Nora på upptäcksfärd i årets första riktiga vårsol. Värmen är tydligen efterlängtad av fler än mig.
Hedda ligger ofta och sover i trappan här hemma. Borde vara väldigt obekvämt, men hon gillar att vara i händelsernas centrum. Vet dock inte riktigt om hon gillar sällskapet.
//Filosoftanten
Nu är det 10 dagar sedan jag låg på operationsbordet. Oron över eventuella komplikationer är borta och kroppen börjar hitta tillbaka. Det känns så skönt. Visst har jag fortfarande ont, både på insidan och utsidan av halsen, men det är ok.
Att tillåta mig själv att faktiskt vara sjukskriven utan alltför mycket dåligt samvete, har varit svårt. Men jag har lyckats. Jag har tvingat mig själv att släppa taget om jobbprojekt och andra måsten och bara slappna av och göra sånt som jag nästan aldrig gör, måla (”konstnärligt”) och kolla på film. Jag har också gjort ett försökt att fånga Nora (katten) på bild, vilket inte var helt enkelt när man är orörlig och väldigt långsam.
När jag fotografera Hedda går det ju säga till att hon ska sitta, och då gör hon det. Med en katt funkar inte likadant, inte alls. De går helt och hållet sin egen väg och gör det som behagar för stunden. Jag önskar faktiskt att jag själv hade lite mer såna egenskaper. Det kanske är dags att bli lite mer kattlik.//Filosoftanten
Att både ha hund och katt är fantastiskt roligt och ganska ofta tänker jag på hur deras kommunikation skulle kunna vara.
Jag kan få en känsla av att Nora (katten) tittar på Hedda (hunden) och tänker ”du är nog inte så himla smart egentligen”. Likväl kan jag få en känsla av att Hedda tittar på Nora och tänker ”du är allt lite märkvärdig du”.
Vi hade egentligen inga planer på att skaffa katt. Vi gjorde ett försök för drygt ett år sedan då vi skulle ta hand om en omplaceringskatt på prov. Problemet då var att vi plötsligt var tvugna att ta två eftersom dessa båda kattjejer var så bra kompisar. Det gick inte. Efter ett par dagar med ångest och lååånga vita hår överallt, bestämde vi att de skulle flytta hem till sin matte igen. Jag är helt klart ingen kattmänniska. Har alltid kännt ett visst obehag när de tittar på mig. Efter detta blev det ytterligare bekräftat, någon katt blir det definitivt inte i det Hagströmska hemmet.
I somras var Jonas och jag och spelade golf i Ystad tillsammans med en kompis. Vi sov över i hans fantastiska stuga och hade det riktigt lugnt och skönt. På väg hem bestämde vi att köra en tur via Simrishamn och Kivik. Och Kölleröd som ligger mellan Hörby och Kivik. Jag hade läst att de hade en riktigt charmig loppis- och antik lada där samt ett cafe med enbart hemlagade alster. Tyckte att det passade bra att åka dit när vi ändå var på tur. Det var där jag träffade Nora. En liten, liten kolsvart kattunge som spatserade runt på gården och som ingen annan velat ha. Jag som inte ens gillar katter, blev förälskad. Ja, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag kunde helt enkelt inte slita mig.
Efter en stunds dividerande stående i regnet på gårdsplanen, bestämde vi oss för att ta med henne hem. Priset var 100 kr tassen. Vi hade egentligen ingen aning om vad vi gav oss in i. Tidigare erfarenhet var ju inte av det positiva slaget precis. Men det spelade ingen roll. Hon var den absolut sötaste och mysigaste lilla katt jag någonsin träffat (har dock inte så mycket att jämföra med). När jag satte mig i bilen tänkte jag att det här blir nog en tuff bilresa. Tänk så fel jag hade. Efter att hon suttit i mitt knä och försökt att sträcka sig upp mot fönstret under två minuter, somnande hon ihoprullad som en liten tennisboll och sov hela vägen hem. Många tankar for genom mitt huvud. Farmför allt tänkte jag på Hedda. Nu har det gått 3 månader och jag måste säga att det faktiskt gått över förväntan. Hedda och Nora sover inte i samma korg, men de accepterar helt klart varandras närvaro. Och det är faktiskt fullt tillräckligt just nu. Jag tror dock att Hedda tycker det är lite orättvis att Nora får ligga i soffan (och sängen) men inte hon.//Filosoftanten
