…på något gott…
Ja, det har varit en stor omställning för familjen under de senaste två månaderna. Det känns väldigt tufft att inte vara samlade allihop och längtan efter vår lilla Paris-student är stor.

Tack och lov har vi haft resan till Paris att se fram emot. Att halvvägs i hennes utlandsvistelse får träffas igen. Helt underbart. Fast långt ifrån underbart när vi skildes på stationen för att åka åt olika håll när det var dags att åka hem.

När jag ser min dotter prata nästan flytande franska och röra sig vant i storstan inser jag hur mycket som hänt den sista tiden. Vi skickade iväg en tonåring som på kort tid blivit en ung kvinna fullständigt redo för att flyga på egen hand. En underbar och skrämmande känsla på samma gång. Det blir uppenbart att barnen bara är till låns.

Det är med ett tungt sinne jag lyfter från flygplatsen och med känslan av att ha lämnat något värdefullt kvar i Paris. Jag vet dock att hon trivs i sitt nya liv och att hon har det bra. Som förälder är det de allra viktigaste. Känslor som saknad och längtan är i detta sammanhang något positivt.
Julen närmar sig och jag börjar redan vänta på något gott. //Filosoftanten