Första gången jag var och besökte vårdboendet, som vi sökt till mamma, hade jag en konstig overklighets känsla i magen. Tusen tankar. Rädd och orolig för vad en flytt skulle innebära. Jag har frågat mig själv hundra gånger om det verkligen är så illa att hon måste flytta. Men jag kommer fram till samma svar varje gång. Det är så illa och det är en jätte jobbig insikt. 

Så förra helgen flyttade mamma. ”Installationen” gick mycket mycket bättre än jag hade föreställt mig. Vi var väldigt noga med att inredda lägenheten så att hon skulle känna igen sig i allt. För det är just det, att en Alzheimers patient ska ha så lite förändringar som möjlighet. Rutiner och igenkänningsfaktorer är ett måste för att minimera risken för oro och ökad förvirring. Och vi lyckades verkligen återskapa det vi ville. Mamma har fått det jätte mysigt i sin lilla lägenhet och jag tror faktiskt att hon känner sig hemma och mindre ensam och rädd. För min egen del är det en stor lättnad. Personal som alltid finns i närheten. Tack och lov att det finns hjälp och att vi fick den (visserligen efter lite påtryckningar). 

Flytten till vårdboendet är definitiv. Det finns liksom ingen returbiljett. Det är så märkligt att ens mamma inte klarar av att bo själv. Att hon inte längre klarar av de mest enkla och självklara sysslor som  hon alltid gjort innan. Men jag får inte tänka på hur det borde vara. Jag måste se nuet och göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Även om Mr A tar stor plats måste jag se igenom. Jag ska försöka ta tillvara på glimtarna av den min mamma var innan. Det är det minsta jag kan göra både för min och hennes skull. //Filosoftanten