom. Och just nu är det väldigt uppenbart.//Filosoftanten

Hela hösten har jag längtat efter den dagen då Agnes ska komma  hem. Men ändå inte. Jag har ju hela tiden också önskat att hon ska vara i Paris och uppleva en massa spännande saker. Träffa nya vänner och lära sig ett nytt språk. På något sätt hade det kanske varit bättre om hon även läst vårterminen där nere  för att få bättre kontinuitet. Eller kanske inte.

Det låter kanske knäppt men det är så svårt när det logiska sinnet och känslorna inte är i riktig balans, vilket så klart händer ganska ofta. I alla fall i min värld.

När jag tittar tillbaka på min egen gymnasietid hade jag aldrig modet att åka iväg till ett annat land med ett nytt språk för att studera, eller jobba. Kanske det fanns någonstans långt inne en dröm att få göra det men steget vidare var oändligt. Så här i efterhand kan jag önska att min mamma och pappa skulle pushat mig att våga lite mer. Visserligen tog jag steget att flytta till malmö när jag fyllt 19, som för mig var ett jätte kliv då, men det är långtifrån samma sak som att åka utomlands.

Som mamma till tonårstjejer vill jag så klart att de ska våga utmana sig själva för att utvecklas. Att jobba eller plugga utomlands tror jag är väldigt bra. Samtidigt så kommer jag nog inte bli eld och lågor om de kommer hem och säger att de ska resa till ett land väldigt långt härifrån och vara borta i ett år eller två för att jobba. Hade så klart varit jätte glad för deras skull och kännt stor glädje och spänning. Men rent egoistiskt hade jag tyckt det var superjobbigt.  Som sagt, kluvet värre.//Filosoftanten

Har under de senaste dagarna läst en del inlägg om den tomhet som det blir när barnen växer upp och flyttar hemifrån. Vilka känslor det skapar och hur man kan hantera detta som mamma och pappa. Har även själv berört detta lite grann i något av mina tidigare inlägg.

Det blir bara mer och mer uppenbart att jag som mamma inte är lika behövd och den ”kontrollen” jag gärna vill ha försvinner mer och mer.

På något konstigt sätt blir det en känsla av utanförskap. Att inte längre behöva få veta och att inte vara så självklar längre. När barnen är små är man som mamma och pappa medelpunkten för dem. Under åren när de växer, ändras focus och nya gränser testas. Precis så som det måste vara. Vi vill ju trots allt att barnen ska klara sig på egen hand och lära sig ta ansvar för sina egna handlingar.

Men tiden går lite för fort. Plötsligt befinner jag mig mitt i medelåldern med barn som närmar sig 18. När jag börjar reflektera på mina år som förälder inser jag hur mycket mina tjejer lärt mig och inte bara tvärtom.

Som förälder måste man tidigt puscha sina barn att våga. Jag tror inte att man gör barnen en tjänst genom att curla för mycket och knyta dem för hårt till sig. Jag måste som mamma tvinga mig att släppa taget, hur jobbigt det än må vara. Ibland måste jag till och med vara lite osnäll. Fast mitt hjärta säger att jag borde hämta vid busshållplatsen, eftersom det regnar, kan jag inte alltid göra som de önskar. Det känns så klart inte alls bra att barnen blir blöta och kalla. Eller de gånger jag inte bara stått på mina barns sida utan även ifrågasatt deras eget agerande i en konflfikt. Eller när jag lämnat mina gråtande barn ensamma i sängen en stund, bara för att de ska lära sig somna. Eller alla situationer som jag varit tvingad att stå på mig och vara konsekvent fast jag inget hellre velat än kapitulera inför barnens vilja och envishet. Allt har varit extremt lärorikt.

Helt oventandes har mina tjejer hjälpt mig att utvecklas till den person jag är idag. Och det kommer de fortsätta att göra, fast på ett helt nytt sätt.

Med nästan vuxna barn kan jag nu börja se fram emot den egentid jag och min man kommer få samtidigt som jag fortsätter njuta av mina fantastiska tjejers liv på alldeles egna ben.  Och så länge de vet att mamma och pappa alltid finns där för dem, både nu och i framtiden, kan jag lugnt släppa ”kontrollen” och behöver inte känna mig utanför. Allt är precis så som det ska vara.//Filosoftanten