…på något gott…
Ja, det har varit en stor omställning för familjen under de senaste två månaderna. Det känns väldigt tufft att inte vara samlade allihop och längtan efter vår lilla Paris-student är stor.
Tack och lov har vi haft resan till Paris att se fram emot. Att halvvägs i hennes utlandsvistelse får träffas igen. Helt underbart. Fast långt ifrån underbart när vi skildes på stationen för att åka åt olika håll när det var dags att åka hem.
När jag ser min dotter prata nästan flytande franska och röra sig vant i storstan inser jag hur mycket som hänt den sista tiden. Vi skickade iväg en tonåring som på kort tid blivit en ung kvinna fullständigt redo för att flyga på egen hand. En underbar och skrämmande känsla på samma gång. Det blir uppenbart att barnen bara är till låns.
Det är med ett tungt sinne jag lyfter från flygplatsen och med känslan av att ha lämnat något värdefullt kvar i Paris. Jag vet dock att hon trivs i sitt nya liv och att hon har det bra. Som förälder är det de allra viktigaste. Känslor som saknad och längtan är i detta sammanhang något positivt.
Julen närmar sig och jag börjar redan vänta på något gott. //Filosoftanten
Har varit förberedd länge på att vår äldsta dotter ska åka till Paris och studera. Jag tycker hon är så modig som vågar. Det är ett stort steg att flytta till ett annat land med ett språk som inte är så självklart att förstå.
Under de senaste veckorna har det förberetts en del. Oturligt nog lyckade hon bli sjuk. De sista dagarna innan avfärd har därför inte varit så lätt för henne. Halsfluss, snuva och feber underlättar inte packandet precis.
Fast jag haft tid att mentalt förbereda mig för den förändring det innebär här hemma, känns allt helt overkligt. Visst, hon är 17 och nästan vuxen men i min värld kommer hon alltid vara min lilla stora dotter. Oavsett var i världen hon befinner sig. När vi lämnande henne på flygplatsen igår, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Uttrycket att klippa navelsträngen fick en väldigt tydlig innebörd. Plötsligt kan jag inte vara där när hon behöver mig och hon är inte här när jag behöver henne. Måste förlita mig på att hennes nya familj tar hand om henne och se till att hon mår bra.
Tomrummet som uppstår i hjärtat är svårt att beskriva. Det är verkligen något som fattas och det känns att saker och ting inte är som vanligt. Fast vi kommer så klart att vänja oss och det som nu är ovanligt, kommer att bli vanligt. Precis som det kommer att vara för vår lilla student i Paris. Hon är flygfärdig och det är bara jag som ska vänja mig vid att vara mamma på distans.
När den intensiva känslan av saknad dyker upp kan jag ändå känna glädje och tacksamhet för det vi får uppleva och att vi som föräldrar kan stötta henne i den chans hon får. Jag tänker på de föräldrar som inte ens får möjligheten. Det ger mig perspektiv på tomheten och saknaden därför att jag vet att hon kommer hem på mellanlandning när hon är klar i Paris. //Filosoftanten
Den gångna helgen har verkligen varit helt fantastiskt avkopplande. Umgåtts med goda vänner, härliga barn och busiga hundar. Helt utan förväntningar och höga krav. Bättre kan det knappast bli.
Att umgås med hundar och barn är ett otroligt bra sätt att vara i nuet. De lever inte som vi vuxna med massa inbyggda förväntningar på hur saker och ting ska vara. De bara är. Precis så som vi vuxna också borde vara lite oftare.
Jag försöker oftast ta med kameran för att möjliggöra lite fotografering. Att fota små livliga figurer tillhör verkligen inte det lättaste. Å andra sidan är det inte lätt att fotografera en solnedgång heller. Det är näst intill omöjligt att få den där perfekta spegligen av verkligheten. Fast det är inte resultatet som är det viktiga. Huvudsaken är att ha kul och experimentera.//Filosoftanten
Har i helgen varit på en konsert med Star for Life.
Att få känna stämningen när alla ungdomar förenas genom takterna och rytmerna som svävar ut i lokalen var helt otroligt.
Under en och en halv timme hade jag gåshud och tårar i ögonen.
Jag är så tacksam att jag fick vara med och för den kunskap jag fått om Star for Life och vad de gör i Sydafrika. Organisationen hjälper till att skapa möjligheter så barn och ungdomar kan få leva sina drömmar. Drömmar om ett tryggt hem, ett jobb och familj. Sådant som mina barn tar för givet.
Det känns bra att min dotter är engagerad och hjälper till. Det ger resultat. Om alla gör lite kan vi hjälpa mycket.
Jag köpte med mig deras skiva. Den kommer att ge mig energi och glädje samtidigt har jag bidragit lite och jag kommer garanterat att bidra igen.//Filosoftanten
Att vara mamma är det absolut bästa som finns men det är också otroligt svårt och i vissa perioder faktiskt väldigt jobbigt. Jag är otroligt stolt och glad över mina två tonårsdöttrar. De är så kloka, smarta, ömsinta, underbara och insiktsfulla fantastiska små människor.
När man får sitt första barn vet man i princip ingenting om hur det är att vara förälder på riktigt. Det är lätt att tycka och tänka om hur andra föräldrar fostrar sin barn. Jag tror att många icke föräldrar sagt eller tänkt ”sådär ska jag aldrig göra när vi får barn”. Jag har garanterat gjort det. Som mamma och pappa ställs man ständigt inför nya utmaningar och det är väldigt lätt att döma och kritisera andra föräldrars agerande och uppfostran.
Jag minns fortfarande när vi skulle åka hem med vår förstfödda. Allt var packat, babyn påklädd och satt i bilstolen på sjukhussängen och väntade. Jovisst har man haft nio månader att vänja sig, men det är en stor skillnad på att ha bebisen i magen och utanför. Känslan av total hjälplöshet infinner sig när man inser att knytet ska med hem. Och där början resan. En resa och ett myller av vägar som kantas av total villkorslös kärlek, hjälplöshet, rädsla, oerhörd glädje, ständig oro och tacksamhet.
Allt man gör med första barnet är ju första gången man gör det. Det finns liksom ingen bra navigator. Det är lätt att köra vilse. Jag är glad och tacksam att vi lyckats hitta rätt i vår familj. Det finns föräldrar som ställs mot otroligt mycket större utmaningar än vad vi gjort och det är kanske inte så konstigt att de kör fel ibland. Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar men där det inte räcker, ska det finns hjälp för barnet. Men också för föräldern.
Jag tycker barn nummer två borde varit lättare eftersom man redan har en någorlunda karta på vad som väntar. Problemet är att det inte går navigera helt efter samma karta. Nytt myller av vägar och vägskäl som man inte har en aning om dyker upp. Som tvåbarnsmamma blir man dock efter ett tag en hyfsat bra kartläsare och kan hålla någorlunda koll på både nya och gamla vägar. Med åren har jag också lärt mig att stanna upp och fundera på om det är rätt vägval eller om det är dags att prova något annat.
Ju större tjejerna blir desto mer måste de få lära sig hitta själva. Förhoppningsvis har de fått en bra grundkunskap i navigering och vilka vägar man helst ska undvika. Skulle de ändå köra vilse någonstans kommer jag göra allt jag kan för att de ska hitta rätt igen.//Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
