Jag är tacksam att jag lever i ett land där jag kan känna mig trygg. Är älskad och har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat. Jag har underbara vänner som förgyller mitt liv och som jag vet skulle ställa upp för mig i vått och torrt. Jag bor i ett land som trots allt kan anses jämställt och demokratiskt. Jag har massor med rättigheter, men också skyldigheter mot det samhälle som jag har förmånen att leva i.

Under vår semester tillbringade vi några intressanta, spännande men också känslomässigt tunga dagar i Normandie. Att få möjligheten att besöka den plats där de allierade styrkorna landsteg under andra världskriget för att befria Europa från Nazisterna, var stort. En historiskt omtalad plats som blev början till slutet på andra världskriget.

När vi åker runt i Normandie finns det monument och begravningsplatser för stupade soldater från andra världskriget lite överallt. Och när jag går igenom Omaha Beach Memorial Museum, och när jag tittar ut över alla de vita kors som står ovanför Omaha Beach, ger det mig en tydligare bild av ett mörkt kapitel i Europas historia. På något sätt börjar jag på riktigt förstå omfattningen av andra världskriget. Och också varför det var nödvändigt.

När jag idag besöker utställningen ”Auschwitz. Not long ago. Not far away” blir bilden glasklar. Jag förstår bättre varför och hur Nazisterna kunde bli så stora under 1930-talet. Ett Tyskland som var i djup kris efter förlusterna från första världskriget och man ville förändra samhället i grunden. Man ansåg indirekt att det var på grund av judarna som det hade gått så dåligt i kriget. Och samhället trodde på det. De trodde så starkt att de valde en ledare som helt uppenbart ansåg att vissa grupper av människor var mindre värda. Att det ”nya Europa” skulle vara ”rent”. Samhället lyssnade och plötsligt fanns ingen återvändo. De som sa emot tystades. De som ropade på hjälp hördes inte. Ett samhälle som blundade, blev ett dödligt samhälle. Total 50-60 miljoner människor dog under andra världskriget, varav 13 miljoner under förintelsen.

I en av filmerna på utställningen sa man att det folkmord som skedde under förintelsen var en gemensam social handling. Oavsett hur karismatisk och stark en ledare är kan en enskild person inte genomföra ett sånt fruktansvärt brott ensam. För att ett folkmord ska bli verklighet krävs att ett helt samhälle tror och sluter sig samman. Men även det omvända gäller. Samma samhälle kan om det vill göra motstånd. Väldigt tänkvärt.

När jag har gått runt i utställningen och läst, lyssnat och tittat är det många tankar som snurrar i huvudet. Vi vet ju alla att det finns länder där människor lever i diktaturer och där deras ledare inte respekterar demokratin eller står upp för mänskliga rättigheter. Länder där vissa grupper förföljs och utsätts för hot och hat. Rent teoretiskt skulle det som hände i Tyskland på 1930-40 talet kunna ske varsomhelst. Bara de ”rätta” förutsättningarna finns. Med tanke på allt som händer runtomkring oss är det en skrämmande insikt.

På söndag är det val. Det är vår chans att visa vad vi står och vilka värderingar som är viktiga för oss. Och visa hur vi vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden. Jag drar inga paralleller mellan Sverige i nutid och det som hände under andra världskriget. Jag tänker bara att det är vi tillsammans som bestämmer och att rösta faktiskt är både en rättighet och en av de viktigaste skyldigheter vi har. //Filosoftanten

Som så många andra har jag påverkats av Aviciis bortgång. Trots att han var en kille som levde i för mig, en helt annan värld, känner jag en sorg som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Aviici, en musikproducent och DJ som slog igenom och fick oerhörda framgångar. Jag har sett hans dokumentär två gånger. Även med facit i hand kommer jag nog aldrig riktigt förstå hur stor han egentligen var. Jag har inte varit där. Visst har jag lyssnat på hans musik, men inte mer än så. Mina tjejer däremot har mer eller mindre vuxit upp med alla hans list-ettor. Han som var med att utveckla EDM (Electric Dance Music) till var den är idag. Och han har hyllats för sin oerhörda talang. Men det är något annat bortom hans musik som gör mig så berörd. Och det är nog det som gör mig sorgsen.

Bakom ikonen Avicii fanns Tim, en helt vanlig svensk kille som älskade musik och datorer. Han hade en drivkraft att skapa något som ingen annan gjort, och han lyckades. När framgångskarusellen väl började snurra gick det bara fortare och fortare. Tims karusell stannade inte. Den saktade knappt ned. Oavsett vilken typ av karusell man sitter i, kommer kroppen att säga stopp till slut. Hur kroppen väljer att göra det beror på hur vi är som personer. Vi är alla olika rustade. Vissa människor har ett skyddande skal som är svårt att ta sönder och som också klarar större påfrestningar. Medan andras skal är lika tunna som ett äggs. När det väl börjat gå sönder är det svårt att få det att hålla ihop. Vilket typ av skal man rustats med beror så klart på olika faktorer. Vi präglas av hur vi växer upp, men det mesta ligger nog i våra gener.

Som jag tolkar dokumentären försökte Tim att dra i nödbromsen flera gånger men ingen i hans team lyssnade. De känns som hela hans entourage bara var intresserade av Avicii och pengarna han omsatte, inte av Tim, personen bakom. I dokumentären finns en scen som utspelar sig efter en sjukhusvistelse. Tim åker bil tillsammans med sin turné ledare. Trots att man tydligt kan förstå den starka smärtan Tim har och hur påverkad han är av smärtstillande mediciner, fortsätter turné ledaren att prata om inplanerade telefonintervjuer och framträdande. Just detta gör mig så illa berörd. Varför kunde de inte bara stoppat karusellen och låta honom få fast mark under fötterna. Det är ganska uppenbart att det skyddande skalet inte bara börjat gå sönder utan att det faktiskt var ordentligt sprucket redan då.

Att spekulera i huruvida det hade blivit om saker gjorts annorlunda gagnar så klart ingen. Familjen sorg blir inte mindre för att man skuldbelägger. Det som dock bör lyftas är frågor kring hur man kan jobba förebyggande för att inte fler unga talanger ska råka ut för samma öde. Med mentorskap kanske man kan hjälpa unga att inte sugas in för snabbt i enorma glamorösa etablissemang. Mentorer som med sin kunskap och erfarenhet kan visa hur man skyddar sig själv och sin integritet och hur man bibehåller glädjen i sitt skapande. Att få hjälp med att fokusera på det man vill och inte det man mer eller mindre tvingas till.

Givetvis vet jag ingenting om den faktiska sanningen och vad som hänt. Det finns alltid olika sidor och perspektiv. Och det är definitivt inte min sak att tycka eller tänka något. Jag har ingen erfarenhet om hur den glamorösa världen funkar, men jag kan nog ganska väl förstå att en glamorös värld oftast bara är det på ytan. Under ytan är det med största sannolikhet något helt annat som utspelar sig. Men en sak vill jag säga, det som hände med Tim ”Avicii” Berling borde inte få hända igen. //Filosoftanten

”Ibland tar livet inte den vägen jag vill, och kanske inte ens den vägen jag valde. Ibland händer saker jag inte kan styra och jag har inte kraften att styra om. Ibland måste jag erkänna mig besegrad, samla ny kraft och resa mig igen. Ibland behöver jag hjälp, ibland klarar jag det själv. Oavsett kommer jag tillbaka. Starkare än nånsin” F

När livet plötsligt tar en helt annan riktning än vad som planerats, förändras allt. Plötsligt är ingenting som det har varit, ändå är allt precis som innan.

När vi fick beskedet i höstas att en av våra vänner drabbats av stroke, fick både jag och min man en chock. Så oväntat, ledsamt, orättvist och tragiskt. Efter beskedet fick jag massor med existentiella funderingar och insåg än en gång, hur skört livet är och hur snabbt det kan vända.

När jag träffar någon jag känner som blivit allvarligt sjuk och hans/hennes anhöriga, vill jag prata om det som hänt. Det blir jätte konstigt om jag ska låtsas som ingenting. Alla har dock inte samma åsikt som jag. Det finns dem som absolut inte vill prata, och det måste jag så klart respektera. Men för mig är det svårt att ignorera verkligheten. Den finns där och försvinner inte. Allt som vi utsätts för under livets gång präglar oss som människor på ett eller annat sätt. Jag inbillar mig ändå att de flesta, oavsett var i livet vi befinner oss, vill bemötas med öppenhet. Men detta kan vi bara uppnå om vi är på samma våglängd och inte blundar och låtsas att sanningen är något annat.

Som vän är det inte alltid så lätt att veta hur man ska vara när man möter anhöriga och den som blivit sjuk. Innan man träffats första gången vet jag ju inte hur deras nya verklighet är eller hur de egentligen mår. Det är trots allt bara genom mina egna ögon som jag verkligen kan förstå. Det är så lätt att man blir osäker och rädd för att säga eller göra fel. För den som blivit sjuk är det förmodligen inte heller så lätt. Vissa kanske skäms för sin nya situation och hellre drar sig undan. Tack och lov är det inte så. Så fort jag kommer innanför dörren i deras hem känner jag direkt att jag kan slappna av. Jag behöver inte vara rädd för att göra fel eller säga fel. Jag kan utan svårighet bara vara den jag är, precis som vanligt. Vi kan prata om hur det är just nu, hur jobbigt och omtumlande allt är. Men vi kan också prata om annat och skratta tillsammans, precis som vanligt.

Jag känner en otrolig sorg för det som hänt och för den nya situation som hela familjen hamnat i. Att plötsligt bli tvingad att acceptera allt som blivit så annorlunda. Men jag ser också bakom det. Allt som fanns innan stroken slog till finns också kvar och det gäller att inte glömma bort eller se förbi det. //Filosoftanten