Idag var det inte heller någon bra dag på banan. Och jag kan tyvärr inte skylla på den förbaskade vinden. Tycker att jag gör likadant varje gång och det gör mig frustrerad. Dock inte alls så frustrerad som innan. Har faktiskt blivit något bättre på att bibehålla ett hyfsat lugn även alla de gånger det går åt pipsvängen. Jonas han spelar som vanligt lugnt och säkert. Om jag är avundsjuk? Givetvis.
Jag har haft en del funderingar på det här med placering av krattor i bunkern. Det verkar vara väldigt olika beroende på var man spelar och även vem man spelar med. Gick in och googlade för att få fram vad som gäller på vår hemmaklubb Söderslätt. Enligt ett dokument som jag hittade, jag citerar, ”Hela krattan skall ligga i bunkern samt med skaftet i spelriktningen. Då slipper bankillarna hoppa upp och ner från klippmaskinen”. Således ligger ingen av dessa rätt. Och det var inte den enda bunkern som det rådde total förvirring bland krattorna.
Nu vet i alla fall jag vad jag ska tänka på efter bunkerslagen. Givetvis vore det ju alla enklast att inte hamna där överhuvudtaget. //Filosoftanten
Förra året satte jag upp som mål att komma ner till 30 i hcp. Ett ganska realistiskt mål, men ändå utmanande. Jag stannade på 30,7. Även om jag själv anser att 30,7 kan ses som måluppfyllelse, har min kära man inte samma åsikt. 30 är 30 och inte 30,7. Kanske har han lite rätt…
Förra året slutade vår golf säsong redan i september. Varför vet jag inte. Förmodligen var vädret en bidragande orsak och tiden som inte gick att få ihop. I år har jag därför bestämt mig att helt enkelt fortsätta där jag slutade. 30,7 borde kunna bli 25…det kan ju inte vara helt omöjligt. Inte ens för mig.
Förra helgen kom vi igång med en 9-håls runda. Hyfsat väder och med en härlig aning om att våren är nära. Trodde jag. I måndags när vi spelade årets första golftävling fick vi göra det i 3-4 plusgrader och rejäl blåst. Definitivt inga vårkänslor. Men jag tog mig runt alla 18 hålen. Vissa stunder ville jag faktiskt ge upp, men det är ju inte riktigt min grej. Tur att J är så säker i sitt spel. Hade han haft en annan tävlingspartner, hade slutresultatet med största sannolikhet blivit betydligt bättre. Men huvudsaken är att jag kommit igång. Med denna kalla inte så lyckade start, kan det ju bara bli bättre. Och jag är minsann redo. //Filosoftanten
Att bli irriterad över ett par dåliga golfslag känns i efterhand väldigt löjligt. Det finns så mycket fruktansvärt som händer i världen. Men när det går helt fel kan jag inte hejda den. Tack och lov har jag lärt mig att inte låta den ta över spelet helt och hållet.
Med ett otroligt varierande golfspel är det faktiskt inte alls konstigt att irritationen når sin kulmen emellanåt. Det händer nog alla golfare någon gång. Jag har alldeles för höga krav på mig själv så mig drabbar det ganska ofta. Man kan ju undra varför jag utsätter mig för den press som golf innebär. Men det är utmaningen och förväntningen på nästa slag som triggar. Väntan på den perfekta svingen och resultatet. När det händer känns det fantastiskt och all tidigare irritation går upp i rök.
Häromdagen var vi på Ystad golfklubb och spelade. Jätte kul att testa en ny bana. Den låg mitt bland får – och grishagar. Väldigt charmigt. Resultatet blev inget vidare. Vid ett hål var jag så frustrerad och arg att tårarna trängde upp i ögonvrån. Då undrar man ju verkligen hur det står till i huvudet. Golf är ju trots allt ”bara” ett spel. Tack och lov avslutade jag med ett snyggt par på sista och kunde åka hem med hedern i behåll. Det visar trots allt att jag faktiskt kan. Ibland.
Två dagar efter blev det en liten tur på Söderslätt. Då lyckades jag äntligen få de extra poängen som bidrar till sänkning av mitt hcp. Två poäng till sen är ett av säsongens mål uppfyllt och jag kan känna mig nöjd. I alla fall för stunden.//Filosoftanten
I höstas när jag nådde mitt mål att komma under 36 i hcp, innan säsongen var slut, kände jag mig så nöjd. Jag tänkte för mig själv att nästa säsong ska jag inte sätta specifika mål utan bara spela.
I söndags spelade jag årets första runda. Jag hann inte slå mitt andra utslag förrän jag tänkt ut nya mål, dessutom väldigt orealistiska. Ja, hur dum får man vara.
Jag tycker det är jätte bra att ha mål och att utarbeta strategi för att uppnå dem. Det triggar till utveckling och till nya erfarenheter. Det gäller dock att vara försiktig så att pressen inte blir för stor. Det är så lätt att kraven blir för stora och att de ger negativ effekt istället. Balansgången är jätte svår.
Söndagens golfrunda gick långt över förväntan. Hade hoppats på 9 poäng på 9 hål men lyckades få till betydligt fler. Sån underbar känsla och plötsligt känns målen inte helt ouppnåeliga.
1. Slå direkt över vattnet på tvåan.
2. Göra par på fyran.
3. Få minst ett poäng på hål fjorton.
4. Slå över bäcken med utslaget på hål sjutton.
Kanske är målen omöjliga, men säsongen har ju bara börjat. Och blir pressen för stor kan jag alltid sänka målen…eller inte. /Filosoftanten
Som bekant är golf inte helt lätt. I alla fall inte för mig. Att dessutom spela i dimma gör det normalt inte lättare precis. Kan ju vara lite svårare att planera sitt spel. Fast ibland är det nog faktiskt bättre att inte veta var närmsta vattenhinder eller bunker är.
Det var första gången jag spelade i Trelleborg så jag hade ingen aning om vad som väntade. Ändå gick det betydligt bättre i dimman. Desto bättre vädret blev desto mer konstigheter hittade jag på. Ja, inte medvetet förstås. Bollen hamnade plötsligt bara där den inte skulle hamna. I bunker, i vattnet eller i tjocka ruffen. Plötsligt började jag tänka på vad som fanns framför mig och det klassiska hjärnspöket tog över. Precis så som jag tänkte, blev det. Att ordet inte inte uppfattas av hjärnan blev så uppenbart. Golf och hjärnspöken är väldigt intressant.
Oavsett det katastrofalt dåliga resultatet då vädret klarnat, var det en underbart trevlig golfrunda. Tack Svärmor för ditt sällskap och ditt tålamod! (Mannen spelade bara de första nio och slapp se det värsta eländet). //Filosoftanten
Det här med golf är verkligen ett fenomen för mig. Jag förstår inte hur man kan göra (nästan) allt så rätt ena dagen och allt så fullständigt katastrofalt fel dagen efter. Men detta underliga triggar mig. Faktiskt så mycket att jag nästan skulle kunna kalla mig själv lite besatt. Vilket jag aldrig trodde skulle hända.
Befinner mig ganska så precis mitt i livet, ja förhoppningsvis i alla fall. Mina tjejer behöver mig inte så mycket utan de står för de mesta väldigt stadigt på sina egna ben. Det är skönt men också skrämmande och lite obehagligt. Jag kan känna en stor saknad efter det som varit och som jag vet aldrig kommer tillbaka. Men jag känner och vet att det nu kommer något nytt, något annat och något annorlunda.
Efter 18 fantastiska år som mamma till små barn är det inte alls konstigt att det uppstår en identitetskris när man istället ska vara mamma till stora barn. Jag har många funderingar kring vad som händer nu och vad jag vill göra härnäst. Har ju trots allt fått mer egen tid att förfoga över och det gäller minsann att göra något bra av den.
Och det är här golfen kommer in i mitt liv. Detta fenomen som jag verkligen inte blir klok på, och ska jag vara ärlig kommer jag förmodligen aldrig att bli det heller. Fast på något sätt är det ändå det som gör spelet så intressant. Golfen har gjort att jag och min man umgås mer, vilket faktiskt var en av mina önskningar. Att vi tillsammans kan skapa något annat. Något där vi två kan ha gemensamma mål och uppleva saker ihop. Något nytt att faktiskt se fram emot och att längta efter.
För visst måste väl en golfrunda i Toscana varit något helt utöver det vanliga? Att para ihop den växande besattheten till golf och den besatthet till Italien som redan finns, kan helt enkelt inte bli fel. Även om själva golfandet inte går som jag vill, viket det troligtvis inte gör då heller, så kan jag njuta av de gula solrosorna, olivträden, vinet, den italienska maten och framför allt min mans sällskap.
Jag lovar mig själv, att den dagen jag står på tee och ser ut över Toscanas golfkullar så ska jag tränga tillbaka min golfinstruktörs röst och bara njuta av stunden. För just då vill jag inte tänka på att höfterna måste vridas rätt, händerna vinklas, armen rak, titta på bollen, svinga inte med armarna och vrid överkroppen.
I den stunden vill jag bara fokusera på att vara och känna in lugnet. Fast med närmare eftertanke är det nog så det alltid ska vara, oavsett om jag spelar hemma eller någon annanstans. Det är kanske det som är fenomenet. //Filosoftanten
filosofier och tankar kring livet i största allmänhet
