Sitter och funderar över livet, i stort och smått. Under några få dagar har jag fått uppleva enorm sorg för att i nästa stund möta en enorm glädje. Att pendla mellan dessa båda tillstånd ger mig en insikt i vad livet handlar om. Glädje och Sorg. Givetvis finns det ett lagom liv. Att känna vardagen rulla på utan för stora toppar och dalar. Det ger en trygghet och en lagom livstillfredsställelse.

Vad händer då man hamnar i den djupaste botten på dalen? Hur ska man kunna känna livskraft och livsglädje för att orka gå vidare? Det finns inget svar på den frågan. Alla har vi vårt eget sätt att hitta kraft. När man fallit är det en tuff väg tillbaka från dalen till toppen. Det är en jobbig vandring, men det går om man är villig att försöka.

Väl uppe är man vingbruten och bagaget man bär med sig är annorlunda. Jag vet, för jag har själv klättrat.

När nära vänner faller ned i dalen är det mycket svårare. Jag står bredvid, tittar och känner mig helt maktlös. Vill så gärna hjälpa till, visa och leda. Innerst inne vet jag dock att alla måste hitta sin egen kraft och styrkan att orka kämpa. Jag kan visa att jag finns och vara där när det behövs.

Livet har gett mig en ödmjukhet som jag inte hade för 10 år sedan. För mig innebär det att aldrig ta något eller någon för givet. Det finns så mycket som inte går att påverka.

Det är viktigt att stanna upp och njuta av det vi har. Vardagen och lagomlivet. Lära oss att ta till vara på de stunder som gör oss lyckliga och där vi har kraften att dela med oss till familj och våra nära vänner.

Hur mycket jag än önskar att alla ska få vara lyckliga och leva ett vanligt liv, är det inte så. Igår drabbades någon jag inte känner. Idag är det en nära vän eller en familjemedlem. Imorgon kan det vara jag själv.

Alla har vi olika förutsättningar och prövas olika hårt av livet. Människor vi möter har kanske bagage och erfarenheter som vi inte känner till. En liten tanke, ett leende eller en hjälpande hand kan betyda mycket mer än man själv anar. //Filosoftanten