Det har varit ett par omtumlande veckor. Sorgen över min fantastiska mormors bortgång har tagit hårt på krafterna. Hon har funnits med i hela mitt liv och det blir onekligen ett tomrum som är svårt att hantera.
Som ung älskade min mormor att dansa. När jag var liten tjej tillbringade jag många somrar hos henne i Kalmar. Några av höjdpunkterna var midsommardansen nere vid Kalmar Sundsparken. Jag kommer ihåg när hon for runt på dansgolvet och följde sin kavaljer perfekt utan att trampa på tårna en enda gång. Helt tvärtemot vad jag gör. Vid de tillfällen när jag ger mig på pardans vill jag gärna vara med och kontrollera. Oftast slutar det med mindre katastrof eftersom två personer försöker styra åt varsitt håll.
Jag kan lätt dra paralleller mellan att styra i dansen och livet i stora hela. Visst är det bra med kontroll men det får inte bli ett hinder för en själv. Ibland måste man våga släppa taget. Det är så lätt att man försöker lägga sig i saker som man egentligen inte behöver eller att man har svårt att låta andra ta över förandet.
Jag försöker leva efter min pappas motto om alla människors lika värde. Kanske är det dags att lära sig dansa ordentligt också. Go with the flow och låta andra föra både på dansgolvet och livet.
Till min mormor som älskade att dansa.
”Du dansar över en sommaräng, vacker och solbränd i din nya röda klänning.
Du är ung och skrattet bubblar i magen. Han väntar på dig vid backkrönet där prästkragarna alltid blommar.
Era ögon möts i den glädjefyllda dansen som aldrig tar slut. Du är efterlängtad. Hans famn är varm. Du har hittat hem”
//Filosoftanten