Ja, nu är hon hemma. Vår lilla fransyska har avslutat sitt aupair år i Cannes och jag tror att hon precis som jag, tycker att tiden har gått väldigt fort. Känns underbart mysigt att hon äntligen är här. Men självklart kommer allt vara annorlunda nu än innan hon åkte iväg. 

Omställningen när ett barn flyttar ut är stor. Det är inte konstigt att man våndas och oroar sig för hur det kommer att bli. Men det har gått bra och oftast har det faktiskt känts helt ok, med några få undantag förstås. Fast utan Skype och andra sociala medier hade det så klart varit betydligt tuffare.

Att vara mamma på distans har sina utmaningar, speciellt när allvarliga saker händer. Att inte kunna vara där och stötta känns väldigt onaturligt och fel. Vid ett par tillfälle har jag varit på väg att åka ner med nästa flyg, oavsett priset. Att vara x antal mil ifrån när ens barn opereras akut på ett franskt sjukhus så kan jag lova att denna mamman inte är så kaxig. Tack och lov har allt gått bra och löst sig på bästa sätt, även om det just i stunden varit sjukt jobbigt. Jag har helt klart insett att mitt barn klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Precis så som det ska vara. 

Och nu kommer nästa utmaning, att vara mamma till någon som är vuxen och som jag vet klarar sig helt och hållet på egen hand. Det känns som min ”rätt” att lägga sig i och fostra är förbi och jag måste tänka och agera annorlunda. Det gäller dock att den vuxna person som flyttar tillbaka hem, också inser och förstår att vi andra i familjen har ändrats och skapat nya rutiner. Anpassningen och respekten måste vara ömsesidig annars kommer det med största sannolikhet bli väldigt komplicerat. 

Jag ser verkligen fram emot hösten och att vara samlade igen. Det gäller att ta vara på tiden tills det är dags för nästa flytt. Med tid, tålamod och stort hänsynstagande från alla gentemot varandra, kommer det garanterat att bli hur bra som helst.//Filosoftanten