Alla har vi väl lånat böcker på biblioteket eller av bästa kompisen och glömt lämna tillbaka. Jag vet att jag har ett par böcker hemma som inte är mina, dock inga statligt lånade (tror jag inte i alla fall). På något sätt är det oftast inte så pinsamt om man skulle råka glömma lämna tillbaka till kompisen. Har man däremot lånat pengar av någon är det jätte viktigt att så snart som möjligt betala tillbaka. Glömmer man, kan det faktiskt bli väldigt pinsamt.

Det finns mycket man kan låna. Att ha 2-4 veckors öppet köp på kläder och möbler är ju också ett sätt om man nu vågar använda och lämna tillbaka. Har faktiskt hört att det är vanligare än man tror. Otroligt egentligen. Skulle inte vilja köpa en ”ny” säng som sedan visar sig varit på öppet köp hemma hos någon annan. Hmm vem vet vad den sängen varit med om…
Många äldre pratar också om att ens barn bara är ett lån. Vilket jag har svårt att förstå men det stämmer nog ganska väl. Barnen kommer så småningom att flytta hemifrån och bilda sina egna familjer. Barnen finns faktiskt bara i ens närhet en kort period i livet. Det gäller så klart att göra den perioden så bra man kan med de förutsättningarna man har.

Vi har ”lånat” något helt annat. En 1-årig labrador som ska bo hos oss i två månader. En fantastisk upplevelse för hela familjen.
Bara på 4 veckor har allt blivit så annorlunda hemma. Inte bara fler hår på golvet, repor i parketten, kortare sovmornar (han är extremt morgonpigg så det vill säga inga längre) och tider att passa.
Det har framför allt blivit harmoni i familjen! Ett slags lugn som jag inte tror infunnit sig tidigare. En liten, dock inte så liten, varelse som knyter alla samman och skapar ett gemensamt intresse. Nu pratas det rastning, matning, bajsning, kissning och det planeras och struktureras för att vår lille vän inte ska behöva vara ensam. Under denna månad som gått har allt löst sig förvånansvärt smidigt. Alla vill hjälpa till. Inte så konstigt. Detta lilla projekt är ju betydligt mysigare att utveckla tillsammans än att gemensamt städa huset.

Nu är han tyvärr bara tillfälligt inneboende, vilket känns tungt. Hur jag än vrider och vänder så finns det inget sätt att helt enkelt glömma lämna tillbaks honom. Han kan ju inte som en lånad bok,  bara gömmas i bokhyllan. Halva tiden har gått och om en månad måste han därför tillbaka sitt riktiga hem.
Saknaden efter den här tassande lille varelsen kommer så klart att bli jätte stor för alla i familjen. Men vi har vetat förutsättningarna och vi har lärt oss otroligt mycket. När han är hemma igen kommer han förhoppningsvis att kunna tränas till att bli en ledarhund. Coolt. Coolt att vi har fått vara delaktiga och att vi har kunnat tillföra varandra så mycket.

Vi hoppas så klart att han ska klara alla tester och bli en del av samhället. En ledarhund som hjälper en icke seende människa rätt i vardagen.
Skulle han av någon anledning inte klara proven är han mer än varmt välkommen tillbaka till oss! Vi har blivit fast i honom och i labradoren som ras. Tror faktiskt att familjen kommit till insikt. Om vi någon gång ska köpa en helt egen hund får det bli en ”sån”.
Den insikten har jag min bästa vän att tacka för. Utan henne hade vi aldrig anmält oss som fodervärdar för eventuella blivande ledarhundar. //Filosoftanten