Har en sån där irriterande svårdefinierad känsla i kroppen. Jag försöker att inte tänka så mycket på det men den finns där och det gör mig så frustrerad. Orsaken är egentligen inte så svår att räkna ut. Det krävs ingen Einstein för det. 

Mamma beklagar sig ofta för mig om hur ensam hon är och hur skitjobbigt allting är. Ingenting är bra. Ibland känns det tröstlöst och det kvittar hur mycket jag och alla andra gör. Hon känner så klart tacksamhet på sitt sätt. Hon visar det bara inte tillräckligt ofta. Men när hon gör det, betyder det jätte mycket för mig. För just i den stunden känns allt som vanligt. Precis som det var innan hon fick Alzheimers. 

Det som gör mig så frustrerad och som sannolikt är orsaken till mina irriterande svårdefinierade känslor, är att jag känner mig så låst. Sa ju att det inte krävs en Einstein.  Det är som att sitta i ett skruvstäd och inte komma loss. Inte för att jag rent fysiskt har suttit i ett, men det är en bra metafor att använda. 

Jag vill inte behöva förklara mig då jag ska göra något där mamma inte kan följa med. Eller de gånger jag faktiskt inte vill att hon ska följa med. Jag vill inte heller ordna ”passning” då vi inte är hemma. Hon kan, trots sviktande minne, klara de mesta vardagliga sysslorna själv. Hon klarar ”bara” inte av att vara ensam. 

Jag vet att jag inte ska dåligt samvete för att hon får vara ensam ibland. Hon är väldigt ofta hos eller med oss, vilket jag så klart också vill. Måste bara hitta det där att-umgås-lagom-tillståndet. Men med tankar som Payback time i huvudet är det faktiskt väldigt svårt. 

För att lätta på skruvstädskänslan måste jag nog bli lite snällare mot mig själv och ge mig själv mer tid. Måste också tänka på att inte ställa alltför stora krav. Det är naturligtvis inte lätt. Det är trots allt min egen mamma som allting handlar om. Min mamma som jag älskar. Som jag alltid kommer älska. Oavsett.  //Filosoftanten