Vilken underbar kväll för golf. Vindstilla, soligt men ett tyvärr icke fungerande spel. Men det gör inget, man kan inte få allt på en gång.

Jag vet att golf inte är som ett kinder-ägg med tre överraskningar i en. Långt ifrån. Fast det är väl så det ska vara som nybörjare. 

Det värsta är vattnet. Jag kan inte hålla mig ifrån det. Är det vatten så hamnar bollen där per automatik. Gärna två gånger i samma hinder. Så frustrerande och slöseri med slag. Det är nog dags att jag skaffar mig en hållbar strategi för att få bort denna dragningskraft till det blöta. 

Idag lyckades jag dessutom att helt tappa balansen i samband med ett av tre bunkerslag på hål 18. Ja, jag är glad att det bara var vi på banan. Hade varit lätt pinsamt annars. Fast jag räddade två poäng.// Filosoftanten 

Mobiluppladdning   
 

Att ge sig på utmaningen som golfandet innebär, känns ibland så otroligt ogenomtänkt och helt idiotiskt. Vid mina träningstillfällen, de flesta faktiskt, har jag frågat mig själv varför och hur jag kunde vara så jäkla dum. När bollarna far åt alla andra håll utom rakt fram, är just frågan varför väldigt berättigad.

Efter ett långt uppehåll på grund av vintern och fotoperation har jag inte hållit i en klubba på sex månader. Innan uppehåll har jag dessutom bara spelat i 2,5 månad. Inte så svårt att räkna ut på vilken nivå jag befinner mig. Men jag har kommit igång. Jag försöker komma ihåg allt som August (min golfinstruktör) sagt. Fötterna lagom isär, armarna ska hänga rakt ner, höfterna stilla, vrid på överkroppen, titta på bollen, håll inte för hårt i klubban…instruktionerna tar aldrig slut. Allt är så detaljerat och det är helt omöjligt att göra alla saker rätt samtidigt. I alla fall för mig. Men jag har bestämt mig och jag är jäkligt envis. Det måste gå att få ihop det!

Har de senaste veckorna lagt lite tid på rangen och försökt att utifrån alla detaljer tänka och gå igenom kroppens rörelse. Har till och med tvingat dottern att följa med och filma mig. Det har hjälpt, lite. Visst känns det lite pinsamt att titta på sig själv men det blir väldigt uppenbart vilka rörelser som inte stämmer överens med de instruktioner jag fått (och det var många). Då är det tur att man är envis.

Men plötsligt häromdagen hände något. Jag träffade bollen med järnsjuan och den for iväg spikrakt 75-100 meter. När det händer 20 gånger efter varandra då måste ju något av Augusts instruktioner fastnat. Jag är fullt medveten om att 75 meter inte är långt och att det krävs betydligt mer krut, men det är en början. Till och med en sån bra början att jag lyckades knipa 23 poäng på årets första riktiga 9-hålsrunda. Det var bra för självförtroendet. Jag insåg plötsligt att det kanske finns hopp även för mig att kunna utöva denna detaljrika och fokuskrävande aktivitet.

Känslan blir med största sannolikhet inte så långvarig då just golfandet är ett spel som går upp som en sol och ner som en pannkaka. En sänkning av hcp innebär ju att jag måste prestera ännu bättre. Men jag lever på hoppet och på min envishet. Det ska gå. Plötsligt kommer bollen fara iväg i lång fin båge upp i luften och landa perfekt mitt på fairway framför green. Sen är det ju bara att chippa lite lätt och putta den i hål…//Filosoftanten

Jag visste att det var något jag glömt (eller kanske förträngt).

För knappt 20 år sedan tog jag grönt kort för golf. Jag ville så gärna lära mig detta fantastiska spel och min man spelade redan då en del (typ 8 i hcp).

I en relation är det nog en stor fördel att vara nybörjare samtidigt. Då kan man traggla och kämpa på lika villkor. Det känns mer rättvist.
Så var det inte förr. Som den tävlingsmänniska jag är och helst vill kunna allt redan innan jag börjat, uppstod det lätt friktion under de gemensamma golfrundorna. Det var för mig helt omöjligt att inte jämföra.

På grund av diverse orsaker slutade jag spela. Golfen var så sanslöst mycket svårare än jag kunde föreställa mig. Dessutom kunde jag inte riktigt behärska min frustration så min man fick ta en del skit från mig. När jag blev gravid fanns en bra anledning att lägga golfen på hyllan.

Nu knappt 20 år senare har jag gjort det igen, uppdaterat mitt gröna kort. Och jag undrar, hur tänkte jag nu?
Spelet är fortfarande lika j-v-a omöjligt att lära sig. Plötsligt minns jag alla frustrationer över bunkrar, vattenhinder och att bollen inte hamnade där jag ville.

Känslan av glädje när resultatet blir bra förbyts på en tiondels sekund till total frustration och hjälplöshet. De finns ett antal gånger då jag önskat jag kunde säga, det var bara en provsving.

Men nu är är allt köpt. Fina klubbor, bag och en väldigt tjusig lättstyrd golfvagn. Synd att man inte kan köpa själva golftalangen också. Ett komplett paket med all inclusive.

Som ett envist kontrollfreak och tävlingsinriktad nybörjare är nu målet att komma ner till officiellt hcp så snart det bara går. Helst innan maj nästa år. Realistiskt mål, absolut inte. Men varför vara lagom?

Denna gången gäller det att inte ge upp eller att skylla på tiden som inte räcker till. Jag ser det som en investering i framtiden. Jag kan se mig själv om tjugo år. Nybliven pensionär, på en golfbana i Spanien med kall sangria i dryckeshållaren på golfvagnen…Å då ska jag minsann inte placera bollarna utanför farway utan utnyttja den rätta delen av banan. Den delen som jag faktiskt betalar för att spela på.//Filosoftanten