Att få gråten i halsen vid väldigt konstiga tillfällen, har blivit betydligt vanligare. Det är precis som att ju äldre jag är desto mer känslig blir jag. Plötsligt kan jag känna tårar som tränger fram i ögonvrån vid alla möjliga tillfällen utan att ens vara ledsen.

För några år sedan tränade jag väldigt flitigt. Ibland upp till 6 gånger i veckan och jag tyckte att det var super roligt. Men plötsligt blev det för mycket av allting. Inte bara träning. Min reumatism bråkade, sköldkörteln pajade, mamma diagnostiserades med Alzheimers och jag jobbade för mycket. Till slut gav jag bara upp träningen helt eftersom det andra var lite svårare att släppa. Givetvis borde jag tänkt annorlunda. Sedan dess har jag mest promenerat. Har provat yoga ett antal gånger men det är för komplicerat med inflammerade fot- och tåleder.

Under det senaste året har jag ofta tänkt att jag borde komma igång med lite allsidig träning. Även om jag  fortfarande har samma inflammation och ledsmärta så vet jag att det inte är farligt att röra på sig. Tvärtom. Rätt sorts träning, inspiration, musik och glädjekickar gör att kroppen blir piggare. Ändå har uppförsbacken varit så enormt lång. Det är lätt att hitta ursäkter. 

I lördags körde jag äntligen mitt första indoor pass på väldigt länge. Det var så skönt. Flera gånger under passet får jag en klumpkänsla i halsen och jag får nästan blinka bort tårarna. Jag vet att jag har lätt för att börja gråta, men mitt under ett inspirerade träningspass känns väldigt udda. Först kan jag inte riktigt förstå varför och jag har svårt att definiera känslorna. Jag inser dock att när smärtan i fötterna och svetten i nacken blandas med instruktörens ivrigt påhejande, att jag är väldigt nöjd och stolt över mig själv. Jag gör äntligen det som jag funderat på så länge. Jag fattar att det låter jätte töntigt, och så är det säkert. Det var ju trots allt bara ett vanligt enkelt träningspass och ingen maraton löpning. Men för mig var toppen på en lång uppförsbacke nådd och det kändes helt enkelt så jäkla bra. Och glädjetårar är ju faktiskt helt ok.//Filosoftanten