Det där med före och efter är ganska tydligt och vanligt förekommande tidsbegrepp. Det kan vara före och efter en anställningsintervju eller före och efter en resa. Men framför allt tänker jag på det när det är något viktigt jag ska göra eller har gjort. I de situationer där jag sedan går och väntar på ett svar, antingen i brevlådan eller via ett telefonsamtal känns före och efter extra distinkt.

De flesta kvinnor över 40 kan säkert känna igen och förstå vad jag menar om jag säger mammografi. Det är ett typiskt sådant tillfälle där man verkligen har en känsla av före och efter. Vid den senaste kontrollen var jag lite mer nervös än vad jag var första gången jag gjorde undersökningen. Denna gång hade jag nämligen känt en liten ytligt knuta i ena bröstet. Mitt sunda förnuft säger att knutan inte är farlig utan med stor sannolikhet en inflammerad talgkörtel eller liknande. Men oron finns där ändå för man vet ju aldrig när saker och ting plötsligt kan ändras.

När jag sitter och väntar på min tur funderar jag på vilka tankar som rör sig i de andra väntande kvinnors huvud. Kanske någon av dem redan instinktivt vet vilket svar de ska få. Det är mycket känslor som passerar förbi. För tänk om det denna gång är min tur att få det där svaret som ingen vill ha.

De kvinnor som jag mött i samband med mina undersökningar har varit otroligt trevliga. Jag tror faktiskt att de som jobbar med detta känner en viss ödmjukhet till livet som många av oss andra inte gör. De förstår vad det handlar om.

Jag har nära vänner som fått besked som de definitivt inte vill ha. Hela deras liv har i ett enda ögonblick förändrats. Tiden före och tiden efter är milslång från varandra.

När mina bröst pressas ihop kan jag inte heller denna gång riktigt fatta hur platta de kan bli. Första gången jag gjorde mammografi var jag underligt nog inte alls orolig över vad svaret skulle bli. Mina tankar var mer fokuserade på om brösten verkligen skulle återfå sitt normala utseende efteråt. Det verkade just då som en total omöjlighet. Denna gång var det tvärt om. Allt de sexiga och kvinnliga med brösten var som bortblåst och det kändes alldeles oviktigt om brösten skulle förbli totalt tillplattade eller inte, bara resultatet blir bra.

Tack och lov hade jag tur. Jag fick det svar som jag ville och mitt liv före och efter mammografin förändras inte. Mina bröst fick tillbaka sin ursprungliga form även denna gång och jag känner mig oerhört tacksam och ödmjuk för att just jag klarat mig. //Filosoftanten

Efter lite mer än tre veckors resande genom en ganska lång tunnel och med massa nödvändiga stopp har jag faktiskt passerat igenom. Jag har kommit ut på andra sidan av tunneln utan att fastna där det varit trångt och svårgenomträngligt. Något har hänt och jag kan på nytt se mig omkring. Det jag upptäcker är att allt är ljust och behagligt.

Beskrivningen om ljuset i tunneln låter som en väldigt nära döden upplevelse och det vill jag inte säga att jag varit med om, inte alls. Men ändå nästan, mentalt i alla fall. Jag har fått ytterligare en erfarenhet att lägga i mitt bagage.

Men resandet slutar inte nu. Häromdagen satt jag på bussen på väg in till stan. Eftersom jag oftast kör bil är det en ganska ny efarenhet att åka stadsbuss. In kliver en dam, svårt att säga ålder, 65-70 års åldern. Hon såg pigg ut men ändå upplevde jag henne som äldre. Bussen var väldigt full och flera personer fick stå och så också damen i fråga. Jag var på väg att resa mig upp för att erbjuda henne min plats, men hejdade mig. När är det egentligen ok att resa sig upp och erbjuda en annan resande sin plats? Man vill ju liksom inte riskera att förolämpa någon. Tveksamt satt jag kvar utan att titta mer åt damens håll. Mycket lättare att låtsas som om man inte ser…
Ett par busshållplatser senare klev det på en annan dam. Hon var väldigt gammal (tror jag i alla fall). Eftersom jag förra gången tvekade, reste jag mig raskt upp och bad damen att sätta sig. Hon nickade uppskattande, satte sig ned och andades ut. Mitt dåliga samvete för den första damen försvann. Egentligen borde jag så klart rest mig när dam 1 klev på bussen.
Undrar ändå vilken risk som är störst, förolämpa någon för att man tror att personen är äldre eller förolämpa för att man är nochalant och oartig? Det kan ju bli fel hur man än gör. Man vet ju aldrig hur motparten tolkar handlingen…

Det är intressant att förflytta sig på andra sätt än man är van vid. Att upptäcka nya hållplatser och saker som ger andra perspektiv än man är van vid, är nyttigt. Att ändra på invanda beteende är ofta svårt och man tar för givet att saker bara ska fortsätta som det alltid varit. Jag har fått strukturera om mitt dagliga resande en hel del, så jag talar av erfarenhet.

Damerna på bussen har säkert varit ute på flera resor, både korta och långa.
Jag hoppas verkligen när jag rest lika länge att någon erbjuder mig sin plats om jag ser trött och sliten ut. När det händer kommer jag definitivt inte att bli förolämpad. Såvida det inte händer på nästa busstur in till stan.// Filosoftanten

Det finns en djurgrupp som kallas leddjur. De som räknas in i gruppen är insekter, spindeldjur, mångfotingar och kräftdjur. Deras största gemensamma nämnare är facettögon. Dessa facettögon kan ge en 360 graders bild av omgivningen och är ytterst känsliga för rörelser. Synen baseras på flera bilder som sammansmälts till en gemensam med extremt hög upplösning.

I en relation, oavsett typ, skulle man i många fall ha väldigt stor nytta av minst ett facettöga och således förmågan att se saker ur ett 360 graders perspektiv (eller i alla fall 180 grader). Vad det hade underlättat.
Jag själv tycker det är viktigt att vara öppen och rak i en relation, men gränsen för hur tydlig man ska vara är ganska diffus. Egentligen har vi ju ingen rätt att tycka, kritisera och lägga oss i vad som helst, även om man står varandra nära. De flesta val som görs och beslut som fattas är ju ändå upp till var och en. Alla har vi våra egna värderingar, tankar och erfarenheter som avgör hur vi agerar i en viss situation. Om någon annans val eller beslut påverkar min bild av hur saker och ting ska vara, kan det lätt uppstå missförstånd eller meningsskiljaktigheter. Sådant som hade varit lättare att undvika om jag bara haft leddjurets förmåga att se. Detsamma gäller så klart ombytt, att andra kan se på mig och mina beslut med sina fasettögon.

Nu har jag dock inget större önskemål att förvandlas till en fluga eller en spindel för att undvika konflikter eller meningsskiljaktigheter . Verkar jobbigt att ha så många ben att hålla reda på (snubbla tillräckligt ofta ändå). Däremot tänker jag anamma leddjurets synförmåga, vill inte längre gå runt och vara en snigel som bara kan skilja mörkt och ljust. //Filosoftanten

De tio ”budord” som Jantelagen består av, präglas av småstadsmentalitet och avundsjuka. Det är den oskrivna lag som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än någon annan.

Går man in och söker på nätet får man fram 10 stycken punkter

Du skall inte tro att du är något.

Du skall inte tro att du är lika god som vi.

Du skall inte tro att du är klokare än vi.

Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

Du skall inte tro att du vet mer än vi.

Du skall inte tro att du är förmer än vi.

Du skall inte tro att du duger till något.

Du skall inte skratta åt oss.

Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Egentligen borde det ju vara tvärtom. Varför ska inte jag tro på mig själv och lita på min egen förmåga att klara av saker? Varför ska jag inte tro att någon bry sig?

Jag kan ändå förstå författarens grundtankar på ett sätt. Det finns personer i vår omgivning som ser ner och underskattar andra. De som skrattar bakom ryggen istället för att skratta tillsammans och de som hela tiden ska skryta för andra hur duktiga de själva är. De som inte låter andra växa därför att de själva är rädda för konkurrens. Dessa personer är inte alltid så roliga att ha omkring sig.

Jag vill att mina barn ska växa upp och känna en trygghet i sin egen förmåga att hantera olika situationer som de möter. De ska vara starka individer som vågar säga sina åsikter och stå för dem. De ska våga ta för sig och framför allt våga vara sig själva.

Tyvärr är det idag väldigt tufft, både i skolan och på arbetsmarknaden. Man måste synas och vara framåt för att utvecklas och lära. Man måste ibland vara precis så som Jantelagen säger att man inte ska vara.

Det finns dock något man aldrig får glömma och som man måste ha med sig, ödmjukheten och förmågan att lyssna på andra människor. //Filosoftanten

Ps. ”ikke en jante” betyder på danska ”inte ett rött öre”.